Monstret Frank - Mats Strandberg & Sofia Falkenhem

Dagen när Frank fyller nio år blir han biten av grannens hund och börjar förvandlas till ett monster. Visserligen ett vitt, fluffigt monster som mest vill bli kliad på magen - så varför är alla i den lilla staden så rädd för honom? Med hjälp av sina nya vänner Jasse och Magnolia utforskar Frank sin nya verklighet och utmanar sina föräldrars och alla andras skräck för det okända. Jag har hört mycket om den här serien men inte läst den förrän nu och jag fullkomligt slukade de tre delarna. För det är så oerhört bra skrivet om hur vi hanterar det okända, det vi inte förstår. Samt oerhört fint skrivet om att man ibland bara måste våga göra det rätta, för vem är man om inte står upp för sig själv och sina vänner? Som extra krydda finns även många blinkningar till en vuxnare publik i form av popkulturella referenser. När till och med jag på riktigt undrar hur i hela friden det ska gå, hur känner inte då de barn som är målgruppen? Det här är läskigt på riktigt. Dessutom kan jag inte riktigt se mig mätt på de underbara illustrationerna av Sofia Falkenhem. Böckerna om Frank kommer jag bära med mig länge.

Slutet - Mats Strandberg

Simon och Lucinda är sjutton år när de med resten av världen får veta att jorden snart krockar med kometen Foxworth, som kommer förånga haven och få bergen att koka. Inget kommer överleva, planeten blir steriliserad. Så vad gör man med sin tid när man vet att den är begränsad? Världen går in i en kollektiv chock, somliga reagerar med våld, andra med förnekelse. Samtidigt har pengar blivit värdelösa, fängelser och kärnkraftverk lämnas vind för våg när människorna försöker spendera sina återstående dagar med människorna de älskar. Allt ska göras för en sista gång. Men huvudpersonerna i den här boken är ändå tonåringar som lever i en tid och ett tillstånd när precis allt cirkulerar kring dem själva och inte ens en nära förestående apokalyps får dem att se så långt bortom sig själva. När en tragisk händelse sker någon som står dem väldigt nära tvingas de ändå se upp över sin egen horisont och en vänskap bildas över ett mysterium som måste lösas innan himlen blir vit och allt liv tar slut. 

Slutet är en väldigt ångestframkallande bok, det är skrämmande lätt att tänka sig in i att livet skulle kunna vara slut om en månad. När jag var mitt inne i boken råkade jag flera gånger ut för tankevurpan att ingenting spelade någon roll när jag läste riktiga nyheter, "för världen skulle ju ändå förstöras snart". Så verklig hade den här boken blivit. Som vanligt i den här författarens böcker är karaktärerna lätta att identifiera sig med och jag förstår varför de reagerar som de gör, även om jag inte måste gilla anledningarna. Jag har läst med andan i halsen, tänkt: bara ett kapitel till, läst sena nätter. Det här är en riktigt jäkla bra bok.

Hemmet - Mats Strandberg

Joel har tvingats tillbaka till hemstaden eftersom hans mamma Monika råkat ut för en hjärtinfarkt och därefter snabbt blivit dement. Hon måste därför få en plats på boendet Tallskuggan och huset ska säljas. Joel är en motvillig gäst i barndomsrummet och orten som han lämnade med buller och bång för att bli rockstjärna i Stockholm. Att han inte blev det gör återbesöket givetvis ännu jobbigare och inte blir det bättre av att hans gamla bästis Nina numera jobbar på Tallskuggan, för Joel lämnade inte henne under några bra förhållanden. Medan Joel kämpar med sig själv blir Monika sämre i en rasande fart, hon får raseriutbrott, känner inte igen de närmaste men kan av oförklarliga skäl berätta hemligheter om människor hon aldrig tidigare träffat. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på Tallskuggan. De övriga dementa berättar om en besökare som de anställda och besökande inte kan se, det dyker upp fettfläckar på väggar och i tak, dörrar och lampor lever sina egna liv. 

Mats Strandberg är suverän på att placera skräcken på ställen där man inte riktigt tänkt sig att den skulle finnas. Den förra boken utspelade sig på en finlandsfärja och den här på ett demensboende och det är en enorm skillnad att gå från det blodbadet till den här väldigt mycket mer lågmälda skräcken. Men inte på något sätt blir det sämre! Jag är oerhört förtjust i den här krypande oron som utspelar sig mitt i vardagen; skuggor, en tv-apparat som lever sitt eget liv och gamla människor som ingen längre på allvar lyssnar på. Författaren blir verkligen bara bättre och bättre och jag ser väldigt mycket fram emot nästa bok!

Reportage om Stephen King

Missa inte Mats Strandbergs reportage om Stephen King i Aftonbladet! Mats har tillsammans med sin make besökt Kings hemstad Bangor (som i böckerna heter Derry) och skriver bland annat om klass, vapenkontroll och hur det är att äntligen få se de platser som man tidigare bara läst om i älskade böcker.

Du hittar artikeln HÄR!

Bild: Mats Strandberg, lånad från Aftonbladet

Läsa på altanen medan tvätten torkar

Vad jag gjorde under stor del av den här långhelgen; låg i en solstol på baksidan av huset och läste. Ibland var det helt enkelt för varmt för både mig och katterna, då bara satt jag där i skuggan och åt vindruvor och drack bubbelvatten. Inte så dumt det heller. Har ännu inte kommit igenom The Handmaid's Tale men vill låta den ta den tid den behöver, språket är nästan outhärdligt vackert trots allt det hemska den beskriver. Lite av Atwoods kännetecken. Jag har börjat bläddra i Sofia Nordins Om du såg mig nu samt hållit och även känt lite extra mycket på Mats Strandbergs Hemmet. 

Färjan, av Mats Strandberg

Finlandsfärjan. En miljö de flesta av oss känner till mer eller mindre. Baltic Charisma, en färja som redan har sett sina bästa dagar, ska föra 1 200 människor över Östersjön på en tjugofyratimmarsfest. Det är vitt skilda personligheter som vi får följa. Bland andra kvinnan som reser för att för ett dygn få känna sig lite mindre ensam, mannen som ska fria till sin pojkvän på ett storslaget sätt, tjejerna som ska festa, lämna barn och jobbstrul på land och så pojken och flickan, kusinerna som glidit isär och vars familjer bär på en hemlighet.

Det är de många små sakerna som gör detta till den fantastiska berättelse som det är; ett myller av människor och deras egenheter. Vilka de är, vem de älskar men framförallt: vem de dör för att skydda. Om man läst katastrof-teori så känner man igen hur människor reagerar i händelse av en chockerande, fruktansvärd händelse. Att många faktiskt fastnar, apatiska, i väntan på döden. Hur andra gör saker, försöker fly och till och med hjälper andra. Man vet aldrig vilken typ man är förrän det värst tänkbara inträffar. Beskrivningarna av färjan och dess passagerare innan det hemska slår till är underbara. Allt kommer i korta kapitel där personerna alterneras men det är aldrig problem att förstå vem som är vem. Allt är skrivet med sådan känsla för detaljer, det utvecklas långsamt men blir så småningom glasklart, man får känna sig smart. Sedan blir det slask. Strandberg har inte hållit igen på något, blodet sprutar oavbrutet och skräcken griper tag om en. Det trånga utrymme som en finlandsfärja utgör är en otrolig kuliss till en skräckhistoria, varför har ingen tänkt på det tidigare? På Östersjön kan väldigt få höra dig skrika.

Mönstrens bok

Inte för att jag behövde en ny anteckningsbok, för sådana köper jag alltid för många av, men ändå kände jag mig "tvungen" att klicka hem Mönstrens Bok från Adlibris i förra veckan. Och när jag igår fick sms om att den fanns att hämta på Posten så slängde jag mig ut i regnet. Den är hur fin som helst! Nu ska jag bara förhandsbeställa Nyckeln också.

Eld, av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Det känns överflödigt att beskriva den här bokens handling när Eld förmodligen är en av de mest efterlängtade och lästa den här våren men så här står det på baksidan:

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse. Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Mer vågar jag inte skriva om händelserna i boken, av rädsla för att avslöja för mycket. För det händer en hel del, givetvis, och allt och alla är noga sammanlänkade. Jag har givetvis samma problem som när jag läste Cirkeln, nämligen att jag blandar ihop tjejerna men så har jag också erkänt svårt för att hålla ordning på många karaktärer samtidigt. Och ibland tycker jag att tonåringarnas kärleksliv är ganska trist och får för stor fokus, fast kom igen, det är jag nog bara för gammal för att förstå. Annars har jag väldigt få invändningar, Eld är till och med bättre än Cirkeln. Jag svischade igenom de sexhundratrettiofyra sidorna på nolltid, släpade med mig den till och från jobbet och låg och svor över mina svaga handleder när jag läste om nätterna. Fullkomligt älskar alla popkulturella referenser och än mer att få hata vissa personer samt Positiva Engelsfors. Det är roligt, hjärteknipande sorgligt, rörande och rasande spännande. Hur i all världen ska jag kunna vänta på del tre?

Eld, missionärer och vampyrer

Hemma hos Beroende av böcker så har vi inte riktigt gått upp än. Eller, vi vaknade redan före sju men efter att ha hämtat te så kröp vi ner i sängen igen, jag och katterna, och där (här) har vi stannat. Påbörjade Eld igår eftermiddag och har nu läst cirka en tredjedel. Det är baske mig omöjligt att lägga ifrån sig den när man väl har börjat!

Måste säga att rörelsen Positiva Engelsfors skrämmer skiten ur mig, mer än alla demoner, vampyrer och andar någonsin kunnat göra. Tänker givetvis på Fellowship of the Sun från suveräna True Blood (se bilden nedan) men även på min mamma som alltid slagit bakut så fort hon anat sådana människor. En egenskap som var nästintill nödvändig då vi när jag var liten bodde ett stenkast ifrån en kyrklig rörelse som gärna missionerade bland bostadsområdena runt omkring. (En gång öppnade mamma dörren och påstod att vi dyrkade djävulen och därför inte firade jul, bara för att få dem att gå därifrån så fort som möjligt.)

Nej, nu ska jag lirka boken från katterna som absolut inte ville bli fotograferade men nu har tagit boken som gisslan. Och jag tänker inte gå upp ur sängen förrän jag absolut måste.

Det bästa bokpaketet på länge

Det är nog exakt såsom Åsa skrev hos Fiktiviteter: bilder på nyuppackade exemplar av Eld kommer vara den vanligaste bilden på svenska bokbloggar den här veckan. Och varför ska jag vara ett undantag? När sms:et kom på jobbet väste jag förtjust They're here... och gnuggade händerna som Mr Smithers. Och jag fick en fin tygpåse också! Trodde jag beställt för sent för att få det så nu är lyckan fullständig.

Fast ni kanske vill se den utan kattrumpan?

Cirkeln, av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Att gå direkt från 1Q84 till Cirkeln (och nu pratar vi inom en timme) kanske var ett för stort miljöombyte. Men ganska snart fann jag mig ändå till rätta i Engelsfors och när Buffy-referenserna började hagla så satt jag på pendeln och skrattade högt.

     Jag har vissa problem med att hålla isär alla dessa tjejer. Vem sjuttsingen var Vanessa nu igen? Det kan vara bara jag, för jag har erkänt dåligt minne för utseende och namn, men det förtar lite av första delen av boken. Att hela tiden behöva bläddra tillbaka för att se vem som är vem. Men det är i stort det enda jag har att klaga på. Annars är det spännande, fartfyllt, hjärteknipande och roligt. Ja, framförallt var det roligt att läsa Cirkeln. Jag njöt av varje sekund.

Jag gillar, nej jag älskar, att tjejerna får vara just normala tjejer. Med allt vad det innebär. Det må låta som en självklarhet men när man pumpats full med skamfylld amerikansk popkultur sedan tonåren så är det befriande skönt när tjejer kan ha sex utan att de varje gång måste bli bestraffade i form av graviditetsskrämsel efteråt. Att de får göra dumma saker utan att hela tiden kunna förklara varför. Att de får förändras utan pekpinnar.

Allt jag har att säga är: läs. LÄS!