Kärleken vi inte förstår

Det har fram tills väldigt nyligen inte gått att läsa något på svenska av 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Men nu i dagarna kom äntligen den första översättningen och jag slängde mig på Kärleken som vi inte förstår, knappa etthundra sidor om en familj med en mamma och några syskon, en familj som är på väg att falla sönder. Allt cirkulerar kring tre händelser och med mycket små medel får författaren fram oändliga känslor. Det som inte skrivs ut utan bara hintas blir till inre vrål. Har kommit halvvägs och läser varje ord med andakt, allt är knivskarpt och att läsa för fort blir som att få en kallsup när texten ramlar in lite för fort i huvudet. Men jäklar vad vackert!

Kulturkollos veckoutmaning: favoritsyskon

Temat är syskonskildringar, något jag finner extremt fascinerande. Jag spenderade hela min barndom med att undersöka detta på håll men hade det aldrig själv och ville faktiskt heller inte ha. Jag var ett mycket nöjt ensambarn som rös av obehag när vuxna omkring mig bekymrat frågade om jag inte saknade att ha en syster eller bror. Men i form av tv eller litteratur älskade jag att frossa i syskonskildringar och gör så fortfarande. I min nuvarande familjekonstellation har jag fått två bonusbarn på köpet, tvillingpojkar, och det går sällan mer än en vecka mellan gångerna jag högt undrar varför de gör på vissa sätt. Det är en mycket speciell dynamik. Vad gäller de syskonskildringar jag minns bäst från min barndom är Vi på Saltkråkan framträdande med sina flera olika syskongrupper.

Men även böckerna om Vi Fem, som var fantastiska äventyr när man själv befann sig i slukaråldern. Så här i efterhand, med modernare och vuxnare ögon, så är det svårt att bortse från den inte alls dolda rasismen och usla kvinnosynen men där och då gick det rakt över mitt huvud. Givetvis identifierade jag mig med George, ensambarnet med hund som inte var så flickig som omgivningen tyckte att hon borde vara.

En tv-serie som jag följde slaviskt när den repriserades under sent åttiotal var The Waltons. Den visades ursprungligen mellan 1972 - 1981. Serien utspelar sig mellan depressionens trettiotal och andra världskriget och handlar om John-Boy och hans sex (!) syskon. Huvudpersonen är sjutton år när serien börjar och vill bli författare, det var förmodligen just därför och bara därför jag älskade honom och serien så oerhört mycket. När det handlade om någon av de andra myllrande många syskonen så tittade jag med ett halvt öga. Ärligt talat så var The Waltons oftast outhärdligt hurtigt och klämkäckt på ett väldigt amerikanskt sitcom-vis, jag skulle aldrig klara av mer än ett eller två avsnitt idag. 

Kulturkollos veckoutmaning: Hälsa och välmående

Vi pratar välmående och energitjuvar. När mår jag som allra bäst? Jag kan inte göra detta utan att nämna Harry Potter, som är mitt liv och min kärlek. Jag upplever just nu en återförälskelse och ser om filmerna samtidigt som jag läser pappersböckerna och lyssnar på Stephen Fry när han läser upp dem på engelska på Storytel. Att få befinna mig i Harry Potter-verse är att få vara rent lycklig en liten stund, hur fånigt det än kan verka för de oinsatta och ointresserade. Förmodligen är detta en inte helt oväntad reaktion på lite oro i mitt privatliv; jag försöker fly. Men det fungerar! Fantasy och Science Fiction har varit min räddning ända sedan jag läste Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och det fungerar än. 

Och just det. När andan faller på och vädret stämmer så åker jag gärna skridskor på Bagarsjön. Det kan vara den största frihetskänslan som finns efter att flyga.

Kulturkollos veckoutmaning: favoritskogen

När jag var barn läste mamma och jag Ronja rövardotter tills boken gick sönder och vi var tvungna att köpa en ny. Fortfarande är den min mall för så mycket. Jag älskar styrkan, kärleken, sorgen och så givetvis skogen. Jag var nio när vi flyttade från höghusområdet till det nybyggda radhuset, som låg precis vid randen av en skog. Redan när vi var där och tittade på huset vi skulle flytta in i tänkte jag att det var en perfekt miljö för att leka Ronja i. Sedan när jag väl var där så kunde jag försvinna upp i skogen i timmar. Fortfarande är Ilon Wiklands detaljrika, mörka och fantastiska illustrationer jag tänker på när någon säger Ronja, det och den underbara filmatiseringen som jag inte kan se om utan att gråta. Ronjas skog är min skog, med oknytt, vildvittror och grådvärgar. 

Kulturkollos veckoutmaning: Mitt bästa högläsningsminne

Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år och det var både en bra och en dålig idé. Bra för att jag äntligen inte längre var beroende av de vuxna för läsningens skull och dålig för att jag då fick gå och lägga mig tidigare om kvällarna eftersom jag förstod textremsorna på de utländska tvprogrammen. Program som inte var läskiga i sin handling men hade alldeles för vuxen dialog. Jag vet att mina föräldrar läste för mig när jag var liten men jag minns ärligt talat inte så mycket av det. Kanske just för att jag började läsa själv så tidigt. Så mina starkaste minnen vad gäller högläsning kommer från skolan och speciellt då runt jul när man fick tända sitt medhavda ljus på bänken och lyssna till fröken Ulla. Av någon anledning känns det som att hon alltid läste Bröderna Lejonhjärta men så kan det självklart inte ha varit. Fast det är boken som etsat sig fast i mitt minne. Sorgen, fantasin (som jag genast visste var min kopp te), kärleken. Allt uppläst i ett klassrum med dämpat ljus och en ljuslåga framför mina ögon. Magi. Om jag skulle tacka min första lärare för en sak så skulle det vara det minnet, den känslan.

Denna dagen ett liv, av Jens Andersen

Som ofta vad gäller biografier så har jag svårt att bedöma vad som verkligen är "sant" och vad som är relevant. En författare har valt händelser som hen tycker är viktiga och med vilken ton allting ska beskrivas. När det, som i det här fallet, gäller "Hela Sveriges Sagotant" så aktar man sig dessutom noga för att luckra upp sagotantsbilden. Det är synd. Kanske är det för nära inpå Astrids död för att få en så utförlig biografi som möjligt? För även om jag slukade denna under en sjukdag i sängen och gillade det jag läste, så kändes allt aningens tillrättalagt. Och mot slutet så hastade författaren igenom händelserna. Jag skulle väldigt gärna velat veta mer om tillkomsten av Bröderna Lejonhjärta och Ronja rövardotter! Mina favoriter och ingång till en hel värld av fantasy. 

Förstå mig rätt här, jag önskar mig inga kontroverser, men lite mer känsla, sådant som bränns. Jag saknade text om hennes man, någon hon levde länge med men vars död fick en eller två meningar i en flera hundra sidor lång bok. Skandalen när hon i början av förra seklet födde ett utomäktenskapligt barn är utförligt beskriven, kanske just för att det är så lite upprörande idag. Man blir vansinnig över hur rättslösa de här kvinnorna och barnen var. Skammen svider i själen. Men trots sin väldigt offentliga person så höll hon det privata inom familjen och det måste jag beundra i en tid när många är väldigt gränslösa.

Stark kandidat till presentkortet

Jag uppskattade verkligen julhelgens tre timmar om Astrid Lindgren på Svt, satt uppe sent och såg dem på Play när jag inte hann med det tidigare på dagen. Har sedan stått och hållit i biografin Denna dagen, ett liv och varit väldigt nära att ta med den hem men än har det inte hänt. Fick ett fantastiskt presentkort av min mamma på julafton och den här boken måste jag säga är en väldigt stark kandidat till att bli shoppad på det!

Mio, min Mio, av Astrid Lindgren

Jag blev riktigt glad när jag hittade en nyutgåva av Astrid Lindgrens Mio, min Mio på Pocketshop häromdagen. Det är en av de böcker jag älskade som barn, läste om och om igen men som någonstans försvann i skuggan av Ronja och Bröderna Lejonhjärta. När det gäller de två senare så har jag fortfarande en ganska klar bild av deras grundhistorier men när jag började med Mio så insåg jag hur mycket jag glömt. Visst hade jag ett hum om pojken som satt i Tegnérlunden och sedan kom till Landet i Fjärran för att kämpa mot Riddar Kato, men jag förstod snabbt att det var mycket jag inte kom ihåg. Just den här bokversionen har inga illustrationer men allteftersom jag läste så kom bilderna ur min barndomsbok till mig i huvudet! Bilder jag inte ens vetat om att jag glömt. Väverskans lilla stuga i skogsbrynet till exempel, den såg jag klart och tydligt i Ilon Wiklands vackra version.

Mio, min Mio är fylld av barnbokens upprepningar och ett vansinnigt vackert språk. Mios kompis Jum-Jum repeterar samma slags meningar: Om klippan inte vore så brant ändå, sa Jum-Jum. Om natten inte vore så mörk och om vi inte vore så små och ensamma. Det är spännande, sorgligt och fartfyllt, vid ett tillfälle blir även jag vettskrämd och får en rysning längs med ryggraden. Men då det är en saga så slutar allt ändå väl. Astrid Lindgren var en av våra största författare, det är nog bra att bli påmind om det lite då och då.

Jag älskade som sagt Astrid Lindgrens fantasyberättelser mer de övriga, även om jag absolut läste både Emil och Pippi, men vilka var era favoriter?

Två böcker och sex bokmärken

Då tunnelbanans blå linje är delvis avstängd så har jag börjat åka en annan väg till och från mitt jobb, en väg som innebär att jag inte passerar Centralen två gånger om dagen. Detta har minskat spontaninköpen på Pocketshop rejält men idag såg jag ändå till att gå förbi, löning och allt. Köpte äntligen Blodets meridian efter en recension hos Bokstävlarna, hittade även sex stycken smått fantastiska magnetiska bokmärken med Murder Mystery-motiv. Men det bästa av allt: Mio min Mio av Astrid Lindgren. Blev nästan tårögd på vägen hem, det är så sorgligt vackert. Det första kapitlet heter "Han färdas genom natt och dag" och däri kan man läsa:

Jag var fosterbarn hos tant Edla och farbror Sixten. Jag kom till dem när jag var ett år gammal. Förut bodde jag på ett barnhem. Det var där tant Edla hämtade mig. Hon ville egentligen ha en flicka, men det fanns ingen hon kunde få. Därför tog hon mig. Fast farbror Sixten och tant Edla tycker inte om pojkar. Inte när de blir åtta-nio år åtminstone. De tyckte att det blev för mycket oväsen i huset och att jag drog in för mycket smuts när jag varit ute i Tegnérlunden och lekt och att jag slängde kläderna omkring mig och att jag pratade och skrattade för högt. Tant Edla sa jämt att det var en olycksdag när jag kom i huset. Farbror Sixten sa ingenting.