Att läsa Simon Stålenhags bok är som att resa i tiden. Man förs tillbaka till ett åttiotal som aldrig existerat, ett åttiotal med robotar och dinosaurier. Ändå känns allt som på riktigt, efter bara några få sidor är jag helt inne i historien och tror på det. Maskinerna går runt i landskapet, ligger kraschade och oanvändbara på fält. Barnen går på upptäcktsfärd. Människorna lever med Slingan, partikelacceleratorn, och dess biverkningar omkring sig. Det är mörkt, otäckt och fruktansvärt vackert, jag förstår verkligen att Stålenhags bilder och bok har gjort succé. Detta är som en dröm för oss sjuttiotalister, en chans att bli nostalgiska över en barndom där vi känner igen oss men med inslag av sci-fi och fantastik. En bok att läsa, eller bara bläddra i, om och om igen.
