Efter stormen (samlingsvolym), av Johan Ring, Solja Krapu, Caroline L. Jensen

Stormen Daisy drar in över Sverige och drabbar Småland hårdare än något annat tidigare oväder och just när man tror att det värsta är över börjar katastroflarmet ljuda. Kärnkraftverket i Oskarshamn har fått sitt kylsystem förstört, härdsmältan är ett faktum och radioaktivt nedfall sprids i området. I tre kortromaner får vi följa olika människor och hur de tacklar katastrofen och allt annat omkring dem. I Sofia Krapus Om du behöver mig träffas två systrar och försöker hantera män, barn, en dement pappa och en bångstyrig katt när allt förvärras och de måste fly för sina liv. I Den mörka fläcken av Johan Ring har Frank bestämt sig för att med pistol och hot ta tillbaka sin före detta flickvän och son när larmet i kärnkraftverket går och staden börjar evakueras. I Caroline L. Jensens Slukhål tackar Sara Gud när katastrofen är ett faktum. Äntligen är domedagen nära! Tillsammans med andra i samma sekt stannar hon på sin bondgård och förbereder sig på att möta sin skapare. Hennes granne Albin har vägrat evakuering för att sköta sina kor och blir förskräckt när en liten vettskrämd flicka kommer springande från Saras gård efter hjälp.

Absolut bäst bland dessa tre är Johan Rings berättelse om den ratade exmannen som bara inte kan förstå varför hans föredetta och barn inte vill veta av honom. Kom igen, han slog dem bara för att de inte lyssnade, inte gjorde som han sade. Han menade inget illa, han ville bara väl. När man sedan lägger till en pistol och en öde strålskadad stad som bakgrund så blir allt mycket kusligt. Riktigt bra skrivet! De andra två berättelserna är okej, Slukhål aningens bättre än Om du behöver mig och jag tror att dessa två historiers stora problem är att de mera känns som informationsblad från någon myndighet än berättelser. Men som helhet är detta väl läsvärt, speciellt för någon som jag som alltid fantiserat om och fasat för vad som skulle kunna hända vid en kärnkraftsolycka i Sverige.

Stort tack till MIX Förlag för recensionsexemplaret.

Omläsning: Molnet, av Gudrun Pausewang

Blev naturligtvis tvungen att läsa om Molnet och kilade igår efter jobbet in på biblioteket där en mycket vänlig bibliotekarie hjälpte mig hitta boken i magasinet.

Fjortonåriga Janna tvingas tillsammans med sin lillebror Uli fly ensamma på cykel när kärkraftverket i Grafenrheinfeld (f.d. Västtyskland) råkar ut för en härdsmälta. Deras föräldrar är bortresta och de börjar en kamp för överlevnad, för att hitta familjen och släktingarna igen.

Den är fortfarande hemsk. Inte för att jag kan komma på ett skonsamt sätt att berätta för ungdomar om fasorna med en härdsmälta men hur eländigt får det egentligen bli i en barnbok? Det börjar med övergivna eller ihjälslagna husdjur, fortsätter med barn som blir överkörda av bilar och lämnas vid sidan av vägen och slutar med fruktansvärda beskrivningar av strålskador. Jag är långt ifrån blödig och gråter sällan till ledsamma filmer men här nästan kvävs jag av sorgen. Eller är jag bara extra känslig då denna typ av scenario alltid skrämt mig mer än många andra katastrofer? Jag förstår vikten av att förklara kärnkraftens faror (speciellt nu med tanke på vad som sker i Japan) men när slutar det vara avskräckande och utbildande och blir enbart för mycket? Molnet balanserar precis på den gränsen. Fast strax efter att man känner att man fått nog så börjar andra delen av boken, uppbyggnaden och bearbetningen. Och här kommer det långt mer intressanta, vad katastrofen gör med människor. Hur de strålskadade behandlas som paria och hur långt de ännu friska går för att skydda det som de anser vara sitt. Sättet på vilket somliga personer skadar andra när de egentligen försöker skydda dem från ännu mer sorg. Det är en väldigt stark bok. Den drabbade mig nästan lika hårt nu, tjugotre år senare, som den gjorde vid den första läsningen.

Härdsmälta

När jag gick på mellanstadiet under de sista skälvande åren av det Kalla kriget så fanns det en kategori ungdomsböcker som både fascinerade och skrämde mig. Av någon anledning så var dessa böcker ofta från Tyskland och ämnet var kärnkraftsolyckor. Det handlade om barn som efter katastrofen av olika orsaker var lämnade åt sig själva under flykten från det radioaktiva nedfallet. Som jag minns så sparade man inte på de otäcka detaljerna utan det var fruktansvärda beskrivningar av strålningsskador och död. Nu när jag snabbt googlar på ämnet så hittar jag bara Molnet av Gudrun Pausewang.

     Dessa skildringar kommer nu tillbaka till mig när jag under helgen har suttit klistrad vid  Sky, CNN, BBC och Al Jazeera för att försöka förstå vad som har hänt i Japan. För inte nog med att de drabbats av jordbävning och tsunami med tusentals döda som följd, nu verkar flera reaktorer i det fyrtio år gamla kärnkraftverket i Fukushima ligga i riskzonen för härdsmälta. Om det inte redan hänt. Människor evakueras i stor hast, bär munskydd och undersöks med geigermätare. Plötsligt är jag åter elva år och sitter skrämd nedanför teven medan nyhetsuppläsaren försöker förklara Tjernobyl. Rädslan för kärnkraften finns kvar, djupt rotad inom mig.