Ensam kvar - Rhiannon Navin

Zach är sex år och går i första klass när en ung man kommer till hans skola för att skjuta ihjäl så många elever och anställda som möjligt. Förövaren lyckas döda nitton människor innan polisen i sin tur skjuter ihjäl honom. Zach gömmer sig tillsammans med sina klasskamrater och lärare i en garderob och överlever men det gör däremot inte hans tioåriga bror Andy, som dör i skolans aula. Familjen faller isär. Mamman riktar sin sorg och ilska utåt, mot gärningsmannens familj, medan pappan vänder sig inåt och gör sitt bästa för att upprätthålla någon slags normalitet för sin kvarvarande son. Zach själv ser det som sin uppgift att föra alla samman igen.

Det finns många problem med den här boken. Främst är att den är skriven ur en sexårings synvinkel och det håller helt enkelt inte i en hel bok, jag hade gärna sett det ur flera människors perspektiv. För det blir svårt att upprätthålla intresset hela vägen när huvudpersonen har ett barns känslospann, förståelse och syn på världen. Sedan tar författaren inte alls upp det brännande ämnet gun control, vilket är helt oförståeligt med tanke på hur många skolskjutningar som hela tiden sker i USA och debatten som pågår. Slutligen så får allt detta (spoilervarning!) ett sliskigt lyckligt slut när alla hux flux blir sams på de sista sidorna och Zach får tillbaka både sin mamma och pappa igen. Nej, det här var inte alls min kopp te. Om du vill läsa en fantastiskt bra bok om skolskjutningar och vad det kan göra med en familj så rekommenderar jag We have to talk about Kevin av Lionel Shriver.

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Skjut apelsinen, av Mikael Niemi

Under den andra halvan av Skjut apelsinen så tänker jag på Casey Heynes. Jag tänker på Casey och alla andra barn som honom, som utan andrum får sina liv och sin skolgång förstörd. Åratal av mobbning leder till posttraumatiskt stressyndrom, man blir bokstavligen knäpp i huvudet. Ytterst få av dessa blir sedan mördare men för några få säger det ”snap” i huvudet, kanske äger de en extra känslighet, en annorlunda toleransnivå. Men våldet skulle förmodligen inte ha utlösts om de inte blivit omänskligt behandlade, torterade. En icke namngiven sextonåring går i en icke namngiven skola på en icke namngiven ort, någonstans i Sverige. De flesta läsare kan känna igen sig. En kärleksförklaring till skolans snyggaste tjej går väldigt fel och plötsligt ser alla den tyste och nördige killen, fast på helt fel sätt. Han reagerar genom att välja utanförskapet, bli underligare än underligast. Det är när han gör detta som han möter Pålle, en kille som råkat ännu mer illa ut under längre tid. En tanke om hämnd börjar växa.

Ofta tänker jag på ett citat av Fredrik Strage:

Faktum är att uttrycket ”nörd” ännu inte nått Ånestadsskolan i Linköping. Man säger tönt, pluggo, sluggo, miffo eller cp. Men det betyder samma sak: att man sällan dansar tryckare och många år senare känner en ljuv kittling längs ryggraden när Dylan Klebold och Eric Harris går in på Columbine High i USA och dödar alla som är bra i gympa.

Givetvis tycker jag att skolskjutningar är fruktansvärda, hämnd leder alltid till ännu mer smärta och sorg. Det löser absolut ingenting. Och Columbine var så mycket mer invecklat än att alla mobbare dog och de snälla överlevde. Men varje gång det händer någonstans i världen så känner jag samma skräck och ledsamhet över ännu ett barn som blev lämnat åt sin egen utsatthet och sedan gick ut och förstörde livet för ännu fler.