Nomadplaneten - Emanuel Blume

Det är tidigt 2100-tal och mänskligheten har till slut haft sönder sin enda beboeliga planet. Isarna har smält, klimatförändringarna är fruktansvärda och en stor del av jordens befolkning har tvingats flytta från de sönderbrända områdena vid ekvatorn. Vi krigar om land, vatten och de vanliga politiska konflikterna. Det var länge sedan vi var ute i rymden då alla resurser har lagts på mycket mer akuta problemområden, men när några astronomer en dag skymtar en ny himlakropp på himlen tänds ett hopp om internationellt samarbete istället för söndring. Himlakroppen är en så kallad nomadplanet på väg igenom vårt solsystem och världssamfundet bestämmer sig för att skicka upp en expedition för att undersöka planeten när den passerar. Åtta personer från olika länder och världsdelar väljs ut för sina militära eller vetenskapliga meriter. Inte långt innan de ska skickas iväg avslöjas att en av deltagarna är medlem i en terrororganisation och hon byts ut mot den svensk-kenyanske astrofysikern Jonathan Othiambo som snart befinner sig i en rymdfarkost på väg runt Jupiter. När de väl har landat på planeten som döpts till Gilead gör de mycket konstiga vetenskapliga upptäckter som väcker både rädsla och konspirationsteorier. Vem kan man lita på, vilka personer har dolda agendor? Vi får även stifta bekantskap med en general som borde ha ett VM-guld i härskartekniker. Sedan tappar rymdfararna kontakten med jorden och Jonathan tvingas välja sida. 

Rymden är så oerhört klaustrofobisk, man flyter runt i små utrymmen och strax utanför de tunna väggarna väntar döden. Inte för att det skulle hindra mig att åka med om jag bara fick, men det är en riktigt bra miljö för böcker och film. Konfliktmöjligheterna är oändliga. Jag trodde inte att Nomadplaneten skulle drabba mig såsom den gjorde, att jag skulle ligga vaken om nätterna för att "bara läsa ett kapitel till". Även om jag är tveksam till somligt av det som händer i berättelsen så tror jag på helheten och mot slutet så grep paranoian tag även i mig. Jonathan är lite väl försiktig men bekant introvert och jag förstår det mesta som han gör, varför han gör det. Det är en rysligt spännande bok om en möjlig framtid som bara inte får ske.

Köp Emanuel Blumes bok på hans egen hemsida eller hos Science Fiction-bokhandeln!

Sveriges bästa författare

Jag köpte boken för mer än en vecka sedan men har haft fullt upp med att gräva ner mig i science fiction, Johannes Anyuru fick vänta. Nu faller jag handlöst genom Strömavbrottets barn. Vilket språk, blir helt mållös. Är så oerhört förälskad i allt han skriver, läser om meningar och uttalar dem högt. Detta måste vara landets bästa författare just nu.

    Det finns ett skrivande som liknar att lyfta händerna för att skydda ansiktet från slag.

  Det handlade inte i första hand om mig. Det handlade om min far: en välutbildad, ambitiös människa vars drömmar sakta hade sipprat ur honom sen han anlänt till Sverige som flykting, bland annat eftersom något i Sverige uppenbarligen inte kunde se värdet i ett svart ansikte. Det handlade om åren som hade gått medan han drivit omkring på Hisingens isbelagda gator, i det som numera kallas för prekära anställningar, berövad sin värdighet, sin rikedom av erfarenheter. I allt detta - i denna förspillda tid - såg jag blod som hade hällts upp i en skål.

Citat ur Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru.

Lyras färd, Boken om stoft - Philip Pullman

Det är tolv år innan händelserna i Den mörka materian. Lyra är en liten bebis och finns undangömd i ett nunnekloster. Både hennes pappa Lord Asriel och andra, mycket mer ondskefulla krafter, vill hitta henne. I värdshuset på andra sidan floden bor elvaårige Malcolm tillsammans med sina föräldrar, han arbetar ibland extra i klostret för att hjälpa systrarna och när han får träffa Lyra blir han omedelbart förtjust i henne och ett speciellt band uppstår mellan de två barnen. När den värsta översvämningen i mannaminne sveper över bygden samtidigt som ondskan verkar ha kommit ikapp Lyra tar Malcolm spädbarnet samt kökspigan Alice och flyr i en kanot med sikte på säkerheten i London. Hack i häl har de den otäcka mannen med den skadade dæmonen, mannen som inte verkar dra sig för att skada eller till och med döda. 

Allt det jag älskar med Philip Pullman och hans böcker om stoft är det som religiösa fanatiker i bland annat USA och England hatar honom för, eller åtminstone gjorde för tjugo år sedan. Det förekom till och med bokbål. För att han är ateist, förespråkar yttrandefrihet och uppmanar människor till att ha en egen åsikt och inte blint följa auktoritära ledare, kort sagt att vara goda demokratiska medborgare som motverkar diktaturer. Ja, ni hör - fruktansvärt, eller hur? Jag är fortfarande oerhört förtjust i den här världen som är nästan som vår, även om den där initiala förälskelsen som kom med den allra första boken om Lyra inte infinner sig. Men det är nästan lika bra som då. Malcolm är ett mycket mer ordentligt barn än Lyra och jag kan sakna hennes självklara upprorsanda, att hon högaktningsfullt struntar i vad andra tycker! Men det är lätt att älska Malcolm, pojken som känner ansvar och kämpar så hårt för att göra rätt. Jag kommer självklart att läsa även nästa del i den här trilogin.

Hunger - Roxane Gay

När Roxane Gay var tolv år blev hon gruppvåldtagen av sin pojkvän och hans kompisar i en övergiven stuga i skogen. Ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Efteråt berättade hon inte för någon om vad som hänt. För att förhindra att detta skulle kunna hända igen började hon äta, och hon slutade inte. För var det något hon lärt sig av samhället så var det att en tjock kropp var oattraktiv, icke önskvärd. Hon blev tryggare i takt med att kilona blev fler. Men samtidigt byggde hon sitt eget fängelse, hon uttrycker det själv som att hon sitter i en bur. I takt med att hon blivit äldre har hon förstått att hon kan jobba med traumat, be om hjälp och bli en annan person som inte håller allt inom sig. Hon måste inte vara fet för att förbli trygg. Men det är oerhört svårt att bli av med den övervikten när man burit runt på den i nästan trettio år, när siffrorna på vågen närmar sig trehundra och än svårare är det att leva som överviktig i ett samhälle som föraktar en och ser en som otyglad och slarvig. Varje gång hon lyckas gå ner i vikt går dessutom hennes inre larmsystem igång, känslorna från våldtäkterna kommer tillbaka och triggar viljan att äta för att förbli oattraktiv. Flickan i skogen kommer tillbaka, om och om igen. Gay beskriver sitt liv med knivskarp tydlighet, hur fetman hindrar henne att göra det hon vill, leva som hon borde ha rätten att göra. Det är alltifrån stolar som hon inte får plats i, flygbolag som krånglar, caféer och biografer som är ouppnåeliga mål. Det är hjärtskärande. Men mer än något annat är det lärorikt för alla oss andra, som ofta är väldigt mycket mer privilegierade. Hon uttrycker det som att ju större man är, desto mindre plats får man uppta. Vi lever i ett grymt samhälle. Roxane Gay är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. Språket är oerhört exakt och jag älskar att hon aldrig gör avkall på sig själv när hon skriver.

Kulturkollos veckoutmaning: favoritsyskon

Temat är syskonskildringar, något jag finner extremt fascinerande. Jag spenderade hela min barndom med att undersöka detta på håll men hade det aldrig själv och ville faktiskt heller inte ha. Jag var ett mycket nöjt ensambarn som rös av obehag när vuxna omkring mig bekymrat frågade om jag inte saknade att ha en syster eller bror. Men i form av tv eller litteratur älskade jag att frossa i syskonskildringar och gör så fortfarande. I min nuvarande familjekonstellation har jag fått två bonusbarn på köpet, tvillingpojkar, och det går sällan mer än en vecka mellan gångerna jag högt undrar varför de gör på vissa sätt. Det är en mycket speciell dynamik. Vad gäller de syskonskildringar jag minns bäst från min barndom är Vi på Saltkråkan framträdande med sina flera olika syskongrupper.

Men även böckerna om Vi Fem, som var fantastiska äventyr när man själv befann sig i slukaråldern. Så här i efterhand, med modernare och vuxnare ögon, så är det svårt att bortse från den inte alls dolda rasismen och usla kvinnosynen men där och då gick det rakt över mitt huvud. Givetvis identifierade jag mig med George, ensambarnet med hund som inte var så flickig som omgivningen tyckte att hon borde vara.

En tv-serie som jag följde slaviskt när den repriserades under sent åttiotal var The Waltons. Den visades ursprungligen mellan 1972 - 1981. Serien utspelar sig mellan depressionens trettiotal och andra världskriget och handlar om John-Boy och hans sex (!) syskon. Huvudpersonen är sjutton år när serien börjar och vill bli författare, det var förmodligen just därför och bara därför jag älskade honom och serien så oerhört mycket. När det handlade om någon av de andra myllrande många syskonen så tittade jag med ett halvt öga. Ärligt talat så var The Waltons oftast outhärdligt hurtigt och klämkäckt på ett väldigt amerikanskt sitcom-vis, jag skulle aldrig klara av mer än ett eller två avsnitt idag. 

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade dagen faktiskt infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!

Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potter, lik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

Kulturkollos veckoutmaning: sant eller inte del 2

Det här var riktigt roligt! Alltifrån att hitta på egna påståenden, se andras gissningar och att sedan försöka lista ut deras lögner. Det var riktigt klurigt men en nyttig övning, för det är lättare att fara med osanning än man först kan tro. Man vill ju tro på det man läser, vill att saker ska vara sanna, åtminstone i de flesta fallen. För inte så länge sedan hade jag en tillfällig kollega som ljög om nästan allt, hela tiden, och det skapade en oerhört instabil arbetssituation där man till sist inte ens trodde på hen när hen sade att hen hade köttbullar med till lunch. Om inte hen var mytoman så vet jag inte vem som skulle kunna vara. 

Det var två personer som gissade rätt lögn hos mig! Nummer 3 var falsk. Vilket Marias bokhylla och Fröken Christina listade ut. Roligt att det krävdes en annan person med tatueringar för att se igenom  mina påståenden. För jag ÄR jätterädd för nålar OCH har mer än tjugo timmar tatueringar, de är dock inte synliga för andra än min familj om jag inte har bikini på mig. Det många inte vet är att tatueringsnålar fungerar helt annorlunda än de man får sprutor eller tar blodprover med. Tatueringsverktygen ser inte ens ut som konventionella nålar, så dessa klarar jag av utan problem. Stort tack för att ni var med och gissade!

Här hittar du ursprungsinlägget!

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.

Kulturkollos veckoutmaning: vad är sant och vad är det inte?

Jättesvår utmaning den här veckan! Det handlar om sanningar och osanningar och att skilja dem åt. Man ska berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk. Det var förvånansvärt svårt att hitta på en lögn, som ändå verkar trovärdig, så kanske är mina påståenden väldigt enkla att se igenom.

   1. Jag är l i v r ä d d för alla typer av nålar.

   2. Jag har ungefär tjugo timmar av tatueringar på min kropp.

   3. Jag tjatade till mig hål i öronen när jag var åtta år, trots att mina föräldrar ursprungligen       sa nej.

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek. 

Postapokalyps mot lässvacka

Jag hamnade i en lässvacka. Mitt smack under påskledigheten när jag "skulle ha så mycket extratid till att krypa upp i fåtöljen med mina oräkneliga böcker". Yeah right. Lägg sedan till en av de tröttaste arbetsveckorna den här sidan jul och jag vill inte längre läsa - jag vill sova. Men tidiga morgnar när jag sitter och kämpar för att hålla ögonen öppna på bussen in till stan brukar jag ändå orka lyssna på bok; det är nästan som att vara liten och bli läst för. Så jag valde Ready Player One av Ernest Cline, för att hela familjen sett den på bio nyligen och tyckte väldigt mycket om den. För att den kändes lekfull och spännande. 

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av sin tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta Easter Egg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar. Boken är förvånansvärt rolig i jämförelse med filmen, kanske delvis för att den läses av min idol Wil Wheaton. Jag har kommit ungefär halvvägs men kan verkligen rekommendera den med hela mitt hjärta.

Trygghetsläsning 2.0

Så kommer de där dagarna när man, trots oräkneliga nya böcker som ligger och glöder på nattduksbordet, ändå väljer att för femtioelfte gången ta upp Harry Potter och den flammande bägaren. För att man behöver något tryggt, för att man behöver magin. När man egentligen borde ta vara på den extra lediga tiden och läsa något helt nytt. Men äh, egentligen, schmegentligen.

Kulturkollos veckoutmaning: Fem snabba om påsken

Jag har en nästan obefintlig relation till påsken; högtiden innebär några extra lediga dagar men inte mycket mer än så. Den kan dock alltid trösta sig med att den inte får mig att känna samma motvilja (läs: hat) såsom julen gör. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på en majoritet av frågorna i Kulturkollos inlägg förutom att påskmust är toppen, så vi går raskt vidare och tipsar om påskläsning! För redan igår hade jag tänkt ut en jättefin gul bok som jag ville skriva om, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. 

Jag har sällan blivit så drabbad av en bok som jag blev av En halv gul sol när den kom ut. Författaren var för mig okänd och jag hade aldrig tidigare läst något om hennes land, ändå tvekade jag inte inför den lilla tegelstenen. Redan de första sidorna fullkomligt sög in en i historien, berättelsen om de privilegierade tvillingarna som lever i sextiotalets Nigeria, när sedan kriget och slutligen svälten kommer faller även de rikaste. Som barn hörde jag talas om Biafra, det var något som hänt innan jag föddes men jag förstod inte hela innebörden förrän jag som vuxen läste den här boken. Inbördeskriget i Nigeria skapade utbrytarstaten Biafra, en blockad ledde till svår brist på mat och i slutändan till att hjälporganisationen Läkare utan gränser skapades. Mitt i den här katastrofen, men även runtomkring den, utspelar sig En halv gul sol och vi får lära känna en familj som försöker göra såsom folk gör mest: att leva, arbeta och senare även överleva. Boken är utan tvekan en av de bästa jag läst. 

Pestens år, Döden i Stockholm 1710 - Magnus Västerbro

I juni 1710 seglar skeppet Stäkesund in i Stockholms yttre skärgård. Det har rest från Pernau, en bit land i Baltikum som tillhör Sverige men som håller på att förloras i det pågående kriget. Alla inkommande skepp ska sättas i karantän och så görs även med Stäkesund men sedan är det något som går mycket fel. På okänt sätt lyckas kaptenen smita igenom karantänen och går i land i Erstaviken för att äta middag och senare under kvällen faller han ner död. En av de dödligaste sjukdomarna någonsin har åter kommit till Stockholm och Sverige. Under sommaren och hösten sprids pesten, först ganska långsamt, men slutligen fortare och fortare och när allt är över har nästan halva stadens befolkning gått åt. Liken ligger kvarlämnade i sina sängar och på gatorna, massgravarna fylls till bredden och en obönhörlig lukt av död sprider sig över de tättbebyggda områdena. Detta är ingen skönlitterär bok men många gånger känns det som en sådan ändå, för den beskriver verkliga och namngivna personer som faktiskt genomlevde, eller dog i, pestens härjningar för trehundra år sedan. Speciellt intressant är hur vi människor beter oss i krissituationer som denna för i grunden är vi samma människa nu som då; förmodligen skulle exakt samma försvarsmekanismer sätta in om en svår och obotlig sjukdom började sprida sig bland oss. Pestens år fick mig att ligga vaken till sent om natten och väcka min sambo med "oemotståndliga" fakta om pesten och dess härjningar. Otäck bok. Underbar bok.

Rökridå - Krysten Ritter

En bok om att återvända till den lilla barndomsstaden och att inse att somliga saker, på gott och ont, är precis likadana som man lämnade dem medan många andra har blivit helt annorlunda. Så skrapar man på den redan trasiga ytan och inser att det som var illa faktiskt blivit ännu värre. Abby kommer tillbaka till Barrens som miljörättsjurist för att undersöka ortens stora arbetsplats Optimal då deras vattenutsläpp misstänkts innehålla giftiga ämnen. Hon tvingas återigen konfronteras med de gamla klasskamraterna som mobbade henne i high school, de som blev kvar och startade egna familjer och fortsatte småstadslivet. Den stundande miljöskandalen får Abby att minnas Kaycee, den tidigare bästa vännen som blev plågoande och som sista året i skolan drabbades av någon slags sjukdom som senare spred sig bland tjejerna. Eller hittade de bara på för att få uppmärksamhet? Även Kaycee flydde staden efter att skolan tagit slut, men hennes vittnesmål skulle vara betydelsefullt. Rökridå är en bok om svagheter, det där man inte talar om och framför allt småstadsmentalitet. Abby själv är en ganska trasig själ men jag kan inte annat än gilla henne, mycket till och med. Själva berättelsen är spännande och trots att man har sina misstankar så dröjer till slutet innan man vet hur det (mesta) ligger till. Just eftersom det är Krysten Ritter som skrivit så får man inget trams om skeva könsroller eller liknande, det är en feministisk bok helt enkelt! Det kan dock vara svårt att tänka bort Jessica Jones ur ekvationen men det "problemet" ligger hos läsaren och är nog en träningsfråga. Ritter får mer än gärna skriva fler böcker.

Kulturkollos veckoutmaning: Fångad, fängslad och fjättrad

Jag är på sluttampen på 1793 av Niklas Natt och Dag, det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa dessa fyrahundrafemtio sidor. Boken har utnämnts till Årets bästa svenska debut 2017 och jag förstår sannerligen varför då historien är becksvart, otäck och... helt, helt underbar. Jag vet att det låter som en motsägelse men den här boken är fantastisk, språket är otroligt och människorna som beskrivs bygger små bon intill läsarens hjärta. En av dem är den unga flickan Anna Stina som när hennes mor dör hamnar på Spinnhuset felaktigt anklagad för hor, det vi i dag kallar prostitution. Intentionerna för de här spinnhusen var nog i grunden goda. De som sålde sina kroppar eller hade blivit dömd för annat brott skulle bort från gatan, få ett straff för sin brottslighet och sedan återassimileras i samhället efter avtjänad tid. I verkligheten blev dessa ställen till ännu en plats där kvinnornas kroppar utnyttjades sexuellt av fångvaktare, med skillnaden att de nu inte fick betalt. De fick mat efter hur snabbt de jobbade, hur fort de kunde hantera spinnrocken, och om de sackade efter fick de mindre mat. Det var en grym ekvation. Mindre mat = svagare = jobbade ännu sämre. Många kvinnor svalt helt enkelt ihjäl och det på några veckor. Sidorna om den fängslade Anna Stina i 1793 grep mig på ett sätt som jag hade svårt att förutse. Vi må ha långt kvar till ett jämställt samhälle idag men när man ser på hur det såg ut för lite mer än tvåhundra år sedan så är det svårt att förstå hur illa det faktiskt var. En kvinna var inte fri, hon hade ingen kontroll.

Den byggnad som en gång i tiden var Långholmens Spinnhus, fotograferat 2010.

Ny "Science Fantasy" med Lyra av Philip Pullman

Nu vet jag såklart vad jag ska lätta upp all den svåra läsningen med! Sjutton år senare har Philip Pullman äntligen skrivit vidare på berättelsen om den mörka materian. Det blir ytterligare en trilogi som kommer att heta Boken om stoft, där den första delen kallas Lyras färd. Boken är en prequel och utspelar sig när Lyra var bebis och vi får lära känna den nya karaktären Malcolm. Den kom ut igår och ska genast inhandlas på Science Fiction-bokhandeln på väg hem från jobbet idag! Science Fantasy, here I come.

Så mycket hat och mörker

Jag lyssnar på Det svenska hatet av Gellert Tamas samtidigt som jag läser Pestens år av Magnus Västerbro samt 1793 av Niklas Natt och Dag. Den förstnämnda handlar om relativt nya händelser, än så länge har författaren inte tagit mig längre tillbaka än andra världskriget, men åh vad tungt det är. Det är trots allt totalt tjugo timmar rått och mörkt hat, så ibland klarar jag inte mer än en timme i taget. På kvällarna alternerar jag de två fysiska böckerna från 1700-talets Sverige. Pestens år är inte skönlitteratur men känns ofta som det; boken är en beskrivning av hur pesten dödade halva Stockholms befolkning under 1710. Den andra boken om samma århundrade, 1793, utspelar sig såklart just det året och är den hyllade och prisade deckaren om fyra fiktiva personer, även de från huvudstaden. Dessa två böcker är också oerhört utmattande, för allt är så sorgligt, fattigt och tröstlöst. Jag börjar förstå varför människor under den här tiden söp som de gjorde, för hur skulle man annars stå ut? Många kunde inte göra rätt hur de än försökte. Sammanfattningsvis så kommer alla de här tre böckerna ta tid att ta sig igenom. Kanske måste jag lätta upp stämningen med något ur en helt annan genre under tiden? Något lättsamt och fantasy känns lämpligt, förslag mottages tacksamt.

Annars blir det Harry Potter.

Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Författaren Colson Whitehead har berättat att han som barn blev väldigt besviken när han fick höra att den underjordiska järnvägen som hjälpte slavar att fly från plantagen i de södra staterna, inte var en faktiskt järnväg utan en enbart ett namn på något som skedde till fots och till häst ovan jord. Så när han skrev den här boken om Cora, den sextonåriga flicka som lever på ett bomullsplantage i Georgia, förvandlade han flyktvägen till räls och tåg som minsann går under marken. Cora och vännen Caesar börjar sin flykt undan slaveriet och senare även slavjägaren Ridgeway som följer dem genom landet. Den underjordiska järnvägen är ett hopkok av amerikansk historia, många av de sakerna som här tillskrivs artonhundratalets slavtid hände egentligen långt senare, men det gör absolut ingenting negativt med historien. Man förstår vad författaren vill göra, vad han vill berätta om slavmentaliteten, om hur vita sett på den arbetskraft de med tvång hämtade från en annan kontinent och sedan torterade till döds med olika snabbhet. Det är en fruktansvärd historia om oändligt lidande men därmed också så fantastiskt viktig, en historia vi inte får glömma. Fast framför allt är det en historia med otrolig berättarglädje och fint språk. Cora placerar sig intill ens hjärta och stannar där, länge. 

Min vän Dahmer - Derf Backderf

En seriebok om det allra värsta, om ett barn som förvandlas från udda till seriemördare och kannibal, och detta mitt framför ögonen på ett helt samhälle som valde att göra just ingenting. Boken är skriven av en man som gick i samma skola som Dahmer och han berättar om den fanclub, Dahmers Fanclub, som startades på högstadiet då många av barnen fann det annorlunda barnet oerhört underhållande, om än inte älskvärd. De ville inte vara han vän, de ville frossa i hans utanförskap. Men barnen är utan skuld. Det är de vuxnas totala oförmåga att se Jeff som författaren hela tiden återkommer till, varför var det ingen i skolan eller övriga samhället som såg vad som hände? Pojken drack sig full på skoltid, klarade inte av att hantera rösterna i sitt huvud utan alkohol och samlade dessutom på döda djur. Jag är inte förvånad att det gick som det gick. Min vän Dahmer berättar en historia som är svår att tro på, som är djupt obehaglig helt utan otäcka scener i form av mord eller våld. Men det blir värre än den värsta skräcken när man får bevittna det här barnets totala utsatthet och ensamhet. Jag kommer att återvända till den här boken.