Ärr - Audur Ava Ólafsdóttir

Jónas är 49 år, nyskild och bor i Reykjavik på Island. Hans fru har lämnat honom och dottern flyttat hemifrån, kvar finns grannen Svanur som inte riktigt går att tala med då han mest för monologer och inte förväntar sig svar. Jónas är inte helt säker på att han vill leva längre och för att inte dottern ska vara den som hittar hans kropp när han tagit sitt liv köper han en flygbiljett till ett land som tills nyligen legat i krig. Han anländer till ett vapenstillestånd och checkar in på Hotel Silence som drivs av ett ungt syskonpar och ger sig själv sju dagar att lyckas med sitt uppdrag. Men så kommer givetvis människorna i det sönderbombade landet emellan, för de behöver hjälp med att laga alltifrån dörrar, badrum och golv. Och är det något Jónas kan så är det att reparera saker. 

Det börjar riktigt bra. Jag gillar den introverte Jónas som tycker att folk i allmänhet pratar för mycket, åtminstone om sådant som inte är så viktigt. När han själv försöker ta upp att han inte mår så bra, pratar hans familj och vän på om annat över hans huvud. Jag kan verkligen förstå att han drar iväg med en borrmaskin som enda bagage. Men mot mitten av boken blir det kortfattat poetiska snabbt mest enfaldigt och tunt, det håller inte hela vägen. Jag begriper också att människor som tills nyligen levt under krigets terror kan vara handlingsförlamade men finns det verkligen ingen annan som kan hantera en hammare eller skölja ur ett rör? Självklart måste Jónas känna sig behövd för att historien ska få sin välbehövliga vändning men det känns inte troligt. Mycket är övertydligt och när han sedan äter alla sina måltider på Restaurang Limbo så kan jag inte hejda mig från att himla med ögonen. En liten twist mot slutet höjer ändå slutbetyget till knappt okej, men det är med nöd och näppe.

Se mörkret, av Elizabeth Hand

Den fristående fortsättningen på Generation Loss. Återigen får vi följa Cass Neary när hon knarkar och super sig fram genom tillvaron och - givetvis - lyckas hamna rejält i klistret, den här gången också. Hon åker till Helsingfors för att se på några fotografier då en uppdragsgivare tycker att hon har ett öga för vad han gillar och vill ha hennes åsikt. Ett par mord senare befinner hon sig i Reykjavik där hon stöter på en gammal pojkvän som är alldeles för insyltad i den gamla dödsmetall-scenen och dess utdöende (pun intented) utövare. Vi slänger in en flygande korp över det isländska höglandet och utfattiga människor i övergivna hus så har du ett bra hum av Se mörkrets visuella stomme. Är man kräsmagad ska man nog inte ge sig på Elisabeth Hand. Man får en hel del detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, ingående redogörelser  av knarkandets vedermödor. Men jag kan ändå inte sluta läsa för språket är snudd på magiskt. Cass själv är en strulputte av rang men hon tillåts vara det utan pekpinnar och tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon är inte en hjältinna som undviker att åka på stryk för att hon är kvinna, om vi säger så. Tvärtom är hon benhård mitt i allt elände och jag tycker så himla mycket om henne. Knark och allt. 

En isländsk bokhandel på Keflavik

Vad göra under en mellanlandning på en och en halv timma på Keflavik, Island? Självklart går man till bokhandeln. Strunt samma att man inte sovit på nästan tjugofyra timmar och är grovt jetlaggad, och se vilka guldkorn jag hittade. De har jättefina böcker om Island i färdiga påsar, redo att ta med hem. Hur underbart som helst. Och om jag bara förstått en uns mer isländska än jag gör, så hade jag köpt Harry Potter och det fördömda barnet, den var ju ändå på rea.

Zombie Iceland, av Nanna Árnadóttir

Efter en olycka på ett isländskt kraftverk sprider sig zombiesmittan över landet. I Reykjavík har de tre syskonen Barbara, Jónsi och Lóa barrikaderat sig i lägenheten där de bor. Deras pappa är och jagar någonstans i ödemarken och svarar inte på mobilen så ungdomarna måste klara sig själva. Tack och lov är storasyster Barbara, tillsammans med pappan, en prepper av rang för i källaren finns proviant, färdigpackade bug-out-bags och vapen. Men frågan är ändå, kan de överleva i staden eller måste de ta sig någon annanstans? 

Detta är en bok om Island, skriven på engelska och tänkt som något för turister. Varje kapitel har en egen isländsk låt och under resans gång får vi lära oss mycket om landets politik, matvanor och företeelser. Till en början är det irriterande med alla dessa fotnötter och det känns att de enbart är inslängda för sakens skull, inte för berättelsen. Men ganska snart så kunde jag ha överseende med det. Jag har ett par smärre klagomål vad gäller styckesindelning och en viss avsaknad av prepositioner här och där, men det är verkligen småsaker. Och som så ofta i zombiehistorier så har jag delvis svårt att förstå varför karaktärerna gör som de gör. Här "måste" de till apoteket trots att apokalypsen är mindre än ett dygn gammal och de tre huvudpersonerna är unga och friska. Men, men. För att det hela ska rulla igång till en historia där det händer något så måste de inblandade ut och röra på sig. Jag går med på det. I övrigt så är det här rasande underhållande och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller könsrollerna, något som inte är vanligt i den här genren. Barbara är en jäkligt kompetent hjältinna som har gjort sin zombieläxa. Sammanfattningsvis: roligt, halsbrytande och snyggt.

Höglandet, av Steinar Bragi

Efter den ekonomiska kraschen på Island förlorade många allt de ägde. Egill och Hrafn är två av dessa människor som arbetat inom finansbranschen men tvingats se på hur deras jobb försvunnit, hur bilarna beslagtagits. De är vänner sedan barnsben men mer än något annat är de rivaler och tävlande, och trots att de inte riktigt har något att tävla om längre så fortsätter de av ohejdad vana. Tillsammans med sina fruar, Anna och Vigdís, bestämmer de sig för att göra en resa till det isländska höglandet men tidigt går allt väldigt snett. Snart befinner de sig hos ett äldre par vars hus verkar vara det enda på många mil. Runtomkring finns bara öken och hur de än försöker så tycks de inte kunna ta sig därifrån.

Den här boken gav mig samma känsla som skräckfilmen The Descent gjorde. Det är något så oerhört skrämmande med att vara fast i en okänd miljö, att känna sig instängd. Här finns inga grottor men det öppna och karga isländska landskapet ger ändå samma känsla. Det är som i mardrömmarna när man försöker springa ifrån skräcken men inte kommer någonvart, när allt istället går långsammare. Man får omväxlande följa de fyra huvudpersonerna och veta mer om deras uppväxt, varför de befinner sig där de gör. Inom gruppen gror avundsjuka och kvinnorna kämpar med att umgås såsom man gör när man förväntas ha något gemensamt men egentligen bara är två av samma kön som råkar befinna sig på samma plats. Jag har absolut inte förstått hela den här boken, somliga scener ligger kvar som kliande myggbett, men den allomfattande känslan av obehag går inte att ta miste på. Höglandet är klaustrofobisk och äcklig, på de allra bästa sätten.

Skräckthriller på mitt nattduksbord

Efter en intervju med den isländske författaren Steinar Bragi i DN om hans nyöversatta bok Höglandet, blev jag så intresserad att jag genast åkte och köpte den. HÄR hittar du förlagets sida om boken. Har läst nästan hälften och är väldigt hypnotiserad av den långsamma skräcken, hur väl han berättar om stora saker med till synes små medel. Den kategoriseras som skräckthriller och det tycker jag är en väldigt passande beskrivning. Ruskigt bra berättelse.

Ett besök på en isländsk bokhandel

Lite mer från Island. Gick förbi nobelpristagaren Halldór Laxness födelseplats:

 

Några fler bilder från den fina bokhandeln Mál og Menning:

 

 

 (Blir lite lycklig av att Alfons heter Einar på isländska.)

Island!

Har varit på Island i tre dagar, därav lite tystnad på bloggen. Har sett gejsrar, varit på valsafari och ätit gott. Letade givetvis upp en bokhandel i Reykjavik där jag köpte en bok om zombier! Ska bli mycket intressant att läsa den. Har även blivit väldigt sugen på att läsa något av den isländska nobelpristagaren Halldór Laxness.