Nomadplaneten - Emanuel Blume

Det är tidigt 2100-tal och mänskligheten har till slut haft sönder sin enda beboeliga planet. Isarna har smält, klimatförändringarna är fruktansvärda och en stor del av jordens befolkning har tvingats flytta från de sönderbrända områdena vid ekvatorn. Vi krigar om land, vatten och de vanliga politiska konflikterna. Det var länge sedan vi var ute i rymden då alla resurser har lagts på mycket mer akuta problemområden, men när några astronomer en dag skymtar en ny himlakropp på himlen tänds ett hopp om internationellt samarbete istället för söndring. Himlakroppen är en så kallad nomadplanet på väg igenom vårt solsystem och världssamfundet bestämmer sig för att skicka upp en expedition för att undersöka planeten när den passerar. Åtta personer från olika länder och världsdelar väljs ut för sina militära eller vetenskapliga meriter. Inte långt innan de ska skickas iväg avslöjas att en av deltagarna är medlem i en terrororganisation och hon byts ut mot den svensk-kenyanske astrofysikern Jonathan Othiambo som snart befinner sig i en rymdfarkost på väg runt Jupiter. När de väl har landat på planeten som döpts till Gilead gör de mycket konstiga vetenskapliga upptäckter som väcker både rädsla och konspirationsteorier. Vem kan man lita på, vilka personer har dolda agendor? Vi får även stifta bekantskap med en general som borde ha ett VM-guld i härskartekniker. Sedan tappar rymdfararna kontakten med jorden och Jonathan tvingas välja sida. 

Rymden är så oerhört klaustrofobisk, man flyter runt i små utrymmen och strax utanför de tunna väggarna väntar döden. Inte för att det skulle hindra mig att åka med om jag bara fick, men det är en riktigt bra miljö för böcker och film. Konfliktmöjligheterna är oändliga. Jag trodde inte att Nomadplaneten skulle drabba mig såsom den gjorde, att jag skulle ligga vaken om nätterna för att "bara läsa ett kapitel till". Även om jag är tveksam till somligt av det som händer i berättelsen så tror jag på helheten och mot slutet så grep paranoian tag även i mig. Jonathan är lite väl försiktig men bekant introvert och jag förstår det mesta som han gör, varför han gör det. Det är en rysligt spännande bok om en möjlig framtid som bara inte får ske.

Köp Emanuel Blumes bok på hans egen hemsida eller hos Science Fiction-bokhandeln!

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.

Ur varselklotet, av Simon Stålenhag

Att läsa Simon Stålenhags bok är som att resa i tiden. Man förs tillbaka till ett åttiotal som aldrig existerat, ett åttiotal med robotar och dinosaurier. Ändå känns allt som på riktigt, efter bara några få sidor är jag helt inne i historien och tror på det. Maskinerna går runt i landskapet, ligger kraschade och oanvändbara på fält. Barnen går på upptäcktsfärd. Människorna lever med Slingan, partikelacceleratorn, och dess biverkningar omkring sig. Det är mörkt, otäckt och fruktansvärt vackert, jag förstår verkligen att Stålenhags bilder och bok har gjort succé. Detta är som en dröm för oss sjuttiotalister, en chans att bli nostalgiska över en barndom där vi känner igen oss men med inslag av sci-fi och fantastik. En bok att läsa, eller bara bläddra i, om och om igen.