You don't choose the spirits, they choose you

Någon som kommer ihåg serien Afterlife? En brittisk variant av Medium med sin alldeles egna Alison, fast här heter hon Alison Mundy istället för Alison Duboi, och hon har precis flyttat till Bristol för att komma undan allt vad parapsykologi heter. Men de planerna går givetvis åt pipsvängen. Jag såg säsong ett av den här serien för länge sedan, har för mig att den gick på fyran, och sedan väntade jag på en säsong två som aldrig kom. Eller om jag bara missade den. Hur som helst så har jag nu sett om den första säsongen och är återigen glad över att ha gjort Alisons bekantskap. Ännu lyckligare blir jag när jag minns att jag den här gången har den avslutande säsong två väntandes här på vardagsrumsbordet.

I huvudrollen ser vi fantastiska Lesley Sharp som är otroligt vacker men förmodligen inte skulle få samma slags roll i en amerikansk serie. Detta är klassisk, välgjord BBC-produktion. Det är mörkt och rått, sorgen känns på riktigt och när jag ser på Afterlife så ser jag allt det som har saknats i de amerikanska systerserierna Medium och Ghost Whisperer. Men jag ska inte tala alltför illa om Medium, det var länge en helt okej serie. Fast jag förstod aldrig varför telefonen i sovrummet stod på mannens sida när det alltid var hon som fick samtal mitt i natten. Visserligen blir det bättre teve när hon varje gång måste slänga sig över honom för att svara, men långt ifrån logiskt. Fast tillbaka till Afterlife: Ja, visst är Alison Mundy olycklig och ja, hon dricker för mycket alkohol ur fina, skira glas som alltid för med sig mångdubbla uppsättningar av känslor varje gång de visas i bild. Men hon blir aldrig någon kliché. Avsnitten slutar inte med att hon övertygar alla om sina förmågor och att den döde går in i ljuset till en kör av snyftningar. Tvärtom är slitningarna mellan henne och det övernaturligas antagonist, psykologen Robert Brigde (spelad av alltid lika otroliga Andrew Lincoln: Livet kan börja, The Walking Dead) ofta så råa att man inte förstår varför de envisas med att ens försöka prata med varandra. Men däri ligger även mycket av seriens storhet, nämligen de välskrivna och hisnande dialogerna. Båda har rätt och båda har fel, men omlott och det räknas aldrig poäng. Alison är säker på sin förmåga men ofta osäker på sig själv. Hon gömmer sig i sina kläder och i sin lägenhet men man tror på henne, känner för henne. Jag tycker väldigt mycket om henne. Det och det otroliga sätt att berätta som BBC bemästrar gör Afterlife till en av de bästa dvd-boxarna jag sett på länge.

Mitt så kallade liv

Åh älskade Angela...

Ser om Mitt så kallade liv på dvd och förstår inte hur jag kunde vänta så länge på att göra detta. Claire Danes är verkligen helt fantastisk och det redan som femtonåring, när hon skrattar eller gråter i serien så förvandlas hon till en slags naturkraft. Jag vill anteckna alla bra citat, till en början försökte jag, men har nu förstått att då får jag pausa var femte minut. Det är vackert, roligt, sorgligt och jag tycker exakt lika mycket om det som jag gjorde när jag var tonåring och det gick på teve. Den enda skillnaden är att jag nu inte förstår vad hon ser hos Jordan Catalano. Redan i pilotavsnittet förklarar hon den där känslan av förälskelse och jag ryser: I almost touched his shoulder once. När de minsta obetydliga sakerna betyder mest.

Anton Corbijn, Boklördag och Mitt så kallade liv

Förmiddagen var egentligen vikt åt en tur till Fotografiska för att se Anton Corbijns utställning Inwards and Onwards men det blir av olika anledningar tyvärr inte av. Är så där löjligt imponerad av den här fotografen och regissören att jag nästan hoppat jämfota varje gång jag passerat den massiva reklamkampanjen i tunnelbanan. Det får bli i veckan eller nästa helg. Istället trängs jag om utrymmet i soffan med katterna och läser DN's Boklördag (som har en recension av Stephen Kings 11/22/63) samt funderar på att starta första skivan av Mitt så kallade liv som damp ner i brevlådan igår. Har velat länge och är rädd att den inte ska vara så bra som jag minns den från tonåren. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

Uppdaterat: Här är DN's recension av Stephen King. 

Buffy säsong sex

Spoilervarning!

(Jag vet Miriam...)

Den olyckliga kärlekens säsong. Det skiter sig för i stort sett alla kärlekspar och Giles reser tillbaka till England. För andra gången på kort tid så dör en karaktär i serien vilket alltid gör mig lika förtvivlad för jag älskar Tara, till och med lite mer än jag älskar Willow.

• Trion. Fantastiska, underbara trion. Om det inte vore för att en av dem tar livet av Tara så skulle jag nästan heja lite på dem ibland. När Andrew spraymålar Dödsstjärnan på sidan av deras skåpbil som ska vara inkognito så tjuter jag av skratt. Varje gång killarna är i bild så vimlar det av nördiga referenser.
• Avsnittet Normal Again när Buffy tror att hon är tokig, att hon egentligen befinner sig på ett mentalsjukhus där hon under de sex senaste åren fantiserat ihop Sunnydale, vampyrer och sin egen hjälteroll. Joss Whedon passar på att själv peka ut seriens svagheter. Kul och läskigt.
• Buffy-fans brukar ta upp Once More With Feeling när man pratar om säsong sex men jag tycker faktiskt bättre om avsnittet precis efter, Tabula Rasa. Willow vill få Tara att glömma ett gräl men lyckas istället radera minnet på hela gänget vilket leder till roliga förvecklingar.
• Dawn slår nya rekord i att vara irriterande. Det är inte att hon är irrationell utan att jag inte förstår varför som är grejen. Hon är inte trovärdig.
• Spike. Åh, Spike... Buffy behandlar honom väldigt illa, sämre än han förtjänar trots att han inte har någon själ. Jag har alltid varit svag för Angel i de första säsongerna men det finns ingen av Buffys pojkvänner som jag hejar på så mycket som Spike. Och han är inte ens en riktig pojkvän. Förmodligen gör jag det just för att han är så outhärdligt olyckligt kär och för att hans kärlek är omöjlig. Samtidigt ser man här en enorm skillnad på de första säsongerna när allt var väldigt kyskt och på de två, tre sista när Buffy och Spike ger uttrycket rough sex en helt ny betydelse.

En säsong kvar... Kommer du börja titta på Doctor Who snart Fiktiviteter?

Buffy säsong fem

Spolervarning!

Har praktiskt taget lagt ner vanlig teve om kvällarna, det finns ju ingenting att se! Lagar middag och slår mig ner i soffan för ett, två eller fem avsnitt av Buffy istället. Börjar redan få lite panik över att säsongerna börjar ta slut men ska ge mig på Doctor Who igen så fort Fiktiviteter gör det.

• Tyckte jag bättre om Dawn? Nja. Kanske lite bättre än de tidigare gånger jag sett Buffy men hon är fortfarande en enormt enerverande och självupptagen tonåring som jag nästan vill ska råka illa ut. De första avsnitten i säsongen när Dawn bara släpps ner mitt i handlingen är dock helt fantastiska. Riktigt snyggt gjort.
• Vadan denna ovilja att visa Willow och Taras attraktion för varandra? De får knappt pussas i bild medan de heterosexuellas kärleksyttringar visas genom nakna kroppar och stönanden i sängen. Visserligen under täcke och inte ens en bröstvårta i sikte, hey det är ju amerikanskt, men där finns en hel annan uppsättning med uttryckssätt.
• Spike får under den här säsongen en helt annan karaktär, mer levande (höhö) och mycket mer utmejslad än tidigare. Om man inte gjort det tidigare så smälter man nu totalt inför den fulblonderade Billy Idol-vampyren.
• Det fantastiska avsnittet när Joyce dör, The Body. Inte för att hon dör, utan för att det är så oerhört starkt gestaltat. Ett ovanligt avsnitt där tystnaden får råda långa stunder. Som alltid blir jag mest berörd av Anya som försöker förstå men som bara irriterar och sårar med sina frågor om sådant man egentligen inte frågar. Ingenting blir tillrättalagt såsom det ofta blir i amerikanska serier, sorgen får vara öppen och rå. Inga goda råd eller aktiviteter hjälper, allt är hemskt men tillåts vara det. Det bästa är de där otroliga återblickarna och blixtsnabba fantasierna om hur det kunde ha gått. Det där ”magiska tänkandet” som bland annat Joan Didion har skrivit så bra om. Om jag bara gjort si eller så, vad hade hänt då? Hade jag kunnat göra det ogjort?
  
  
  Buffy: Everybody wants to help. I don’t even know if I’m here.
  
  
  The Body har alltid varit ett jobbigt avsnitt och numera ger jag mig tillåtelse att hoppa över det om det känns för tungt. Men hittills så har det faktiskt inte varit något problem, tvärtom. Som så ofta är tanken på det värre än själva grejen.
• Säsongens Big Bad är inte en av mina favoriter i kategorin. Glory är mest enerverande och trots att hon ska föreställa en fallen gud med otrolig styrka så blir jag bara trött när hon ska vara med i bild. Men hennes minions gillar jag! Fula, konstiga namn och så roligt underdåniga att jag blir lycklig.
• Säsongsfinalen är ändå storslagen. Trots Glory. Förstår inte hur jag överlevde till säsong sex när jag tvingades se detta ett avsnitt i veckan på teve och inte kunde plocka upp DVD-boxen och bara fortsätta.

Buffy säsong fyra

(Spoilervarning)

Plockade lite förvånat fram den sista dvd-skivan ur fodralet igår kväll. Hade jag verkligen sett ännu en säsong av Buffy? Jodå, det hade jag. Lyckades till och med se det första avsnittet av säsong fem innan det blev sängdags…

• Säsong fyra är mycket, mycket, roligare än säsongen innan. Även om det är allvar med så lyckas de klämma in fler oneliners och roliga situationer. Tror jag skrattat högt vid minst ett tillfälle per avsnitt.
• Det finns några riktiga guldkorn i fyran. Ett av mina all time favoriter är avsnittet Hush som utspelar sig mestadels i tystnad. Aldrig tidigare har jag blivit så skrämd av en skurktyp.
• Eller Superstar när nörden Jonathan från första sekunden är världens häftigaste och mest eftertraktade man. De avsnitten är oftast de bästa i Buffy, när allt utan förvarning bara är annorlunda och man kastas in i en alternativ verklighet. Förvirrande och roligt. En av de saker som Joss Whedon är brilliant på är att aldrig underskatta sina tittare, han drar sig inte för att vrida saker ett varv extra.
• Precis som i säsong tre så faktiskt gillar jag vissa personer som jag tidigare var tveksam till. Då var det Cordelia, här är det Riley. Förut har jag mest suttit och väntat på att han skulle försvinna, nu tycker jag han är riktigt… mysig. Får se om det även gäller Dawn i säsong fem. Den gapiga och gnälliga lillasystern har jag haft mycket svårt för tidigare.

Buffy säsong tre

Några, mer eller mindre, överraskande reaktioner efter två dagar i Sunnydale. Ja, jag brände en hel säsong på en gång...

• Kläderna. OMG, kläderna! Var det verkligen så länge sedan?
• Att jag faktiskt förstår och till och med tycker om Cordelia den här gången.
• Att jag återigen får en liten crush på Oz.
• Att jag tidigare inte reagerat på hur hårda de är  mot varandra. Då menar jag inte hur de behandlar monstren utan hur speciellt Buffy, Willow och Xander är sinsemellan. Hur arga de så ofta är, hur mycket de gråter i sin ensamhet och på vilket förvirrande sätt de "fixar" problemen. För de kan prata, gräla, skrika och låta tårarna rinna i all oändlighet men det löser sig först när de blivit attackerade av demoner som Buffy dödar. Sedan är allt frid och fröjd, bara så där.

Ber om ursäkt för det andra inlägget på två dagar som inte handlar om läsning och böcker men förkylningen har helt slagit ut min förmåga att koncentrera mig på längre text. Men i morgon tar jag av mig mjukisbyxorna och återvänder till den riktiga (suck...) världen. Samt åter går till att bli en läsande människa istället för en som i rasande fart kan knappa sig fram på dvd-menyerna utan att titta på fjärrkontrollen.