Bokbord

Precis när det kom så var där inte mycket litteratur för mig så jag har länge ignorerat bokbordet på jobbet men när jag svängde förbi idag så hittade jag en hel del intressant! Där stod bland andra: Oryx & Crake av Margaret Atwood, Himmel av Torbjörn Flygt och Stamtavlor av Dilsa Demirbag-Sten. Tio kronor styck (även om man gärna får lägga mer) och allt går till Rosa Bandet. Ska nog ta och svänga förbi oftare än en gång om året från och med nu, samt ta med några pocket hemifrån för att bidra till utbudet.

Cirkeln, av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Att gå direkt från 1Q84 till Cirkeln (och nu pratar vi inom en timme) kanske var ett för stort miljöombyte. Men ganska snart fann jag mig ändå till rätta i Engelsfors och när Buffy-referenserna började hagla så satt jag på pendeln och skrattade högt.

     Jag har vissa problem med att hålla isär alla dessa tjejer. Vem sjuttsingen var Vanessa nu igen? Det kan vara bara jag, för jag har erkänt dåligt minne för utseende och namn, men det förtar lite av första delen av boken. Att hela tiden behöva bläddra tillbaka för att se vem som är vem. Men det är i stort det enda jag har att klaga på. Annars är det spännande, fartfyllt, hjärteknipande och roligt. Ja, framförallt var det roligt att läsa Cirkeln. Jag njöt av varje sekund.

Jag gillar, nej jag älskar, att tjejerna får vara just normala tjejer. Med allt vad det innebär. Det må låta som en självklarhet men när man pumpats full med skamfylld amerikansk popkultur sedan tonåren så är det befriande skönt när tjejer kan ha sex utan att de varje gång måste bli bestraffade i form av graviditetsskrämsel efteråt. Att de får göra dumma saker utan att hela tiden kunna förklara varför. Att de får förändras utan pekpinnar.

Allt jag har att säga är: läs. LÄS!

Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanne Näsling

Redan i det första kapitlet brister jag ut i ett hysteriskt gapskratt.

Jag kan inte se henne där hon sitter på balkongen, men jag vet att Lovely finns där, för det svävar långsamma rökmoln utanför fönstret. De är som blommor i luften, stora rosor. Jag väntar på henne i köket. Vi ska lyssna på skivor, bestämma saker om framtiden och dricka te i stora koppar som jag har inne på mitt rum. En åt mig och en åt Lovely. Mamma tyckte det var roligt att jag köpte tekoppar för mina egna pengar.
     "Det ska jag berätta för mormor", sa hon och skrattade.
     "Gör det", sa jag. "Då ska jag berätta att du har en dildo i lådan vid nattduksbordet."

Mary och Lovely är femton år och har skapat sin egen värld mitt i allt det tråkiga med en likriktad skola, en död förälder och skammen med panikångest. Jag gillar att det kan och får vara eländigt. Fast inte enbart, det finns ingen Big Bad Mobbare och det planeras inte någon hämnd.

Men ändå, man ser hur illa det skulle kunna gå. Flickorna lever precis på gränsen till det mesta, fast jag blir aldrig riktigt oroad. De kan ta hand om sig själva. Mest slående i läsningen är att det ändå finns en enorm identifikation, för visst var jag som Mary och Lovely när jag var tonåring, om än inte lika självklar.
     Jag skrattar högt flera gånger, nickar i samförstånd över de påhittade samtalen de för med sina idoler och återupplever mina egna tonårsplaner att flytta till magiska London. Igenkännigen är stor.


Från och med nu kommer även jag att presentera mig som Krigarprinsessa och Textfascist.

Är du förberedd på apokalypsen?

Nu tror jag inte man ska ta det här diagrammet så värst vetenskapligt. Men lite rolig är den.

De vassa tändernas skog - Carrie Ryan

OBS: Viss spoilervarning.Vill du inte veta något alls om historien innan du läser boken ska du nog inte läsa min recension.

Att jag skräms vettlös av zombier är ingen hemlighet. Efter bok eller film om nämnda monster så kan jag spendera veckor eller månader med att planera min flykt i händelse av ett utbrott. Jag utvärderar huruvida min lägenhet eller kontoret i stan skulle vara bäst gömställe, eller är det kanske stugan på landet? Jag kan stå och vänta vid jobbets hissar och fundera på vad jag skulle göra om det hände just i detta nu. Skulle jag låsa in mig på toaletten? Skulle jag dricka vattnet i toalettstolen om jag var tvungen? Vad därinne skulle lämpa sig bäst som vapen när jag till slut skulle tvingas slå mig ut?

Många gånger har jag funderat på varför just zombier skrämmer mig ända in till min kärna. Varför inte sådant som faktiskt är sannolikt, som krig eller cancer? Men hela mitt liv har apokalypshistorier skrämt mig mer än annat, på mellanstadiet frossade jag i kärnkraftsolyckor med ödeläggelse och ensamma sjuka människor som drar runt i övergivna landskap som följd. Som vuxen har jag gått över till andra typer av Världens Undergång. För några år sedan hittade jag boken The Forest of Hands and Teeth av Carrie Ryan. Jag plöjde den snabbt och blev glatt överraskad av historiens förmåga att skrämma mig på samma sätt som barndomens tyska kärnkraftsolyckor och dagens zombiefilmer har gjort. När jag såg att den översatts till svenska och detta i Styxx Fantasy’s regi var jag ”tvungen” att köpa det oerhört snygga exemplaret på Sf-bokhandeln. En solig helg senare är jag lätt rosa i hyn efter att ha suttit på balkongen och plöjt De vassa tändernas skog vid varje ledig stund.

Mary lever i en liten by som är avskärmad från resten av världen med hjälp av ett staket, en tät skog och oräkneliga oheliga som hela tiden försöker forcera hindret för att komma in i byn och äta de ännu levande. Det har gått många år sedan Återkomsten, som zombieutbrottet kallas, och ingen minns längre vad som finns bortom skogen. Systerskapet kontrollerar byn med Guds hjälp och de unga männen väljer vilka flickor de vill gifta sig med medan de som blir över rekryteras till katedralen där Systerskapet distribuerar mat, kläder och hus. Allt är koncentrerat kring överlevnad, det måste födas nya barn och det måste alltid finnas unga starka män som kan patrullera stängslet. Mary hinner uppleva både att arbeta för Systerskapet och att bli tingad för giftermål innan Genombrytningen sker och de oheliga väller in i byn. Med några närstående flyr hon längs med en inhägnad stig.

Mary är både irriterande inkonsekvent och ologisk, men det är väl några av de saker som gör henne till tonåring. Men jag älskar att hon älskar utan att låta det bli hela hennes värld. Det begränsar henne ingalunda, hindrar henne inte från att drömma större drömmar än vad byn med dess inskränkta invånare tillåter. Hon blir aldrig någon stjärnögd Twilight-Bella som definierar sig själv nästan enbart efter mannen hon älskar. Mary tar självständiga beslut och vågar tänka om vid behov, man kan vara jättekär men ändå välja sådant som gör ont.

Jag tycker fruktansvärt mycket om den här boken. Nu när den finns på svenska kommer det bli lättare att pracka på den på vänner och jag gissar att den kommer finnas i en del paket jag ger bort den närmaste tiden. Nu ger jag mig på tvåan, The Dead-Tossed Waves, även det blir en omläsning men sedan väntar trean The Dark and Hollow Places som jag köpte i fredags.

Tjärven

Läste just hos Fiktiviteter om John Ajvide Lindqvists nya bok som släpps i maj. Den heter Tjärven och kommer enbart att finnas som ebok och ljudbok. Se författarens youtube-film om boken här.

Zombies i den svenska skärgården, allt till tonerna av Modern Talking. Kan det bli bättre?

1Q84, av Haruki Murakami

Utan att trassla in mig i långrandiga beskrivningar av bokens handling så handlar 1Q84 om Tengo och Aomame och deras historier berättas med hjälp av vartannat kapitel. Tengo får i uppdrag att göra ändringar i en sjuttonårig flickas roman inför publicering och Aomame upplever efter att ha fastnat i en taxi på motorvägen, därifrån hon fått rådet att gå nedför en trappa, att verkligheten har vridits ett kvarts varv. Något är fel, men är det så att hon blivit tokig i huvudet eller har hon faktiskt landat i en alternativ värld?

Som jag har skrivit förut så har jag ibland under läsningen undrat om jag missat Murakamis storhet, eller kommer jag kanske förstå senare? För ofta är det ”enkelt” skrivet och med många upprepningar. Men precis när jag börjat tröttna lite så sugs jag in och vill inte lägga ifrån mig boken. Bara ett kapitel till! Fast jag kan inte säga att berättarstilen är annorlunda än tidigare, den är exakt densamma, så förmodligen är det något i min sinnesstämning som har ändrats. Eller så är han ett stort litterärt geni som drar in en i historien utan att man märker hur.

Murakami väver långsamt in de mystiska inslagen. Jag älskar de två månarna och när Little People mot slutet visar upp sig på lite mer än en sida så uppstår fler frågor än svar. Fantastiskt.

     Andra boken kommer att köpas till helgen, men innan dess ska Cirkeln äntligen läsas.

I källaren

Blev ju påmind av Glory Box att Diana Wynne Jones skrivit en av min barndoms favoriter, nämligen Hundstjärnan. Blev väldigt nyfiken på vad jag skulle kunna tycka om den nu så vid ett svagt ögonblick lovade jag att gå ner i källaren och leta fram nämnda bok. Det hände inte på en gång.. Men så skrev Snowflakes In The Rain om Jean Websters böcker om Patty så igår kände jag mig tvungen att släpa mig ner för att börja gräva bland de nedpackade ungdomsböckerna.

Hittade Hundstjärnan! Redan på de första sidorna brast jag ut i skratt över denna förolämpning:

Äsch, ryk och ränn! sade Sirius.

Tror inte jag kommer läsa om hela boken, men att plocka vissa valda stycken hoppas jag inte förstör ett av mina riktigt stora läsminnen.
Tyvärr dök inte böckerna om Patty upp, förmodligen är de kvar hos mamma. Får gå igenom hennes hyllor i påsk.

Mer Murakami, eller: hur jag for med osanning

.

Pratade med mamma om Murakami och att jag köpt 1Q84, undrade om hon vill låna när jag är klar. Berättade att jag alltid velat läsa honom men inte kommit mig för att börja. En dag senare kommer det ett sms: "Du har visst läst honom, boken heter Sputnikälskling." Just det.

Hur kunde jag glömma den? Efter att snabbt ha googlat fram och läst handlingen minns jag givetvis. Jag minns huvudpersonen K och unga Sumire, har för mig att den senare slutade röka för att komma närmare sin stora kärlek, Myu.

Men vad jag inte minns är hur den slutade, kanske borde jag läsa om den vid tillfälle (fast när? Jag behöver ledigt för att läsa!). Jag gav den till mamma för att jag ville diskutera den, men sen försvann den blixtsnabbt ur mitt huvud.

Lite mer än halvvägsrapport

Har nu läst ca tvåhundrafemtio sidor i 1Q84. Lämnade den hemma idag då jag ska spela biljard och dricka öl efter jobbet, vill inte riskera att tappa bort boken eller kantstöta den mer än nödvändigt. Dessutom tar den upp mer än hälften av utrymmet i min handväska.

     Låg vaken igår kväll och läste längre än jag borde ha, liksom jag gjort alla de andra kvällarna den här veckan. Det är en väldigt speciell bok. Jag kan inte säga att jag älskar förbehållningslöst, inte alls, men visst finns där något som får mig att läsa vidare. Det händer ingenting samtidigt som det händer jättemycket. Allt beskrivs på ett lugnt och sansat sätt med många upprepningar och till slut blir jag nästan lite hypnotiserad. Trots att helgen bjuder både på biljard, middag och fotboll så ser jag nog ändå mest fram emot att få vakna i min säng och fortsätta läsa både lördag och söndag morgon.

Ru, av Kim Thúy

Efter en intervju med författaren Kim Thúy i Boklördag gav jag mig ut för att köpa hennes bok Ru som fått lysande recensioner och flera internationella priser. Mina förväntningar var nog högt ställda och jag förväntade mig inte att få dem tillgodosedda på det sätt som skedde.

Boken är delvis självbiografisk och skildrar en flickas resa som båtflykting från krigets Saigon i Vietnam till vuxenlivet som fru och mamma i Kanada. Det finns inte ett spår av reson vad gäller tidslinjen i den här boken, ändå håller allt ihop. Aldrig måste jag stanna upp och tänka: men var är vi nu i historien? Allt faller sig naturligt. Hoppen mellan de olika länderna och åldrarna sker blixtsnabbt men ändå självklart. Alla släktingarna, denna flod av mostrar och farbröder som rinner förbi, står ändå stadigt för sig själva. Jag är mycket imponerad av den här boken som till en början inte kändes som så mycket, det är korta textstycken över hundrafemtio sidor, men den stannar hos mig. Kim Thúy har ett språk som är avundsvärt.

Uppdatering: Nu har DN lagt ut artikeln om Kim på nätet, klicka HÄR

Skjut apelsinen, av Mikael Niemi

Under den andra halvan av Skjut apelsinen så tänker jag på Casey Heynes. Jag tänker på Casey och alla andra barn som honom, som utan andrum får sina liv och sin skolgång förstörd. Åratal av mobbning leder till posttraumatiskt stressyndrom, man blir bokstavligen knäpp i huvudet. Ytterst få av dessa blir sedan mördare men för några få säger det ”snap” i huvudet, kanske äger de en extra känslighet, en annorlunda toleransnivå. Men våldet skulle förmodligen inte ha utlösts om de inte blivit omänskligt behandlade, torterade. En icke namngiven sextonåring går i en icke namngiven skola på en icke namngiven ort, någonstans i Sverige. De flesta läsare kan känna igen sig. En kärleksförklaring till skolans snyggaste tjej går väldigt fel och plötsligt ser alla den tyste och nördige killen, fast på helt fel sätt. Han reagerar genom att välja utanförskapet, bli underligare än underligast. Det är när han gör detta som han möter Pålle, en kille som råkat ännu mer illa ut under längre tid. En tanke om hämnd börjar växa.

Ofta tänker jag på ett citat av Fredrik Strage:

Faktum är att uttrycket ”nörd” ännu inte nått Ånestadsskolan i Linköping. Man säger tönt, pluggo, sluggo, miffo eller cp. Men det betyder samma sak: att man sällan dansar tryckare och många år senare känner en ljuv kittling längs ryggraden när Dylan Klebold och Eric Harris går in på Columbine High i USA och dödar alla som är bra i gympa.

Givetvis tycker jag att skolskjutningar är fruktansvärda, hämnd leder alltid till ännu mer smärta och sorg. Det löser absolut ingenting. Och Columbine var så mycket mer invecklat än att alla mobbare dog och de snälla överlevde. Men varje gång det händer någonstans i världen så känner jag samma skräck och ledsamhet över ännu ett barn som blev lämnat åt sin egen utsatthet och sedan gick ut och förstörde livet för ännu fler.

Diana Wynne Jones

Läste i helgen att Diana Wynne Jones har gått bort men det är först idag när jag går in hos Glory Box som jag minns att det var Jones som skrev en av mina barndomsfavoriter, nämligen Hundstjärnan. Det har blivit mycket omläsning av barn- och ungdomsböcker på sistone men jag tror jag måste gå ner i källaren och gräva fram den boken. (Beställde dessutom filmen Howl's Moving Castle på Discshop.)



Haruki Murakami

Här kommer något som låter mer likt en bekännelse nedskrivet än det gjorde i mitt huvud: jag har aldrig läst något av Haruki Murakami. Det har inte varit av illvilja som jag låtit bli, så som jag ibland kan göra när något lyfts till skyarna, det har bara inte blivit av.

     Jag har förstått att han är en författare som man antingen älskar eller avskyr så jag har inga illusioner om att jag kommer släppa ifrån mig ett ”nja” efter läsning. Vet inte om 1Q84 är en bra förstabok men det känns lugnare att läsa något som så många inte har någon åsikt om, än . Jag kan ha byggt upp förväntningar som nu inte kommer infrias men jag ska göra mitt bästa för att bara läsa, inte överanalysera från första raden.

Here I go.

Omläsning: Agnes Cecilia - en sällsam historia, av Maria Gripe

Jag minns att boken hade en väldigt speciell stämning, utöver den som finns i alla böcker av Maria Gripe. Agnes Cecilia har för mig alltid haft ytterligare ett ”lager” av mysticism, något som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på.

 

 

Det händer ofta hemska saker i Gripes värld av ensamma barn. Och det är långt ifrån alltid allt löser sig i slutet av berättelsen. Eller, det slutar inte så tillrättalagt som i många andra sagor. Förmodligen var det en av de saker som lockade mig när jag som barn och tonåring läste henne. Det började med att mamma läste Elvis, Elvis och Glasblåsarns barn för mig och sedan fortsatte jag på egen hand med I klockornas tid, Pappa Pellerins dotter, Hugo & Josefin, Skuggserien och Tordyveln flyger i skymningen. Men ingen lämnade mig med den yttersta känsla av förlamning och övergivande som Agnes Cecilia gjorde. På gott och ont, för jag älskade samtidigt som jag knappt kunde andas. Det var med stor tvekan jag läste om, för jag var rädd att det minnet skulle förstöras av mitt vuxna läsande jag. Men tack vare Uppväxtklassikerboxen samt flera entusiastiska bokbloggar (Fiktiviteter, Dark Places och Lyran) så blev det ändå av.

Hon har ett sätt att behandla orden som sällan ses i barnböcker. Utan krångliga uttryck eller långa meningsuppbyggnader så blir det vackert och poetiskt och ändå kan hon slänga in tunga filosofer utan att det blir för svårt. Hon respekterar sin publik och sviker aldrig de barn som läser. Beskrivningen av hur Noras omgivning försöker skona henne från föräldrarnas död är både helt uppåt väggarna tokig och samtidigt förståelig. Jag skulle aldrig någonsin medverka till sådana charader men visst förstår jag nu som vuxen varför de gör som de gör. Ändå tar jag utan förbehåll Noras, barnets, parti. Det känns som att de svikit mig. I en blinkning är jag åter liten och förhåller mig till världen som ett föräldralöst barn.

 

Nu står Gripes övriga böcker där i hyllan och ropar på mig, redo för omläsning.

Idag fyller jag år

När slutade födelsedagen vara magisk och blev en dag liksom de flesta andra? Numera är det mest en storslagen manifestation i vilka som inte längre är här, de som inte kommer ringa eller vara tillgängliga för en bit tiramisu (våga vägra tårta) till helgen. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Moster och pappa. Tänker alltid på min mormor som varje år önskade sig ”lugn och ro och snälla barn”, jag vet inte om hon någonsin fick det.

     Men ändå är det inte så mycket en sorglig dag, utan mer en vilken-som-helst-dag. Som det är lite skönt när den är över, för onsdagar är ju ingenting liksom. Jag fick inte önska mig böcker för mamma. ”Det önskade och fick du i julas!” Som om det fanns en begränsning. Men jag trotsade och har ändå önskat mig Äventyrsklassikerboxen. J Får se hur det faller ut på lördag.

Sarahs nyckel, av Tatiana de Rosnay

1942 genomförde den franska polisen en massarrestering av judar i Paris med förorter. Det kallades Operation Vårvind och ett av resultaten blev att flera tusen män, kvinnor och barn spenderade fem dygn i sporthallen Vélodrome d’Hiver utan mat, vatten eller möjlighet att sköta sin hygien. Efter dessa dygn av helvete fraktades de allra flesta likt boskap i tågvagnar till Auschwitz där de avrättades.

Tioåriga Sarah är en av de som tillsammans med sin familj hämtas tidigt en julimorgon. Fast inte hela familjen. I tron att hon snart ska vara tillbaka i lägenheten så låser hon in sin lillebror i en garderob och stoppar nyckeln i fickan.  Allteftersom tiden går så börjar hon sakta inse att hon kanske inte kommer att återvända, nyckeln bränner likt ett dåligt samvete i hennes hand. Sextio år senare får journalisten Julia Jarmond uppdraget att skriva om Vel’d’Hiv, som händelsen kommit att kallas efter arenan där det utspelade sig. Av en slump springer hon på Sarahs historia och hittar till och med kopplingar till sin mans familj. Metodiskt börjar hon nysta upp sanningen samtidigt som hennes eget liv inte är det enklaste.

Trots den irriterande kursiva stilen på Sarahs berättelse så blir den snabbt den mest intressanta delen av boken. Julia på tvåtusentalet är väldigt sympatisk men det tar inte lång stund innan jag tröttnat på alla beskrivningar av hennes make Bertrand. Det finns ingen hejd på hur snygg, sexig och underbar han är. Ändå är Julia inte nöjd med honom. Det är inga finkänsliga hintar man utsätts för utan man vet hela tiden vad som kommer komma emot en. Samtidigt så finns där ett ständigt driv framåt. Detaljerna om Sarahs öde finns även i Julias berättelse, så jag läser vidare.

Men någonstans i mitten så tappar den fart. Julias liv blir språkligt och berättartekniskt till en billigare kärleksroman. Det är inte händelserna som gör det utan hur de beskrivs. Allt cirkulerar kring den vackre, vackre äkta mannen och det söta underbara barnet. Jag blir mättad och bryr mig snart inte alls hur det går för Julia utan vill bara att det ska ta slut. Bokens övergripande historia är så viktig att det känns som att den slösas bort. Även det som händer Julia är stort i en människas liv och jag borde vara engagerad. Men inte. Den enda karaktären som faktiskt växer under historiens gång är Julias svärfar. Han hade gott kunnat få vara med mer.

Slutet på Mr Y, av Scarlett Thomas

Doktoranden Ariel intresserar sig för artonhundratalsförfattaren Lumas, då speciellt hans sista bok ”Slutet på Mr Y”. Boken sägs bära på en förbannelse, alla som läser den dör, men det största problemet är att den praktiskt taget är omöjlig att få tag i. När Ariels handledare Burlem mystiskt försvinner och en av universitetets byggnader rasar samman så kommer hon ändå av en hel rad sammanträffanden över boken i ett antikvariat och sen tar historien ordentlig fart.

Det är lite Alice i underlandet över den här boken, man får en hel skopa filosofi och en gnutta tidsresor. Den har alla anledningar att fungera för mig, men ändå gör den inte det helt. Till en början så gillade jag väldigt mycket men sen blev det förvirrat och pratigt. Mot slutet är jag riktigt uttråkad och läser pliktskyldigt ut även om jag skummar lite de sista sidorna.

Omläsning: Molnet, av Gudrun Pausewang

Blev naturligtvis tvungen att läsa om Molnet och kilade igår efter jobbet in på biblioteket där en mycket vänlig bibliotekarie hjälpte mig hitta boken i magasinet.

Fjortonåriga Janna tvingas tillsammans med sin lillebror Uli fly ensamma på cykel när kärkraftverket i Grafenrheinfeld (f.d. Västtyskland) råkar ut för en härdsmälta. Deras föräldrar är bortresta och de börjar en kamp för överlevnad, för att hitta familjen och släktingarna igen.

Den är fortfarande hemsk. Inte för att jag kan komma på ett skonsamt sätt att berätta för ungdomar om fasorna med en härdsmälta men hur eländigt får det egentligen bli i en barnbok? Det börjar med övergivna eller ihjälslagna husdjur, fortsätter med barn som blir överkörda av bilar och lämnas vid sidan av vägen och slutar med fruktansvärda beskrivningar av strålskador. Jag är långt ifrån blödig och gråter sällan till ledsamma filmer men här nästan kvävs jag av sorgen. Eller är jag bara extra känslig då denna typ av scenario alltid skrämt mig mer än många andra katastrofer? Jag förstår vikten av att förklara kärnkraftens faror (speciellt nu med tanke på vad som sker i Japan) men när slutar det vara avskräckande och utbildande och blir enbart för mycket? Molnet balanserar precis på den gränsen. Fast strax efter att man känner att man fått nog så börjar andra delen av boken, uppbyggnaden och bearbetningen. Och här kommer det långt mer intressanta, vad katastrofen gör med människor. Hur de strålskadade behandlas som paria och hur långt de ännu friska går för att skydda det som de anser vara sitt. Sättet på vilket somliga personer skadar andra när de egentligen försöker skydda dem från ännu mer sorg. Det är en väldigt stark bok. Den drabbade mig nästan lika hårt nu, tjugotre år senare, som den gjorde vid den första läsningen.

Härdsmälta

När jag gick på mellanstadiet under de sista skälvande åren av det Kalla kriget så fanns det en kategori ungdomsböcker som både fascinerade och skrämde mig. Av någon anledning så var dessa böcker ofta från Tyskland och ämnet var kärnkraftsolyckor. Det handlade om barn som efter katastrofen av olika orsaker var lämnade åt sig själva under flykten från det radioaktiva nedfallet. Som jag minns så sparade man inte på de otäcka detaljerna utan det var fruktansvärda beskrivningar av strålningsskador och död. Nu när jag snabbt googlar på ämnet så hittar jag bara Molnet av Gudrun Pausewang.

     Dessa skildringar kommer nu tillbaka till mig när jag under helgen har suttit klistrad vid  Sky, CNN, BBC och Al Jazeera för att försöka förstå vad som har hänt i Japan. För inte nog med att de drabbats av jordbävning och tsunami med tusentals döda som följd, nu verkar flera reaktorer i det fyrtio år gamla kärnkraftverket i Fukushima ligga i riskzonen för härdsmälta. Om det inte redan hänt. Människor evakueras i stor hast, bär munskydd och undersöks med geigermätare. Plötsligt är jag åter elva år och sitter skrämd nedanför teven medan nyhetsuppläsaren försöker förklara Tjernobyl. Rädslan för kärnkraften finns kvar, djupt rotad inom mig.