Nya böcker, nya tag

Precis när jag fått så mycket läst och dessutom både köpt och fått nytt i brevlådan så slog magsjukan till. Dagarna med illamående, sovandes i soffan känns så onödiga. Ska ta helgen till återhämtning och försöka ta mig igenom åtminstone en av dessa nya, härliga böcker.

Utlottning hos Kulturkollo

Kika in hos Kulturkollo där du kan vinna ett signerat exemplar av Hilary Mantels memoarer Skuggan av ett liv. En bok som jag verkligen hoppas vinna och som jag absolut kommer köpa om mina vinstchanser är lika usla som vanligt!

Väggen i nyutgåva

Jag hade helt missat att bokförlaget Thorén & Lindskog har släppt en nyutgåva av Marlen Haushofers obeskrivligt fantastiska bok Väggen, men när jag i ett annat ärende gick in på Akademibokhandeln sist så stod den där. Efterlängtat räcker inte för att beskriva känslan. Det kan vara en av de bästa böckerna jag någonsin läst, definitivt en av de mest drabbande och förlamande. Den nya utgåvan är dessutom riktigt jäkla snygg! Läs! Det är en order.

Det har ofta sagts att den som har läst Marlen Haushofers Väggen aldrig mer blir densamma och att det är en bok man bär med sig resten av livet. Väggen är otvetydigt en modern klassiker och har inspirerat många författare och konstnärer. Boken har också nyligen filmats.

En kvinna följer med sin kusin och hennes man till deras jaktstuga i bergen. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon bestämmer sig för att gå ut och leta efter sina släktingar och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg, och kommer inte vidare. På andra sidan väggen är alla varelser, både djur och människor, döda.

Läs även gärna Fiktiviteters fina recension.

 

Otroligt efterlängtad trea

Efter En sekund i taget och Spring så fort du kan så kommer nu Sofia Nordins tredje fristående bok om livet efter apokalypsen. Mina förväntningar på första boken var för höga, den andra hade jag konstigt nog inte så många tankar om alls men båda blev väldigt älskade. Bara titeln på den här trean ger mig (bra) rysningar och jag vill gräva ner mig soffan och läsa omedelbart. Det här ska bli jättespännande. 

Hur man får bokstips av folk utan att prata med dem

I fredags förra veckan såg jag en man på pendeltåget mot Södertälje som läste en bok. Varken han eller jag hade turen att få sittplats och han fick hålla hårt i stången för att hänga med när tåget gasade och bromsade, för han vägrade vika en tum från läsningen. Bokens omslag var slitet, den såg ut som om den var älskad. Och mannen hade väldigt svårt att slita sig från texten, inte ens att folk gick på eller av störde honom. När min station kom var jag tvungen att försöka lista ut vad det var för bok han läste, jag gick för nära och böjde onormalt mycket på knäna för att kunna läsa titeln. Det såg nog lite roligt ut.

Men nu vet jag vad jag ska läsa härnäst.

Nytt i brevlådan!

Den här damp ner i veckan, låter onekligen intressant! Blurben på baksidan lyder:

"En bok om häxor utan en enda uggla eller några runda glasögon i sikte. Det nya Hunger Games, misstänker jag... Briljant och fullständigt fängslande - jag älskade den."

 - Kate Atkinson

Och då tycker jag inte på något sätt illa om vare sig ugglor eller runda glasögon.

Hägring 38, av Kjell Westö

Fru Wiik kan inte glömma vad hon var med om under inbördeskriget i Finland. Familjen splittrades, hon fick svälta och sitta i läger där hon utnyttjades. För att nu många år senare klara av vardagen som kontorist och ensamstående har hon delat sig själv i tre personligheter. Det är fru Wiik som arbetar på advokat Claes Thunes kontor, som håller samman allt det administrativa och tar hand om sin arbetsgivare. Men inuti henne finns även den mer drömmande Matilda som spenderar kvällar och helger med att se film på bio. Sedan finns Miljafröken som inte kan sluta tänka på kriget och det hon utsattes för, som tänker på hämnd. Claes Thune lever ett ganska privilegierat liv även om hans fru nyligen lämnat honom för en av hans bästa vänner. Han läser, reser, skriver och försöker ständigt arbeta ihop till mer pengar. Han är medlem i Onsdagsklubben, en herrklubb där männen samlas omväxlande hos varandra för att dricka och tala om aktuella ämnen. En kväll när fru Wiik stannat extra för att hjälpa till vid just en sådan tillställning hör hon en röst från det förgångna, en röst hon under så många år försökt glömma bort.

Året är 1938 och även om vi som läsare vet vad som komma skall så är bokens huvudpersoner ännu lyckligt ovetande om vad Hitlers politik ska leda till. Gränserna för vad som är okej flyttas hela tiden framåt, det mörknar i Europa och det är svårt att inte dra paralleller till idag. Det är intressant att hela tiden skifta mellan Thune och fru Wiik, att se allt genom deras olika ögon. Ibland tror man att man vet hur det ligger till, för historien snirklar sig så sakta fram, men det är en illusion. För varje sak man verkligen förstår så är det flera man missar. Språket är stundtals fantastiskt och jag skulle vilja berätta så mycket mer men är lite orolig att säga för mycket så jag säger bara att jag tyckte mycket om den här boken.

Oh Doctor, My Doctor!

Jag har hållit mig från Doktorns värld ett tag nu. Med flit. Jag har saknat det så innerligt, längtat mig blå (pun intended) efter världen som alltid ger tröst, som alltid får mig att skratta högt. Samt gråta. Men jag måste behandla den här världen, den här fantasin, med en försiktighet för den är så stark. Jag skulle kunna försvinna i den. Jag har försvunnit i den. Hur länge sparade jag det sista avsnittet av säsong 7, ett år? Men i söndags beställde jag säsong 8 och såg äntligen det sista avsnittet som jag hållit på under så lång tid. Mina förhoppningar på Peter Capaldi som The Doctor är så skyhöga att jag knappt vågar lufta dem här. Jag hoppas och tror att han kommer väcka mina känslor på samma sätt som David Tennant gjorde. Matt Smith hade inte det mörker som krävdes, även om jag kom att älska honom ändå. Men han var ett mellanspel. Om någon dag eller två anländer säsong 8.

Stark kandidat till presentkortet

Jag uppskattade verkligen julhelgens tre timmar om Astrid Lindgren på Svt, satt uppe sent och såg dem på Play när jag inte hann med det tidigare på dagen. Har sedan stått och hållit i biografin Denna dagen, ett liv och varit väldigt nära att ta med den hem men än har det inte hänt. Fick ett fantastiskt presentkort av min mamma på julafton och den här boken måste jag säga är en väldigt stark kandidat till att bli shoppad på det!

Dora Bruder, av Patrick Modiano

1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en annons i ett nummer av tidningen France-Soir från 1941. Den femtonåriga Dora Bruder anmäls som saknad av sina föräldrar, försvunnen i Paris mitt under ockupation och brinnande krig. Modiano börjar göra efterforskningar för att se om han kan ta reda på vad som hände Dora. Vad gjorde hon de månader hon var på rymmen? Han spårar henne från hotellrummet som var hennes hem till transporten till Auschwitz i september 1942. Resultatet är den här boken.

Detta var det första jag läste av 2014 års nobelpristagare i litteratur men det lär inte bli det sista. Boken är, till en början, väldigt lågmäld och svävande. Man får faktiskt inte veta så mycket om vad som hände Dora Bruder, inte egentligen. Det mesta är Modianos gissningar och vad han vill tro hände. Det som finns är några få fakta och fotografier, men det är inte viktigt. Den femtonåriga flickan blir en modell för alla rymlingar på Paris gator under kriget, hon och hennes föräldrar får bli symboler för de som föll offer för nazisternas utstuderade grymhet. Sakta men oerhört säkert kryper denna korta och till synes långsamma roman långt in under huden och stannar kvar där. Möjligtvis har jag lite svårt för den oändliga uppräkningen av franska namn och platser som inte betyder något för mig som aldrig varit där och inte talar språket. Men i övrigt så var detta storartad läsning.

Man blir indelad i konstiga kategorier som man aldrig hört talas om och som inte har något samband med den man verkligen är. Man blir kallad. Man blir internerad. Man skulle gärna vilja förstå varför.

Nej, nu får jag ta och skärpa till mig

Både läsningen och bloggandet har gått på sparlåga den senaste tiden. Jag har haft fullt upp med familj, jobb och vänner. Och jul. Det har varit väldigt mycket jul och nyår. Det är en helg kvar men sedan börjar verkligheten i form av vardag igen och vet ni, jag längtar faktiskt dit. Jag är usel på nyårslöften, jag brukar inte ens ta i sådana med tång, men en förhoppning för 2015 är att jag ska läsa fler och bättre böcker. Samt ge bort bra böcker till de jag tycker om, speciellt då förmedla läsvärda och spännande böcker till min killes barn. Att läsa är så oerhört viktigt och jag har saknat det den här sista tiden. Att sätta upp mål med antal och sidor vet jag inte fungerar på mig, så det enda jag lovar är att försöka mer, att ta mig mer tid till läsandet och bloggandet. 

Ur varselklotet, av Simon Stålenhag

Att läsa Simon Stålenhags bok är som att resa i tiden. Man förs tillbaka till ett åttiotal som aldrig existerat, ett åttiotal med robotar och dinosaurier. Ändå känns allt som på riktigt, efter bara några få sidor är jag helt inne i historien och tror på det. Maskinerna går runt i landskapet, ligger kraschade och oanvändbara på fält. Barnen går på upptäcktsfärd. Människorna lever med Slingan, partikelacceleratorn, och dess biverkningar omkring sig. Det är mörkt, otäckt och fruktansvärt vackert, jag förstår verkligen att Stålenhags bilder och bok har gjort succé. Detta är som en dröm för oss sjuttiotalister, en chans att bli nostalgiska över en barndom där vi känner igen oss men med inslag av sci-fi och fantastik. En bok att läsa, eller bara bläddra i, om och om igen.

Julklappsböcker

Det var en lång väntan på julledighet men nu är den äntligen här. Hela fem dagar känns otroligt lyxigt och jag hoppas få mycket tid att läsa de böcker jag fick i julklapp. Min familj tyckte att jag bara önskat mig ledsamma böcker och kanske har de rätt. Men jag ser mycket fram emot att få öppna dessa, speciellt årets nobelpristagare. 

Hoppas ni alla har en fantastisk jul.

Gästrecension! Akrobaten, av Jenny Forsberg

Idag har jag äran att publicera en recension som min gode vän Karsten Östlund har skrivit. Tack för att du läste och tog dig tid att recensera.

Täby, nutid. Dysfunktionell familj. Riktigt dysfunktionell. Romanen börjar i och för sig med en öm kärleksförklaring, men sen går det utför. Planet är mer än sluttande så att säga. Modern, självspäkande bantare som försöker få familjen att fungera. Fadern en genuin fifflare; en modern Vanheden fast genuint ond. En tonårsdotter i gymnasieålder rejält på glid med alkohol, droger och självskadebeteende. Sen kryddar vi anrättningen med en mobbad fjortonårig son och låter det hela huvudsakligen utspela sig i gymnastikklubbsmiljö.

Problemet är att - trots ett påtagligt händelsedrivet och effektivt språk - själva karaktärsbeskrivningarna drunknar i lättköpta klichéer. Fadern är för ond, dottern för utagerande och modern för slätstruken. När själva intrigen sedan ska knytas ihop känns det som det saknas femtio sidor; den spänning och den anknytning till karaktärerna som ändå infunnit sig går upp i rök alldeles för lättvindigt. Det som ändå fungerar i Jenny Forsbergs debutroman är ungdomsskildringarna. När sonen och dottern hamnar i fokus lever berättelsen upp och ut på ett helt annat sätt och det går att leva sig in i och faktiskt bry sig om personerna det handlar om. Kanske borde berättelsen renodlats mer, det är många linor som aldrig löps ända ut.

Med detta sagt finns det ändå något som gör att sidorna vänds, inte alltid nöjt men heller inte motvilligt. Så, visa oss mer. Jag tror det kan bli intressant.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius

På en tjejmiddag för någon vecka fick jag med mig Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det är en bok som jag varit intresserad av väldigt länge. Niklas Orrenius från Sydsvenskan skrev de krönikor och artiklar som utgör boken innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen men de är lika läsvärda nu. Han resonerar om media och politiker gjort rätt när de försökt tiga ihjäl partiet. Och är det ens möjligt? Hur tar man diskussionen med människor som säger att de tror på alla människors lika värde men sedan säger och gör sådant som visar på motsatsen.

Ju längre jag kom i läsningen av den här boken, desto mer rädd blev jag. De saker som Sverigedemokraternas partimedlemmar har sagt (och kommit undan) med är ofta så fruktansvärda att jag inte ens skulle ha kunnat hitta på dem. Det handlar om muslimer, om araber, om moskéer. Det handlar om att återfå ett "förlorat Sverige", om hembyggd och nationalkänsla. Samtidigt så förstår jag hur partiet lockar människor som känner sig svikna av samhället, även om det långt ifrån alltid handlar om så lätta svar. Jag tycker att Orrenius förenklar många saker. Han anklagar bland annat journalister för att inte vara objektiva och delvis håller jag med, media måste behandla alla politiska partier på samma sätt. Att inte göra det är att skjuta sig själv i foten. Men hur ska de egentligen göra? Och hur ska vi andra som inte röstade på SD ta diskussionen? Det skulle jag mer än något annat vilja veta.

Maze Runner - I vansinnets öken, av James Dashner

Spoilervarning om du inte läst den första boken i serien, Maze Runner - I dödens labyrint

När Thomas och de andra ungdomarna i slutet av den första boken äntligen tog sig ur stenlabyrinten och trodde att allt skulle bli normalt igen så kom nästa chock: testerna och prövningarna var inte alls över. Tvärtom verkar de just ha börjat. För världen har gått under, klimatförändringar och en zombieliknande sjukdom har drivit de överlevande till extrema åtgärder. De som just tagit sig ut från labyrinten har nu två veckor på sig att ta sig genom en sönderbränd öken med obeskrivliga fasor som väntar dem.

Det här var mycket bättre än den första boken! Det är grymt, våldsamt och fantastiskt obehagligt. Hungerspelen kan slänga sig i väggen vad gäller utstuderade tortyrmetoder för unga människor. Det är fartfyllt och nonstop spänning, tror inte man får en endaste lugn stund på de dryga trehundrafemtio sidor som utgör boken. Man kan aldrig vara säker på vem man kan lita på, vad som är sanningen. Det är irriterande att man hela tiden nosar på varför Thomas och de andra utsätts för alla hemskheter men ständigt skjuter svaren framför sig. Irriterande och anledningen till varför man ändå läser vidare. Möjligtvis kan det bli på gränsen till för hemskt då och då, riktigt illamåendeframkallande, men ändå sväljer jag allt med hull och hår. Vi får början till en möjlig kärlekstriangel, som jag i vanliga fall avskyr som pesten, men här ändå accepterar. Jag vet inte om det är så att jag mer och mer vänjer mig vid James Dashners sätt att skriva eller om han snabbt blir en bättre och bättre författare, men jag hoppas och tror på det senare.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret!

Not That Kind of Girl, av Lena Dunham

Lena Dunhams självbiografiska bok har lockat mig länge, jag har klämt och känt på den varje gång jag passerat Pocketshop de senaste gångerna. Skaparen bakom tv-serien Girls berättar om sin uppväxt och sitt liv under rubrikerna Kärlek & sex, Kropp, Vänskap, Jobb och Det stora hela. Många gånger är det ganska exakt som Girls med sina pinsamma situationer och tragikomiska händelser. Ibland, men inte på det sätt som jag förväntat mig, så är det roligt. Skrattet liksom fastnar i halsen. Historierna om hur hon provat sig fram med sin sexualitet är fantastiska, jag hoppas verkligen att många unga kvinnor läser detta och får aha-upplevelser. Allt det där vi gör bara för att, det vi gör för att vi tror att vi borde och viktigast av allt: det vi börjar och sluta göra för ingen annan än vår egen skull.

Det är något för spretigt för mig, bokens kategorier hänger inte ihop utan flyter in i varandra och på samma sätt flyttas man fram och tillbaka i tiden. Mot slutet skumläser jag en hel del. Men de bra partierna är inte bara bra utan väldigt bra. Och Dunhams föräldrar är mina absoluta favoriter, alla historier om dem slukar jag utan att missa ett enda ord.

Nidstången, av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bröderna Alrik och Viggo bor hos en fosterfamilj i Mariefred då deras mamma är alkoholiserad och inte kan ta hand om dem. Extraföräldrarna Laylah och Anders är toppen men killarna kan ändå inte låta bli att tvivla på att allt ska bli bra. I skolan finns ett killgäng som gärna bråkar och som om det inte vore nog med det så har konstiga saker börjat hända i den lilla staden. Onda krafter har vaknat och försöker ta över det hemliga, magiska biblioteket som vaktas av Estrid och Magnar. Det verkar som om Alrik och Viggo är väntade och utvalda att hjälpa till i försvaret av biblioteket men hur ska två pojkar kunna slåss mot mörkrets makter?

Det här var helt fantastiskt bra! Jag hade inga förväntningar på att bli skrämd på riktigt men det hände lite otippat i den här boken för barn. Pojkarna Alrik och Viggo är fint beskrivna och speciellt gillar jag det där rastlösa som finns i barn, hur allt måste ske nu eller inte alls. Men även det där när somligt bara händer, utan att man riktigt vet hur det gick till. Som när saker som inte tillhör dig plötsligt kan hamna i din ficka. Sidorna med illustrationer är mörka och underbara, jag gillar verkligen uppdelningen mellan text och bild. Kanske är det aningens för läskigt för de yngsta i målgruppen (9 - 12 år) eller så är det bara jag som blivit vuxen och mesig. Helt lysande är det helt klart.

Nytt i brevlådan

Kom hem till två böcker på hallmattan och en lapp om en tredje precis bredvid. En härlig syn när man är så trött att man knappt orkar laga middag. Den ena var Lewismannen av Peter May. Tydligen en fortsättning på romanen Svarthuset, en bok som jag påbörjade men av någon anledning aldrig avslutade. Det var inte för att den var dålig, för det var den absolut inte, utan förmodligen för att det inte var rätt tillfälle för mig att läsa den. Den andra boken jag fick idag var Akrobaten av Jenny Forsberg. Jag blev nyfiken i fredags när jag fick ett mejl om den och var ute på AW med en kompis, han övertygade mig att beställa den och här är den nu. Det är mycket möjligt att det kommer bli en gästrecension av honom senare när vi båda läst boken!

Riv alla tempel, av Henrik Bromander

Pojken Johan är knubbig och blir mobbad i skolan och då barn kan vara det jävligaste som finns är snart är hans liv ett rent helvete med utstuderade tortyrmetoder som vardag. Men när han blir äldre inser han att han kan göra något åt sin kropp och börjar träna. Tränandet blir till kroppsbyggande och som ung vuxen använder han allt högre doser anabola steroider samtidigt som han blir inblandad i smuggelaffärer och försöker dölja sitt missbruk för omgivningen. Vägen mot undergången är utstakad.

Som jag har kämpat med den här boken. Till en början kände jag sympati för huvudpersonen Johan, man vill att han ska må bättre, bli behandlad bättre. Men ju äldre han blir, desto sämre tycker man om honom. Inte för att jag har krav på att de romaner jag läser måste ha älskvärda karaktärer, somliga av mina favoritböcker har faktiskt personer som jag nästan älskar att hata, utan för att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för Johan. Historien är dessutom berättad på ett sätt som gör det svårt för mig att engagera mig. Det blir mer ett uppräknande av händelser än berättande. Och så tar han anabola. Och så onanerar han. Och så provoceras han av "tunnisar". Och så tar han anabola. I all oändlighet.