Bokrea 2019

För fjärde året i rad firades bokrean in 07:00 på morgonen tillsammans med kollegan. För den här dagen är bättre än julafton! Nej, jag har inte läst alla som jag köpte förra året, men det gör det samma. Det är känslan av att kunna köpa åtta stycken inbundna böcker för en bråkdel av dess ursprungspris som är grejen. Att för en gångs skull kunna frossa i fina utgåvor och tjocka historieböcker, som man inte skulle haft råd med annars. 

Årets första kap:

Max Porter - Sorgen bär fjäderdräkt

John Green - Sköldpaddor hela vägen ner

Jenny Diski - Den sista resan

Chris Kraus - I love Dick

Paula Hawkins - I djupt vatten

Mikael Niemi - Koka björn

Anthony Doerr - Grace

Simon Sebag Montefiore - Den sista tsardynastin Romanov

Fallvatten, av Mikael Niemi

Efter en höst när regnet vägrat sluta falla är alla kraftverksdammar i Sverige överfulla. Så brister Suorvadammen vid Lule älv och vattnet skapar en tsunami som vräker bort allt i sin väg: hus, vägar, bilar och människor. I korta kapitel får vi lära känna ett gäng människor som på något sätt blir drabbade av katastrofen, mamman som gör allt för att ta sig hem till dottern, helikopterpiloten som för dagen är ute på självmordsuppdrag men istället får hjälpa frun som nyligen lämnat honom för en annan, deras gravida dotter samt personer som arbetar för Vattenfall och befinner sig vid kraftverken och dammarna.

Det här är spänning på hög nivå, handlingen rasade fram i samma hastighet som flodvågen och jag hade hela tiden andan i halsen men av någon anledning tog jag inte de drabbade personerna till mig. Jag blev aldrig riktigt engagerad. Beror det kanske på de korta kapitlen? Eller var det bara så enkelt att formatet inte passade mig? Fallvatten kan vara aningens för mycket deckare för min smak. Men samtidigt så älskade jag det faktum att det inte var självklart att gott skulle hända de goda och motsvarande för de onda. För det sker verkligen hemska saker i tsunamins skugga, händelser som inte får konsekvenser. Riktigt snyggt gjort. Och jag gillade upplägget: den svenska katastrofromanen, naturen gör uppror och det händer här hemma och inte på andra sidan jorden utan på platser med svenska namn, platser jag varit på. Samt att det inte är terrorister med vapen och bomber utan moder jord som slår bakut, något som så många av oss långt där inne anar är på väg. Därav en relaterbar rädsla. Niemis språk är dessutom riktigt, riktigt fint, hans beskrivningar av exempelvis naturen skimrar i texten.

Stort tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Skjut apelsinen, av Mikael Niemi

Under den andra halvan av Skjut apelsinen så tänker jag på Casey Heynes. Jag tänker på Casey och alla andra barn som honom, som utan andrum får sina liv och sin skolgång förstörd. Åratal av mobbning leder till posttraumatiskt stressyndrom, man blir bokstavligen knäpp i huvudet. Ytterst få av dessa blir sedan mördare men för några få säger det ”snap” i huvudet, kanske äger de en extra känslighet, en annorlunda toleransnivå. Men våldet skulle förmodligen inte ha utlösts om de inte blivit omänskligt behandlade, torterade. En icke namngiven sextonåring går i en icke namngiven skola på en icke namngiven ort, någonstans i Sverige. De flesta läsare kan känna igen sig. En kärleksförklaring till skolans snyggaste tjej går väldigt fel och plötsligt ser alla den tyste och nördige killen, fast på helt fel sätt. Han reagerar genom att välja utanförskapet, bli underligare än underligast. Det är när han gör detta som han möter Pålle, en kille som råkat ännu mer illa ut under längre tid. En tanke om hämnd börjar växa.

Ofta tänker jag på ett citat av Fredrik Strage:

Faktum är att uttrycket ”nörd” ännu inte nått Ånestadsskolan i Linköping. Man säger tönt, pluggo, sluggo, miffo eller cp. Men det betyder samma sak: att man sällan dansar tryckare och många år senare känner en ljuv kittling längs ryggraden när Dylan Klebold och Eric Harris går in på Columbine High i USA och dödar alla som är bra i gympa.

Givetvis tycker jag att skolskjutningar är fruktansvärda, hämnd leder alltid till ännu mer smärta och sorg. Det löser absolut ingenting. Och Columbine var så mycket mer invecklat än att alla mobbare dog och de snälla överlevde. Men varje gång det händer någonstans i världen så känner jag samma skräck och ledsamhet över ännu ett barn som blev lämnat åt sin egen utsatthet och sedan gick ut och förstörde livet för ännu fler.