Det är lite mer än tio år sedan det stora zombiekriget nästan utrotade mänskligheten och en man vi aldrig får veta namnet på reser världen över för att samla ihop de överlevandes historier om Den Stora Paniken, Redekerplanen och hur vi till slut fick rätsida på zombieutbrottet. I intervjuer berättar människor om hur de överlevde och hur andra omkring dem inte gjorde det, vilka misstag som begicks. Hur familjer övergav dem de älskade mest och regeringar utrotade tiotusentals för att rädda några få.
Jag älskar hur den här boken beskriver arrogansen vi så gärna uppvisar vid hotande fara, hur vi tror att skönhet, makt, rikedom – eller till och med bara det faktum att vi är människor – ska rädda oss. Vi glömmer att vi är en djurras bland andra och att alla reagerar på instinkt. Vi glömmer även att intelligensen och självmedvetandet, som vi gärna framhäver är det som skiljer oss från andra djur, inte är en garanti mot utrotning. Absolut bäst blir det när det hemska inte skrivs ut utan bara hintas. Som Island. Fantasierna i mitt huvud är alltid mycket värre än alla detaljerade blodiga detaljer på pränt.
Att läsa den här boken var att uppleva zombieversionen av att dra upp fötterna under sig i soffan när man ser en läskig film, jag planerade (återigen) var som är den bästa platsen för att barrikadera sig. När jag gick i Suckarnas Gång mellan pendeltågen och tunnelbanan så försökte jag tänka mig hur det skulle vara om alla runtomkring mig vore zombier. Centralstationen är under ombyggnad och mycket av tak, väggar och belysning är provisoriska, i halvmörkret och trängseln var det inte svårt att inbilla sig saker. Att sitta hemma och läsa i all trygghet är en sak, hur rädd man än blir, men när man mitt i en folksamling nästan lyckas övertala sig själv att alla omkring en är zombier så var paniken nära. Det varade enbart ett par sekunder men var mer än tillräckligt.
I början blev jag lite otålig för att de flesta intervjuerna är korta, några var över på några få sidor och man hann knappt komma in i dem förrän de var över. Men snart var det glömt. Jag slukade mer än läste och fick upp en hastighet som jag inte haft på länge. Världskrig Z är inte bara en zombiebok utan även svidande kritik mot de som missbrukar miljön och i många berättelser får fattigare länder revansch när de förvandlas från ställen varifrån folk flytt, till platser att försöka ta sig till. Kuba tar exempelvis emot amerikaner, sätter dem i läger och ger dem lågstatusjobb. Flyktingströmmar vänds totalt. En negativ sak är att de flestas röster låter nästan likadant, oavsett om de kommer från Indiens fattiga landsbygd, USA:s storstäder eller militären i Ukraina. Och så har vi översättningsproblematiken som tagits upp på flera bloggar tidigare. Men det är verkligen små saker att klaga på vad gäller denna i övrigt fantastiska bok. Världskrig Z gav mig läslusten åter, för det har gått lite trögt här under hösten. Den gav mig problem med att komma av vid rätt tågstationer och jag har inte haft en tanke på sidnummer eller hur mycket jag läst, det har bara rullat på. Jag tror att det här kan vara något även för dem av er som inte är lika jätteförtjust i zombier såsom jag är, för mer än något annat så är det en riktigt bra bok.
Jag funderar fortfarande på Nordkoreas öde.
Det här var ett recensionsexemplar från
Modernista
