En halvårslista

Jag är väldigt dålig på att skriva listor, vilket nog är lite udda för en som bloggar om böcker. En läst bok ställs i hyllan med de övriga och förs inte upp på pränt i ett block med en siffra bredvid för att visa hur bra eller dålig den var. Men när jag såg Fiktiviteters halvårslista så fick jag för första gången lust att göra det samma. Det kändes som en lagom aktivitet just nu när sommarvärmen håller på att driva mig lite till vansinne. Så här kommer de, utan inbördes rangordning.

• Magikernas kung av Lev Grossman.  

Lev Grossman fortsätter att trollbinda mig med sin berättelse om Quentin och Fillory. Det har sagts förut men tåls att sägas igen: Harry Potter för vuxna.

• Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.

En av de skickligaste författarna som finns just nu. En berättelse om rasism, längtan och kärlek. Läs, läs, läs!

• In i skogen djup av Jean Hegland.

Jag bär fortfarande systrarna Nell och Eva med mig, trots att det var fem månader sedan jag läste den här boken. En dystopi som kryper in under huden.

• Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Enormt viktig och vacker bok om den helt öppna rasismen och främlingsfientligheten som romer utsätts för i Sverige. En av Axelssons absolut bästa.

• Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman.

En av årets bästa och definitivt Gaimans bästa bok hittills. Så underbar att jag önskar att jag hade den oläst för att få vara med om det igen.

• The Fever av Megan Abbott.

Recension kommer så snart jag kommit på hur jag ska kunna få ner ett rättvist omdöme och inte bara svamlar. Jag har endast superlativ om den här boken. Viktigt om flickors villkor, sexualitet och så det där jäkla "ryktet" som inte killar måste tänka på.

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

Jag vet inte hur många historier som beskriver Förintelsen som jag har läst, men det måste vara många. I början stålsätter jag mig alltid, tänker att "det här ska jag klara av", för om folk genomlevde det på riktigt så ska jag åtminstone kunna ta ett par timmar för att läsa om det. Sedan klarar jag faktiskt av det, såklart. Jag klarar av det ända tills jag inte klarar av det längre. Beskrivningarna av Doktor Mengeles experiment bland de romska barnen i Auschwitz är vad som är brytningspunkten i den här berättelsen. Det är outhärdligt. Och även om just Miriams historia är fiktiv så hände det andra människor, på riktigt. Jag tror att det är vad som gör det så svårförståeligt, att det faktiskt har hänt. Ingen författare har någonsin kunnat hitta på sådana fasor, sådan utstuderad ondska, som den nazisterna praktiserade under andra världskriget. Även om det på inget sätt reparerar det som hände så har många av de utsatta grupperna fått upprättelse efter kriget, det finns organisationer som arbetar för att det aldrig ska glömmas och för att de som finns kvar får stöd. Men romernas helvete fortsatte även efter förintelsen och än idag drabbas de av främlingsfientlighet och diskriminering. Detta pågår just nu, i Sverige, och det är därför romanens huvudperson Miriam inte vågar berätta vem hon egentligen är utan lever sitt liv i tystnad och rädsla. Men under hennes åttiofemårsdag så brister något och plötsligt har hon inför sin familj sagt att hon inte heter det de har kallat henne så länge de känt henne. Varför sade hon så? Är hon äntligen redo att berätta? Jag heter inte Miriam är utan tvekan en av Axelssons bästa böcker hittills och jag hoppas den blir läst av många. Kanske speciellt av de som gärna börjar sina meningar med: Jag är inte rasist, men...

En nationaldag i vårt land

Sedan 1971 firas romernas nationaldag den 8:e april. Känns som att det är extra viktigt att uppmärksamma den nu, inte minst med allt som har hänt med den olagliga registrering som kom fram för inte så länge sedan. Jag är halvvägs igenom Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam" och ska sikta på att läsa ut den idag. Den fiktiva berättelsen om den romska flickan som överlever Auschwitz och Ravensbrück är hemsk och fantastisk, jag låg vaken till sent i natt och läste. 

Det har ju kommit en ny Majgull Axelsson!

Detta måste läsas så snart som det bara går. Kanske måste jag dock fila ner förväntningarna lite först.

Ny resväg, ny Aprilhäxa

Håller på att prova alla alternativa vägar till och från jobbet nu när den blå linjen är delvis avstängd. Gillar att ta femtiotvåan från Centralen till Rådhuset även om det tar lite längre tid än de övriga resvägarna och igår gick jag äntligen in på Antikvariat Strix på Scheelegatan. Har sett det från bussfönstret många morgnar och tänkt att jag ska gå dit på eftermiddagen men har alltid varit för uttröttad för att verkligen göra det.



Blev belönad genom att hitta en ny Aprilhäxan för en femtiolapp, berättade ju i recensionen av Moderspassion att jag behövde en ny. Den här kommer tåla många omläsningar till! Inuti boken låg ett vykort till en farmor med grattis på födelsedagen 1997 och en uppmaning att ta vara på dagen.

Moderspassion, av Majgull Axelsson

Nu var det ett tag sedan jag läste något nytt av Majgull Axelsson men jag läser om Aprilhäxan med jämna mellanrum så hon finns oftast väldigt nära. Jag blir lika handlöst förälskad i den boken varje gång. Men jag tvekar alltid när jag ska till att öppna den, nog minns jag mer positivt än det verkligen var och: inte kan det bli lika bra även den här gången? Fast jo, det kan det. Och varje gång tänker jag att jag ska uppdatera min billiga häftade bokreaupplaga till en mer stabil och snyggare version (för ärligt talat, snart faller den i bitar) men hittills har det inte blivit av. Så det var med tvekan jag slog upp Moderspassion, jag klarade inte riktigt av att bli besviken, inte av henne. Inte nu. Jag sköt upp läsandet och flyttade ner boken i läshögen upprepade gånger. Det hade jag verkligen inte behövt göra.

En storm drar in över Arvika och en grupp människor tvingas söka skydd på Sallys Café & Restaurang. Där har vi vägkrogens ägare Minna, Tyrone från räddningstjänsten, restaurangbiträdet Anette, reportern Ritva, skådespelerskan Marguerite och hennes man Henrik. Under kvällen, natten och de efterföljande dagarna får vi höra vilka dessa personer är, vad som fört dem dit de är.

Jag hade lyckats glömma bort hur trygg jag är i Axelssons språk, hur välkomnande det är. Få människor kan beskriva klassamhället och dess verkningar som Axelsson. Det där att man kan ha kommit hur långt som helst men att det endast behövs en blick eller ett ord för att man på en sekund ska kastas hela vägen tillbaka. Hon beskriver även väl det sätt kvinnor dömer ut varandra väldigt, hur ordet ”hora” används vårdslöst och kan döma flera generationer till skvaller och uteslutning i ett mindre samhälle. Kanske är allt lite för tillrättalagt på slutet, men bara lite. Jag vet bättre än att vänta mig stora hämndaktioner i upplösningen av boken, Axelsson är så väldigt mycket mer finkänslig än så.  Kanske var jag bara på humör för ett något rivigare avslut.