Jag är på sluttampen på 1793 av Niklas Natt och Dag, det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa dessa fyrahundrafemtio sidor. Boken har utnämnts till Årets bästa svenska debut 2017 och jag förstår sannerligen varför då historien är becksvart, otäck och... helt, helt underbar. Jag vet att det låter som en motsägelse men den här boken är fantastisk, språket är otroligt och människorna som beskrivs bygger små bon intill läsarens hjärta. En av dem är den unga flickan Anna Stina som när hennes mor dör hamnar på Spinnhuset felaktigt anklagad för hor, det vi i dag kallar prostitution. Intentionerna för de här spinnhusen var nog i grunden goda. De som sålde sina kroppar eller hade blivit dömd för annat brott skulle bort från gatan, få ett straff för sin brottslighet och sedan återassimileras i samhället efter avtjänad tid. I verkligheten blev dessa ställen till ännu en plats där kvinnornas kroppar utnyttjades sexuellt av fångvaktare, med skillnaden att de nu inte fick betalt. De fick mat efter hur snabbt de jobbade, hur fort de kunde hantera spinnrocken, och om de sackade efter fick de mindre mat. Det var en grym ekvation. Mindre mat = svagare = jobbade ännu sämre. Många kvinnor svalt helt enkelt ihjäl och det på några veckor. Sidorna om den fängslade Anna Stina i 1793 grep mig på ett sätt som jag hade svårt att förutse. Vi må ha långt kvar till ett jämställt samhälle idag men när man ser på hur det såg ut för lite mer än tvåhundra år sedan så är det svårt att förstå hur illa det faktiskt var. En kvinna var inte fri, hon hade ingen kontroll.
Den byggnad som en gång i tiden var Långholmens Spinnhus, fotograferat 2010.
