TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

1007 - Johannes Pinter

En sommarkväll blir Anton förförd av en oerhört tilldragande kvinna och sedan biten av en man i hennes sällskap. När han vaknar upp i sin lägenhet i Gällivare är han hungrig och verkar inte tåla solljus. En riktigt dålig kombination eftersom maten han har hemma plötsligt är oätlig för honom och sommarsolståndet just har inträtt. Det kommer alltså inte bli mörkt på 1007 timmar. Ensam kämpar han för att överleva. Eller är det dö han måste göra? Johannes Pinter har skrivit en smaskigt äcklig roman om en ung och ganska ensam man som råkar ut för något fruktansvärt och än värre blir det. 1007 är drömsk, exakt och otäck. Men aldrig så otäck att jag slutar läsa, jag vill bara ha mer. Så släpp inte dina katter ur sikte, dra upp fötterna under dig och njut av en svensk vampyrroman!

Varmt tack till Swedish Zombie Förlag för recensionsexemplaret!

Feberdröm - George R.R. Martin

George R.R. Martin skrev den här boken redan 1982 men det är först nu som den översatts till svenska, något man får tacka Game of Thrones för. Vilken bok sedan! Vi får följa rederiägare och kapten Abner Marsh genom svårigheter och triumfer men om vi ska vara ärliga så är det mestadels det förstnämnda. Efter att han förlorat i stort sett hela sin flotta och är beredd att lägga ner verksamheten dyker den mystiske Joshua York upp och vill bidra med pengar för att bygga den snabbaste och finaste hjulångaren som Mississippifloden någonsin sett. Båten får namnet Feberdröm. Men det är något underligt med Joshua York, han vistas i sin hytt under dagtid och har onaturligt bra syn om nätterna när han står tillsammans med Kapten Marsh i styrhytten. När saker väl börjar gå snett så gör de det med besked, hjulångaren Feberdröm lämnar ett blodigt spår efter sig allteftersom hon glider längs med floden.

Feberdröm är inget annat än en modern vampyrroman, faktiskt en av de bästa jag läst. Miljöerna är ofta så hemska och mörka att det gör ont i hjärtat att läsa men det är väldigt vackert beskrivet. Vi befinner oss i de amerikanska sydstaterna strax före inbördeskriget, slaveriets kvarn maler sakta men säkert och många människor är oerhört fattiga. Sjukdomar sprider sig som löpeld och mitt i allt det här kaoset rör sig ljusskygga individer som inte har gott i sinnet. Jag lyssnade på boken genom Storytel och det var som att få en saga berättad för sig. En mörk saga där man har svårt att se hur det ska sluta väl men trots det var det sexton timmar av ren njutning.

Smittad, av Johanna Strömqvist

Det är en het sommar i Stockholm när Maria träffar Emmy och blir förälskad. Maria kommer från en välbärgad familj på Östermalm, har krav på sig hemifrån att studera på universitetet och har precis fått en lägenhet i Kristineberg. Emmy å andra sidan kommer från Husby långt ut på den blå linjen, använder sig av andra droger än fredagsölen och har kompisar som Maria inte riktigt tycker om eller förstår sig på. Till en början spelar skillnaderna inte så stor roll men ju längre tid som går, desto mer börjar Maria misstänka att något inte står helt rätt till. Emmy och hennes vänner är inblandade i någon slags blodmagi och sakta börjar det gå upp för Maria att hon inte bara kan stå tyst och se på.

Till en början blev jag ganska trollbunden av Smittad. Den där tryckande hettan, överfallen på kvinnor som pågår i bakgrunden men ändå sipprar igenom och färgar stora delar av berättelsen, samt Marias och Emmys förälselse - allt det är riktigt fint beskrivet. Det är även roligt att huvudpersonerna hänger på Anchors och Kelly's, samma hårdrocksbarer som jag själv var stammis på för tio år sedan. Men just som man börjar få svar på alla frågor som första halvan av boken ställer, när upplösningen närmar sig så tappar boken fart och jag irriterar mig mest på både Maria och Emmy. Den sistnämnda försvinner, tar droger nätterna igenom och kryper sedan tillbaka till Maria för att bli tröstad när det blivit för mycket och Maria bara fortsätter att ta emot henne. Sen den här vampyrtwisten.. Mja, boken hade nog blivit bättre utan den. Sammanfattningsvis så gillade jag de första tvåhundratrettio sidorna men blev lite besviken på slutet.

Andra som har läst: Swedish Zombie, Eli läser & skriver, Bokstävlarna.

Tack till MIX Förlag för recensionsexemplaret!

Alla veka handleders natt

Om kvällarna, när jag borde sova eller läsa ut de böcker jag läser på dagtid, så har jag börjat sniffa lite på Alla själars natt av Deborah Harkness. Har enbart kommit ett sextotal sidor in (boken är nästan sjuhundra sidor tjock) och jag suckar samt vänder och vrider på mig konstant under täcket för att den är för otymplig för att läsas liggandes i sängen. Man skulle kunna tro att Eld hade värmt upp mina veka handleder, men icke. Så vad tycker jag då? Har egentligen inte läst tillräckligt långt för att ha en bestämd åsikt men än så länge gillar jag huvudpersonen Diana och hennes forskar-Oxford. Det är murrigt, nördigt och lagom mystiskt. Vampyrerna beskrivs på ett väldigt roligt sätt.

Numera drogs vampyrer gärna mot partikelacceleratorer, arvsmasseforskning och molekylärbiologi. En gång i tiden hade de lockats av sådant som alkemi, anatomi och elektricitet. Om det smällde, hade med blod att göra eller utgav sig för att kunna lösa universums gåta så kunde man vara säker på att det fanns en vampyr i närheten.

Men nu har vampyren Matthew kommit in i bilden och tyvärr är han alldeles för lång, mörk och perfekt för att jag fatta tycke för honom. Varför måste de alltid vara så förbaskat förhäxande? Kunde man inte för en gångs skull l å n g s a m t  få förstå varför hjältinnan attraheras av vampyren utan att han är ända ut i fingerspetsarna överjordiskt underbar och felfri? Gah!

Själlös, av Gail Carriger

Alexia Tabarotti är tjugofem år och obönhörligen placerad på glasberget. Med en italiensk pappa, krokig näsa, mörk hy och alldeles för runda former för tidens ideal (ett steampunkigt artonhundratal) så anses hon omöjlig att gifta bort och har därför fått stiga tillbaka till förmån för sina två yngre halvsystrar. Att hon dessutom är en så kallad själlös förbättrar inte hennes chanser till giftermål men det är ett fakta som hennes familj inte vet om. Det gör däremot Londons alla vampyrer och varulvar så därför blir Alexia väldigt förvånad när hon på en bjudning blir överfallen av en blodsugare. Hennes själlöshet ger henne nämligen ett perfekt skydd mot de övernaturliga, hon neutraliserar dem effektivt med sin beröring, och alla inblandade borde veta om detta. Samtidigt försvinner både vampyrer och varulvar spårlöst och Alexia blir indragen i varulvsalfahannen Lord Maccons jakt på gåtans lösning.

Jag vet att jag sa att jag var lite kluven till Själlös, att där fanns vissa motsägelsefulla saker som förvirrade mig. Alexia är på ett sätt sjukt bunden av konventioner men på ett annat sätt struntar hon totalt i de viktorianska regler som samhället tycker att hon ska rätta sig efter. Ena stunden är allt som kommer ur Alexia ord som ”opassande” och ”skandalöst” och i nästa så bryter hon själv mot mycket värre saker än den dresscode som hon först klagade på. Och jag hävdar att de första hundra sidorna var en enda manifestation av den förvirringen. Men. Sen jäklar.

Det är möjligt att jag inte är van vid genren och behövde de hundra första sidorna för att vänja mig men när jag väl var med på noterna: håll i hatten vilken underbar bok! Den är rykande sexig och så rolig att jag skrattat högt på pendeln (inte så jättevanligt för mig före klockan åtta på morgonen). Karaktärerna tillåts vara buffliga och obekväma, ja mänskliga även om det kanske är fel ord här. Även många av bifigurerna är fantastiska, Alexias butler till exempel, en tystlåten figur som ändå tillför mycket. Jag kan inte vänta på att få läsa mer om Alexia, hur ska jag kunna låta bli att rusa till SF-bokhandeln direkt efter jobbet? Har inte ens googlat om en filmatisering av den här boken är på gång men under hela läsningen kom jag på mig själv med att oroa mig över att de kommer göra Alexia fel. Tycker så mycket om henne att jag absolut inte vill att de ska ändra en enda detalj!

Stort tack till Styxx Fantasy för recensionsexemplaret!

Feast of Fools, av Rachel Caine

Feast of Fools är bok fyra i Morganvilleserien. Och som alltid så utfärdar jag spoilervarning för de som inte läst de tidigare böckerna om Claire. 

”Yeah, good idea, piss off the only vampire who can help. Look, if they were going to kill us, I don’t think they’d ask for eggs first,” Shane said. “Not to mention biscuits. If you ask for biscuits, clearly, you think you’re some kind of a guest.”

På de sista sidorna av bok nummer tre anlände både nya personer och vampyrer till Morganville. De mänskliga var Claires föräldrar som bestämt sig för att byta stad i ett försök att ha bättre uppsikt över sin minderåriga dotter på universitetet. De övernaturliga nykomlingarna var Amelies pappa Mr Bishop samt hans två följeslagare, François och Ysandre, och om man tyckte att de befintliga vampyrerna var kalla rovdjur så har man inte sett något än. Snart meddelar Mr Bishop att han tänker anordna en maskerad där stadens vampyrer ska ta med varsin mänsklig dejt och Claire förstår att hans avsikter inte kan vara goda… 

Det jag älskar med de här böckerna är att man vet vad man får. Från sida ett är det fartfyllt, romantiskt och våldsamt men ändå lättsamt. En kombination som för mig nästan enbart fungerar vad gäller den här typen av vampyrlitteratur. Ändå vill jag absolut inte nedvärdera serien just på grund av de sakerna, för trots allt det ytliga som pågår i form av utseende, kläder och catfights så finns där mer. Jag tycker väldigt mycket om Claire som tillåts vara både mogen, ansvarig och vårdslös samt tidvis helt galet risktagande. Tjejporträtten är väldigt nyanserade, om än inte perfekta. Killarna däremot… Där har jag en del att invända. För när Claire eller Eve freakar och beter sig oberäkneligt så får det förr eller senare en förklaring i en känsla eller händelse men när exempelvis Shane gör samma sak så får man ofta inte mer än en boys will be boys-motivering. Lite: han är kille, vem vet vad som försiggår i hans huvud? Författaren låter honom gruffa runt och sen, hux flux, så är allt bra igen. Jag förstår sällan hans reaktioner som växlar blixtsnabbt mellan gosigt snäll och vansinnigt förbannad. Och Michaels känsloliv förklaras med att han är vampyr, dessutom en nyförvandlad sådan, så det blir stommen till alla hans beslut. Det blir till en brist i böckerna som bekymrar mig mer (med tanke på att seriens målgrupp är yngre tonåriga tjejer) än idén att en artonårig kille under upprepat grovhångel skulle kunna behålla den i byxorna tack vare starka moraliska föreställningar.

I alla de fyra böcker som jag läst i serien så har vampyrerna hela tiden blivit värre och våldsammare. I Feast of Fools är de mer djur än människor och det får mig att undra lite över de kommande böckerna, kan det verkligen bli värre på det planet eller kommer ondskan att förändras? Vore trevligt om den gjorde det. Ännu trevligare vore det om bok nummer fem inte avslutas med en brakfest, det känns avklarat. Och jag klarar inte fler detaljerade beskrivningar av överdådiga festkläder. 

Swedish Zombie frågade om jag kommer läsa alla böckerna i serien och jag svarade att jag inte vet, att jag tar en bok i taget. Så det enda jag kan lova nu är det absolut blir en femte Morganville för min del. Fördelarna är klart större än nackdelarna, fortfarande njuter jag av att mysa ner mig i den vampyrstyrda staden i Texas. Jag älskar det till och med.  

-I love you. -No you don’t. But thanks for sayin’ it.

Stor fet spoilervarning!

Buffy the Vampire Slayer säsong 7

• Säsongen som pendlar mellan galen humor och den djupaste, svartaste skräck och sorg. Och det går fort i svängarna. Det känns ända ner i tårna att det är den sista säsongen, det är som att allt och alla stretar emot samtidigt som det oundvikligen rasar mot slutet. När man dessutom vet hur det slutar så blir det än mer plågsamt. Man tittar med andan i halsen, skrattar lite hysteriskt. 
• Andrew firar nya triumfer med sina videoinspelningar och ritande på whiteboard, älskar avsnittet när han spelar in en dokumentär som han döper till "Buffy, Slayer of the Vampyres" (Storyteller). 

•   Ett av de finaste ögonblicken någonsin i serien är när Cassie i avsnittet Help säger till Spike: She'll tell you. Someday she'll tell you. Och om man inte är helt med så kan man missa betydelsen men sen när ögonblicket verkligen kommer i det allra sista avsnittet så är det outhärdligt. För sen dör han. Vad är det för j*vla mening då!? 

• Principal Robin Wood. Här har jag inget rumsrent att säga men har du inget emot lite snusk så kan du markera den vita texten och läsa. 

Principal Wood, he can give me wood any time! Vilka ögon, vilket... allt.

• Jag har egentligen inte så jättemycket emot hela Spike-dödade-Woods-mamma-så-nu-måste-de-vara-dödsfiender-konceptet men lite tradigt blir det. Fast jag älskar scenerna som utspelar sig i sjuttiotalets New York, Spike är spikigare än någonsin där. 

• Caleb. En av de sexigaste killarna med mormonlugg jag någonsin stött på. (Och tro mig, jag kan allt om dessa luggar då jag under snedluggens åttiotal växte upp ett stenkast från Skandinaviens enda mormontempel och var kär i många killar av den tron.) Att han är ond spelar liksom ingen roll, jag till och med gillar att han är elak. Den bästa Big Bad Buffy någonsin haft. Och när han sedan dök upp som Captain Tightpants i Firefly var kärleken ett faktum.
• Tjejerna då? Säsong 7 fullkomligt kryllar av tjejer och ärligt talat blir det ganska ofta för mycket internatskola med alla intriger. Men Buffy och Willow är otroligt bra, till och med Dawn tonar ner de barnsligt jobbiga dragen och är till och från riktigt trovärdig. Och jag blir lika upprörd varje gång jag ser Buffy bli bortröstad av hela gruppen till förmån för Faith, vill klösa ögonen ur dem allihop. Sveket känns ända in i märgen på mig, hur många gånger jag än ser avsnittet.

Yeah, Buffy? What are we gonna do now?

Midnight Alley, av Rachel Caine

Viss spoilervarning om man inte läst de två tidigare böckerna i serien.

Claires äventyr bland vampyrerna i Morganville rasslar vidare i oförminskad fart. Hon har nu skaffat sig beskydd från Amelie, den äldsta och starkaste vampyren i staden och med det så följer skyldigheter som blir allt svårare att dölja för Eve, Shane och Michael. Att Michael dessutom nu är en av vampyrerna gör inte saker lättare. En mördare (utan vassa hörntänder) dödar oskyldiga människor och dumpar kropparna utanför Glashuset vilket givetvis drar till sig ovälkommen uppmärksamhet från polisen och Eves bror Jason har precis kommit ut ifrån fängelset. Är mördaren och Jason samma person? Nu är det inte längre bara farligt att vara ute efter mörkrets inbrott utan på dygnets alla timmar.

Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, riktigt förtjust i de här böckerna. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje och mycket är det nog rätt bok i exakt rätt tid, jag är i behov av tonårsromantik och lagom läskiga övernaturligheter just nu. Visst finns det brister, som den där ständiga uppräkningen av kläder och smink som tråkar ut mig något så fruktansvärt men nog betyder mer för de yngre läsarna. En annan sak är att alla är så vackra och söta och varje gång en ny ung man presenteras så får man genomlida en beskrivning av hans varma ögon, breda axlar, spelande muskler och roade leende. Nog! Nåd! Fast tack och lov slipper vi allt vad skuldkänslor heter från Claires sida, hon lägger ingen vikt vid vad hon tänker om andra än sin pojkvän. För jag tycker att Claire är en i huvudsak stark karaktär som lyssnar mestadels till sitt eget huvud och jobbar sig igenom problemen på ett självständigt sätt. Detta även om hon gör många, många dumma saker, men kom igen, hur skulle det bli några äventyr om hon satt hemma och läste läxorna? Och jag skrattar så väldigt mycket mer i den här tredje boken men om det beror på att den helt enkelt är roligare eller om det är en översättningsgrej, det vet jag inte.

Men. Och här kommer nu ett ganska stor ”men” för jag har stått ut med det mesta vad gäller mossiga könsroller fram tills nu just för att böckerna som helhet har gett mig så många andra, bra saker. I en scen på en fest så börjar Shane slåss med ett gäng andra killar, mest bara för att han vill och kan, lite Boys Will Be Boys (med en vag ursäkt som handlar om att rädda flickornas heder). Claire vill först hindra honom men Eve stoppar henne:

Claire hated it. She hated seeing Shane get hit, and she didn’t much like the way his eyes lit up when he was knee-deep in conflict, either. Stupid to be upset by it, she guessed, considering this was part of why she was so attracted to Shane in the first place – the way he would unhesitatingly throw himself into things, especially when it came to protecting others. Eve was practically reading her mind.”Let him be who he is,” she said. “I know it’s hard, because in general, guys are clueless, and you just want to fix it, but just – let him be. You don’t want him trying to change you, right?”

Vänta här nu… Shane slåss för att det är vem han är och killar är i allmänhet clueless och Claire får inte tycka illa om det för hon vill väl inte försöka förändra honom mot hans vilja? Det var den största smörja jag läst på länge. Och Claire bara finner sig! Vill han slåss så får han väl göra det, men hon måste väl ändå få uttrycka sina känslor om saken? Det här är inte vad jag skulle vilja sätta i händerna på en redan osäker tonårstjej som kanske har en våldsbenägen pojkvän. Jag står som sagt ut med mycket i helhetens namn men här nådde även jag en gräns och fick lägga ifrån mig boken ett tag för att jag blev så fruktansvärt arg. Dyker det upp mer sådant här dravel så är jag tveksam till att fortsätta läsa serien, vilket skaver en del i hjärtat då jag kommer sakna Claire och Morganville men den förolämpning (mot båda könen) som den här festscenen faktiskt är fick mig att dra öronen åt mig. Jag hoppas att det visar sig vara en tillfällig miss som inte kommer upprepas, för i övrigt så tycker jag väldigt, väldigt mycket om Morganvilleböckerna. Och bok tre slutade givetvis med en cliffhanger som hette duga…

Döda flickors dans, av Rachel Caine

Det här är del två i serien med Vampyrerna i Morganville.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska avslöja om handlingen då allt hänger så tätt ihop, det är lätt att säga för mycket. Men Claires tidigare osäkra existens i Glashuset är nu mer permanent och äventyret bokstavligen rasar vidare. Shanes pappa dyker upp i staden tillsammans med sitt mc-gäng och allt blir om möjligt ännu mer otrevligt än tidigare. Jag är glad att jag hade tvåan hemma för när den första boken slutade mitt i en spännande scen reste jag mig med ett tjut och rusade fram till högen med olästa böcker för att rafsa fram Döda flickors dans och fortsatte läsa praktiskt taget ståendes mitt på vardagsrumsgolvet. Så där får man nästan inte göra! Det finns inte många tillfällen att hämta andan i den här boken, actionscenerna avlöser varandra i en strid ström och kanske, bara kanske, blir det lite för mycket. Det skulle behövas små öar av lugn när man kan lugna ner hjärtat och smälta allt, detta var väldigt bra gjort i första boken men saknas här.

Jag berömde kärleksscenerna redan i den första boken och det blir faktiskt bara bättre och bättre. Håller med Swedish Zombie om att Shane är väldigt mycket mer återhållsam än vad jag trodde var möjligt av en artonårig kille, allt verkligen glöder av kåthet ibland. Men jag gissar att det hänger ihop med det jag skrev om Glashuset, nämligen att de tre artonåringarna får stå för något slags Voice of Reason som faktiskt fungerar då målgruppen för böckerna är i de yngre tonåren. En tretton- eller fjortonåring sväljer nog det bättre än vad jag gör då en artonåring i deras värld är vuxen. Och samtidigt så är hångelscenerna helt perfekta för som jag minns så var man i den åldern som böckerna riktar sig inte alltid helt redo att läsa om detaljerat sex men gärna det som leder fram till det. Stort beröm till författaren som vågar skriva om vilka hormonslavar tonåringar är! Måtte vågen av kyska amerikanska ungdomsböcker vara över.

Någonstans i mitten av boken fick jag en liten lässvacka. Jag tänkte att nyhetens behag gått över men tji fick jag, hade inte mer än tänkt den tanken förrän jag återigen knappt kunde släppa boken. Händelsen som boken har fått sitt namn ifrån är otrolig, som en blandning mellan en collegeskräckrulle och informationsfilm om vad man absolut inte bör göra när man är en sextonåring på fest med äldre killar. Att vampyrerna nu också börjar bli lite mer nyanserade är spännande, det bådar gott. Måste jag börja läsa vuxenböcker nu igen eller får jag rusa iväg till SF-bokhandeln (ett tilltag som aldrig är bra för min plånbok) och köpa fler Morganvilleböcker på engelska redan idag efter jobbet?

Stort tack till Styxx Fantasy för recensionsexemplaret!

Glashuset, av Rachel Caine

Claire är sexton år (Jag är sexton och ett halvt, och jag tänker inte ge upp. Det har jag aldrig gjort.) när hon kommer till Morganville, Texas för att gå på college. Då hon är yngre än de andra som går första året blir hon placerad i vad som anses det säkraste elevhemmet på området, ett med bara tjejer. Men väldigt snart blir det uppenbart att det förmodligen är den farligaste platsen hon kan befinna sig på. Efter att ha fått ordentligt med stryk av Monica, den tjej som med järnhand styr skolområdet, flyr Claire till ett boende utanför campus. I Glashuset bor Michael, Eve och Shane och de ger Claire en plats där hon kan känna sig trygg. Men väl där får hon även lära sig att staden inte är så sömnig som hon först trodde utan full med vampyrer som brukar befolkningen efter lust och behov. Och vad är det för mystiskt med rumskamraten Michael som bara dyker upp på nätterna men verkar försvinna om dagen? Claire försöker sköta skolarbetet men det blir snart märkbart att hon inte bara retat upp Monica utan även mörkare krafter i staden.

Som jag skrev tidigare så tror jag att jag läste den här boken vid e x a k t rätt tillfälle, har en känsla av att det skulle ha kunnat bli jättefel om jag känt mig det minsta bitter. Men nu bara älskar jag. Älskar! Claire är allt det som de flesta tonåringar brukar vara, inklusive alla motstridiga känslor och attribut. Hon tillåts vara både stark och svag på samma gång men framförallt så har hon en egen inre röst som hon lyssnar på oavsett vad andra (föräldrar, kompisar, killar, lärare) säger till henne. Ibland går det givetvis käpprätt åt skogen men hon tillåts utvecklas utan att styras av andra och då står jag ut med att hon ibland är en skopa irriterande. Det behövs fler enerverande tjejer i litteraturen. Jag är även väldigt förtjust i själva staden Morganville. En stekhet stad i öknen där till och med somliga av husen har sin egen karaktär, men som är en plats som bär på en fruktansvärd hemlighet. Glashuset är en ganska våldsam bok men våldet har alltid konsekvenser som inte glöms bort efter ett par sidor. Och så gillar jag väldigt mycket att personerna har känslor, även sexuella sådana, som beskrivs och gestaltas utan vidhörande moralpanik. Det är inte vampyrerna som står för det romantiska och även det är ett plus i kanten för mig, blodsugarna förblir otäcka.

Glashuset riktar sig till (yngre) tonåringar och med det i åtanke så retar jag mig inte så jättemycket på att de tre ”äldre” karaktärerna faktiskt inte är mer än arton år någon av dem. Ur min urgamla synvinkel så är även de nästan fortfarande barn och hur sjuttsingen kan de bo själva i ett stort hus? Men om man är tretton, fjorton så ter sig artonåringar väldigt vuxna och mogna och för att killarna ska kunna vara intressanta ur en romantisk synvinkel så får de inte vara för gamla för Claire, så jag får nog bara svälja det. Fast det var nog det enda som skavde lite. Nu slänger jag mig genast på nummer två i den här serien, Döda flickors dans, och gläds åt att det finns hela elva stycken totalt. Gillar jag även tvåan så gissar jag att jag kommer börja köpa resterande på engelska. Orka vänta på översättning.

Har inte hittat någon som gillat så mycket som jag gjorde men här är några andra som har läst: Fiktiviteter, Swedish Zombie, En Bokcirkel För Alla, Eli läser och skriver.

Buffy säsong sex

Spoilervarning!

(Jag vet Miriam...)

Den olyckliga kärlekens säsong. Det skiter sig för i stort sett alla kärlekspar och Giles reser tillbaka till England. För andra gången på kort tid så dör en karaktär i serien vilket alltid gör mig lika förtvivlad för jag älskar Tara, till och med lite mer än jag älskar Willow.

• Trion. Fantastiska, underbara trion. Om det inte vore för att en av dem tar livet av Tara så skulle jag nästan heja lite på dem ibland. När Andrew spraymålar Dödsstjärnan på sidan av deras skåpbil som ska vara inkognito så tjuter jag av skratt. Varje gång killarna är i bild så vimlar det av nördiga referenser.
• Avsnittet Normal Again när Buffy tror att hon är tokig, att hon egentligen befinner sig på ett mentalsjukhus där hon under de sex senaste åren fantiserat ihop Sunnydale, vampyrer och sin egen hjälteroll. Joss Whedon passar på att själv peka ut seriens svagheter. Kul och läskigt.
• Buffy-fans brukar ta upp Once More With Feeling när man pratar om säsong sex men jag tycker faktiskt bättre om avsnittet precis efter, Tabula Rasa. Willow vill få Tara att glömma ett gräl men lyckas istället radera minnet på hela gänget vilket leder till roliga förvecklingar.
• Dawn slår nya rekord i att vara irriterande. Det är inte att hon är irrationell utan att jag inte förstår varför som är grejen. Hon är inte trovärdig.
• Spike. Åh, Spike... Buffy behandlar honom väldigt illa, sämre än han förtjänar trots att han inte har någon själ. Jag har alltid varit svag för Angel i de första säsongerna men det finns ingen av Buffys pojkvänner som jag hejar på så mycket som Spike. Och han är inte ens en riktig pojkvän. Förmodligen gör jag det just för att han är så outhärdligt olyckligt kär och för att hans kärlek är omöjlig. Samtidigt ser man här en enorm skillnad på de första säsongerna när allt var väldigt kyskt och på de två, tre sista när Buffy och Spike ger uttrycket rough sex en helt ny betydelse.

En säsong kvar... Kommer du börja titta på Doctor Who snart Fiktiviteter?

Buffy säsong tre

Några, mer eller mindre, överraskande reaktioner efter två dagar i Sunnydale. Ja, jag brände en hel säsong på en gång...

• Kläderna. OMG, kläderna! Var det verkligen så länge sedan?
• Att jag faktiskt förstår och till och med tycker om Cordelia den här gången.
• Att jag återigen får en liten crush på Oz.
• Att jag tidigare inte reagerat på hur hårda de är  mot varandra. Då menar jag inte hur de behandlar monstren utan hur speciellt Buffy, Willow och Xander är sinsemellan. Hur arga de så ofta är, hur mycket de gråter i sin ensamhet och på vilket förvirrande sätt de "fixar" problemen. För de kan prata, gräla, skrika och låta tårarna rinna i all oändlighet men det löser sig först när de blivit attackerade av demoner som Buffy dödar. Sedan är allt frid och fröjd, bara så där.

Ber om ursäkt för det andra inlägget på två dagar som inte handlar om läsning och böcker men förkylningen har helt slagit ut min förmåga att koncentrera mig på längre text. Men i morgon tar jag av mig mjukisbyxorna och återvänder till den riktiga (suck...) världen. Samt åter går till att bli en läsande människa istället för en som i rasande fart kan knappa sig fram på dvd-menyerna utan att titta på fjärrkontrollen.

Flickan från ingenstans, av Justin Cronin

Ett experiment på en militäranläggning i Colorado, USA går väldigt snett och ett virus börjar sprida sig över landet. Det förvandlar människor till pyrer, viraler, en slags blandning mellan vampyrer och zombier. De gillar mörker, äter människor och kan förflytta sig blixtsnabbt. Sexåriga Amy befinner sig på flykt med FBI-agenten Brad Wolgast, tillsammans måste de hitta ett sätt att överleva när världen går under omkring dem.

Efter att ha kämpat mig igenom dessa niohundra sidor så känner jag mest ett enda stort: jaha? Jag gav mig attan på att läsa ut, började om flera gånger men förutom för några kapitel som fängslade så var detta inte något för mig. Och som jag har tänkt på vad orsakerna kan vara.

Det låter inte riktigt klokt, jag vet, men jag tycker inte att det är trovärdigt. För det går att skriva om övernaturligt så att läsaren tror på det men i den här boken så händer det inte för mig. Detta trots att jag borde älska Flickan från ingenstans då den har alla ingredienser. Efter några hundra sidor blandade jag ihop personerna och ytterligare lite senare så brydde jag mig knappt om dem, vilka som levde och vilka som dog. Runt sidan sexhundra muttrade jag mest om att boken aldrig tog slut och retade samtidigt gallfeber på pojkvännen som var djupt inne i Stephen Kings Duma Key (”Men läs något annat då!”) När författaren berättar om det som sker i nutid så blir berättandet oftast levande, men när han går igenom stora stycken historia så känns det tunt. Han skyndar på och slarvar igenom, har bråttom att komma till andra sidan vilket är trist då han ändå har nästan tusen sidor till sitt förfogande. Det är mycket att lära sig att acceptera i den här berättelsen. Varelserna är nästan oslagbara med sin styrka och snabbhet och när man väl tagit till sig allt det så borde man inte ha så långt till att acceptera det övriga. Men det har jag. När allt vrids ytterligare ett varv så suckar jag mest. Människor beter sig omotiverat konstigt. Det är - och här ber jag om ursäkt för uttrycket - för flummigt, vilket gör mig besviken för jag brukar älska flummigt.

Låt de gamla drömmarna dö - novellen

I John Ajvide Lindqvists senaste bok finns hans Sommarprat från 2006, ett antal noveller och lite andra texter samlade. Den novell som fått ge boken sitt namn, Låt de gamla drömmarna dö, är en epilog till Låt den rätte komma in. Jag försökte att inte slänga mig över den det första jag gjorde.
     Gick sådär.

     Det blev inte lika starkt som när jag läste Låt den rätte komma in första gången. För det går inte. Den upplevelsen var så unik att det inte kan replikeras, once in a lifetime. Vad man än förväntar sig av den här novellen så tror jag inte att man får det, bilden av ett vintermörkt Blackeberg är för inpräntad på allas näthinnor. Så just därför:

En bild från filmen. Håll fast vid kylan, de bleka barnen och snön. Läsningen kommer bli så mycket bättre då, även om det är exakt vad du inte får. Förstaupplevelsen av Låt den rätte… står i vägen för njutningen av epilogen, men när novellens slut kommer så är det med ett välbekant rys. Det är vad man inte får som gör det hela så genialiskt bra. För det man vill ha och längtar efter är långt ifrån alltid det man behöver.

     Mer tänker jag inte berätta.

Förgörelsen, av Guillermo Del Toro & Chuck Hogan

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag trodde att de två veckorna av julledighet skulle fyllas av temuggar och lästid. J När alla klapparna var köpta och utdelade så drog jag och pojkvännen till med förkylningar i omlott. Och när alla släktingar hade fått besök och alla måsten var avklarade så var det liksom dags att börja jobba igen.

    

Förgörelsen är verkligen, som så många andra sagt före mig, en mellanbok i väntan på den stora finalen. En tranportsträcka som man måste ta sig igenom. Men speciellt roligt är det inte, tyvärr. Mina förväntningar var nog alldeles för höga trots att jag försökte hålla dem nere. Jag irriterar mig på språket på ett sätt som jag definitivt inte gjorde i den första boken, även om det med största sannolikhet inte blivit sämre. Utan jag trodde att jag skulle få den delvis isande skräck som Släktet bjöd på och blev besviken när det inte hände. Det hjälper verkligen inte att vampyrerna är än mer blodtörstiga och våldet är i det närmaste okontrollerat. Mer blod är inte lika med mer rädsla. Inte blir det heller bättre av att jag hela tiden tänker mig att jag läser ett filmmanus och försöker lista ut hur det kommer se ut på bioduken istället för att frammana egna inre bilder. Jag sjunker inte in i historien utan blir en filmrecensent till en film som inte ens blivit gjord än. Jag vill att det här ska vara bättre än det är.

Legend, av Richard Matheson

Jag har väntat länge på att läsa Legend, förmodligen längre än vad jag själv varit medveten om. Jag har läst om den, sett filmen och hört andra höja boken till skyarna. När jag så stått med den engelska originalversionen i händerna så har jag alltid ställt tillbaka den på hyllan, av någon anledning. Men nu blev det äntligen av.

Efter att en pandemi förvandlat människorasen till en blodtörstig kombination av vampyrer och zombies så bor Robert Neville själv i det hus där han tidigare levde med sin fru och dotter. Alla han känt och älskat är numera döda eller på jakt efter hans blod och ensamheten håller på att långsamt driva honom till vansinne. På dagarna dödar han så många av varelserna som möjligt med solljus eller pålar och på nätterna låser han in sig i sitt barrikaderade hus där han dricker sig full på whiskey i desperata försök att glömma rösterna som kallar på honom utanför. Men sakta börjar han fundera på sjukdomens gåta, vad är det som gör att solljus och vitlök fungerar så bra mot varelserna? Robert börjar dricka mindre och tar turer till bibliotek samt hämtar ett mikroskop. Forskningen kan börja.

Jag läste nästan hela den här boken under en kväll och delar av en natt, liggandes i sängen med en snöstorm utanför. Det enda som hördes var vindens tjutande och någon enstaka duns när katterna hoppade ner från sängen. Det var en mycket effektfull bakgrund. Den delen i boken som jag tyckte var läskigast var den ständigt återkommande grannen som kväll efter kväll upprepade samma mening: ”Kom ut, Robert!” En relativt liten händelse mitt bland våldsamma attacker från de sjuka och hjärtskärande beskrivningar av hur Roberts familj gick bort. Men skräck när den är som bäst, helt enkelt. Om det inte vore för att Robert vänder LP-skivor så skulle man kunna tro att boken vore skriven i nutid, språket känns modernt, luftigt och lätt. Att den är från 1954 märks inte alls.

(Sedan måste man nämna förlaget Styxxs väldigt fina omslag på boken! Att boksidornas kanter är svarta förhöjer läsnjutningen till en ännu högre nivå.)