Trygghetsläsning 2.0

Så kommer de där dagarna när man, trots oräkneliga nya böcker som ligger och glöder på nattduksbordet, ändå väljer att för femtioelfte gången ta upp Harry Potter och den flammande bägaren. För att man behöver något tryggt, för att man behöver magin. När man egentligen borde ta vara på den extra lediga tiden och läsa något helt nytt. Men äh, egentligen, schmegentligen.

Kulturkollos veckoutmaning: Fem snabba om påsken

Jag har en nästan obefintlig relation till påsken; högtiden innebär några extra lediga dagar men inte mycket mer än så. Den kan dock alltid trösta sig med att den inte får mig att känna samma motvilja (läs: hat) såsom julen gör. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på en majoritet av frågorna i Kulturkollos inlägg förutom att påskmust är toppen, så vi går raskt vidare och tipsar om påskläsning! För redan igår hade jag tänkt ut en jättefin gul bok som jag ville skriva om, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. 

Jag har sällan blivit så drabbad av en bok som jag blev av En halv gul sol när den kom ut. Författaren var för mig okänd och jag hade aldrig tidigare läst något om hennes land, ändå tvekade jag inte inför den lilla tegelstenen. Redan de första sidorna fullkomligt sög in en i historien, berättelsen om de privilegierade tvillingarna som lever i sextiotalets Nigeria, när sedan kriget och slutligen svälten kommer faller även de rikaste. Som barn hörde jag talas om Biafra, det var något som hänt innan jag föddes men jag förstod inte hela innebörden förrän jag som vuxen läste den här boken. Inbördeskriget i Nigeria skapade utbrytarstaten Biafra, en blockad ledde till svår brist på mat och i slutändan till att hjälporganisationen Läkare utan gränser skapades. Mitt i den här katastrofen, men även runtomkring den, utspelar sig En halv gul sol och vi får lära känna en familj som försöker göra såsom folk gör mest: att leva, arbeta och senare även överleva. Boken är utan tvekan en av de bästa jag läst. 

Pestens år, Döden i Stockholm 1710 - Magnus Västerbro

I juni 1710 seglar skeppet Stäkesund in i Stockholms yttre skärgård. Det har rest från Pernau, en bit land i Baltikum som tillhör Sverige men som håller på att förloras i det pågående kriget. Alla inkommande skepp ska sättas i karantän och så görs även med Stäkesund men sedan är det något som går mycket fel. På okänt sätt lyckas kaptenen smita igenom karantänen och går i land i Erstaviken för att äta middag och senare under kvällen faller han ner död. En av de dödligaste sjukdomarna någonsin har åter kommit till Stockholm och Sverige. Under sommaren och hösten sprids pesten, först ganska långsamt, men slutligen fortare och fortare och när allt är över har nästan halva stadens befolkning gått åt. Liken ligger kvarlämnade i sina sängar och på gatorna, massgravarna fylls till bredden och en obönhörlig lukt av död sprider sig över de tättbebyggda områdena. Detta är ingen skönlitterär bok men många gånger känns det som en sådan ändå, för den beskriver verkliga och namngivna personer som faktiskt genomlevde, eller dog i, pestens härjningar för trehundra år sedan. Speciellt intressant är hur vi människor beter oss i krissituationer som denna för i grunden är vi samma människa nu som då; förmodligen skulle exakt samma försvarsmekanismer sätta in om en svår och obotlig sjukdom började sprida sig bland oss. Pestens år fick mig att ligga vaken till sent om natten och väcka min sambo med "oemotståndliga" fakta om pesten och dess härjningar. Otäck bok. Underbar bok.

Rökridå - Krysten Ritter

En bok om att återvända till den lilla barndomsstaden och att inse att somliga saker, på gott och ont, är precis likadana som man lämnade dem medan många andra har blivit helt annorlunda. Så skrapar man på den redan trasiga ytan och inser att det som var illa faktiskt blivit ännu värre. Abby kommer tillbaka till Barrens som miljörättsjurist för att undersöka ortens stora arbetsplats Optimal då deras vattenutsläpp misstänkts innehålla giftiga ämnen. Hon tvingas återigen konfronteras med de gamla klasskamraterna som mobbade henne i high school, de som blev kvar och startade egna familjer och fortsatte småstadslivet. Den stundande miljöskandalen får Abby att minnas Kaycee, den tidigare bästa vännen som blev plågoande och som sista året i skolan drabbades av någon slags sjukdom som senare spred sig bland tjejerna. Eller hittade de bara på för att få uppmärksamhet? Även Kaycee flydde staden efter att skolan tagit slut, men hennes vittnesmål skulle vara betydelsefullt. Rökridå är en bok om svagheter, det där man inte talar om och framför allt småstadsmentalitet. Abby själv är en ganska trasig själ men jag kan inte annat än gilla henne, mycket till och med. Själva berättelsen är spännande och trots att man har sina misstankar så dröjer till slutet innan man vet hur det (mesta) ligger till. Just eftersom det är Krysten Ritter som skrivit så får man inget trams om skeva könsroller eller liknande, det är en feministisk bok helt enkelt! Det kan dock vara svårt att tänka bort Jessica Jones ur ekvationen men det "problemet" ligger hos läsaren och är nog en träningsfråga. Ritter får mer än gärna skriva fler böcker.

Kulturkollos veckoutmaning: Fångad, fängslad och fjättrad

Jag är på sluttampen på 1793 av Niklas Natt och Dag, det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa dessa fyrahundrafemtio sidor. Boken har utnämnts till Årets bästa svenska debut 2017 och jag förstår sannerligen varför då historien är becksvart, otäck och... helt, helt underbar. Jag vet att det låter som en motsägelse men den här boken är fantastisk, språket är otroligt och människorna som beskrivs bygger små bon intill läsarens hjärta. En av dem är den unga flickan Anna Stina som när hennes mor dör hamnar på Spinnhuset felaktigt anklagad för hor, det vi i dag kallar prostitution. Intentionerna för de här spinnhusen var nog i grunden goda. De som sålde sina kroppar eller hade blivit dömd för annat brott skulle bort från gatan, få ett straff för sin brottslighet och sedan återassimileras i samhället efter avtjänad tid. I verkligheten blev dessa ställen till ännu en plats där kvinnornas kroppar utnyttjades sexuellt av fångvaktare, med skillnaden att de nu inte fick betalt. De fick mat efter hur snabbt de jobbade, hur fort de kunde hantera spinnrocken, och om de sackade efter fick de mindre mat. Det var en grym ekvation. Mindre mat = svagare = jobbade ännu sämre. Många kvinnor svalt helt enkelt ihjäl och det på några veckor. Sidorna om den fängslade Anna Stina i 1793 grep mig på ett sätt som jag hade svårt att förutse. Vi må ha långt kvar till ett jämställt samhälle idag men när man ser på hur det såg ut för lite mer än tvåhundra år sedan så är det svårt att förstå hur illa det faktiskt var. En kvinna var inte fri, hon hade ingen kontroll.

Den byggnad som en gång i tiden var Långholmens Spinnhus, fotograferat 2010.

Ny "Science Fantasy" med Lyra av Philip Pullman

Nu vet jag såklart vad jag ska lätta upp all den svåra läsningen med! Sjutton år senare har Philip Pullman äntligen skrivit vidare på berättelsen om den mörka materian. Det blir ytterligare en trilogi som kommer att heta Boken om stoft, där den första delen kallas Lyras färd. Boken är en prequel och utspelar sig när Lyra var bebis och vi får lära känna den nya karaktären Malcolm. Den kom ut igår och ska genast inhandlas på Science Fiction-bokhandeln på väg hem från jobbet idag! Science Fantasy, here I come.

Så mycket hat och mörker

Jag lyssnar på Det svenska hatet av Gellert Tamas samtidigt som jag läser Pestens år av Magnus Västerbro samt 1793 av Niklas Natt och Dag. Den förstnämnda handlar om relativt nya händelser, än så länge har författaren inte tagit mig längre tillbaka än andra världskriget, men åh vad tungt det är. Det är trots allt totalt tjugo timmar rått och mörkt hat, så ibland klarar jag inte mer än en timme i taget. På kvällarna alternerar jag de två fysiska böckerna från 1700-talets Sverige. Pestens år är inte skönlitteratur men känns ofta som det; boken är en beskrivning av hur pesten dödade halva Stockholms befolkning under 1710. Den andra boken om samma århundrade, 1793, utspelar sig såklart just det året och är den hyllade och prisade deckaren om fyra fiktiva personer, även de från huvudstaden. Dessa två böcker är också oerhört utmattande, för allt är så sorgligt, fattigt och tröstlöst. Jag börjar förstå varför människor under den här tiden söp som de gjorde, för hur skulle man annars stå ut? Många kunde inte göra rätt hur de än försökte. Sammanfattningsvis så kommer alla de här tre böckerna ta tid att ta sig igenom. Kanske måste jag lätta upp stämningen med något ur en helt annan genre under tiden? Något lättsamt och fantasy känns lämpligt, förslag mottages tacksamt.

Annars blir det Harry Potter.

Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Författaren Colson Whitehead har berättat att han som barn blev väldigt besviken när han fick höra att den underjordiska järnvägen som hjälpte slavar att fly från plantagen i de södra staterna, inte var en faktiskt järnväg utan en enbart ett namn på något som skedde till fots och till häst ovan jord. Så när han skrev den här boken om Cora, den sextonåriga flicka som lever på ett bomullsplantage i Georgia, förvandlade han flyktvägen till räls och tåg som minsann går under marken. Cora och vännen Caesar börjar sin flykt undan slaveriet och senare även slavjägaren Ridgeway som följer dem genom landet. Den underjordiska järnvägen är ett hopkok av amerikansk historia, många av de sakerna som här tillskrivs artonhundratalets slavtid hände egentligen långt senare, men det gör absolut ingenting negativt med historien. Man förstår vad författaren vill göra, vad han vill berätta om slavmentaliteten, om hur vita sett på den arbetskraft de med tvång hämtade från en annan kontinent och sedan torterade till döds med olika snabbhet. Det är en fruktansvärd historia om oändligt lidande men därmed också så fantastiskt viktig, en historia vi inte får glömma. Fast framför allt är det en historia med otrolig berättarglädje och fint språk. Cora placerar sig intill ens hjärta och stannar där, länge. 

Min vän Dahmer - Derf Backderf

En seriebok om det allra värsta, om ett barn som förvandlas från udda till seriemördare och kannibal, och detta mitt framför ögonen på ett helt samhälle som valde att göra just ingenting. Boken är skriven av en man som gick i samma skola som Dahmer och han berättar om den fanclub, Dahmers Fanclub, som startades på högstadiet då många av barnen fann det annorlunda barnet oerhört underhållande, om än inte älskvärd. De ville inte vara han vän, de ville frossa i hans utanförskap. Men barnen är utan skuld. Det är de vuxnas totala oförmåga att se Jeff som författaren hela tiden återkommer till, varför var det ingen i skolan eller övriga samhället som såg vad som hände? Pojken drack sig full på skoltid, klarade inte av att hantera rösterna i sitt huvud utan alkohol och samlade dessutom på döda djur. Jag är inte förvånad att det gick som det gick. Min vän Dahmer berättar en historia som är svår att tro på, som är djupt obehaglig helt utan otäcka scener i form av mord eller våld. Men det blir värre än den värsta skräcken när man får bevittna det här barnets totala utsatthet och ensamhet. Jag kommer att återvända till den här boken.

How rapey of you - äntligen mer Jessica Jones

Säsong 1 av serien Jessica Jones var inget mindre än en uppenbarelse vad gäller feminism och historieberättande. Jag började titta av en slump men fastnade omedelbart för jag har sällan sett en serie där kvinnor blir så väl representerade. Därmed inte sagt att alla kvinnor är helt igenom goda, för det är de sannerligen inte, allra minst Jessica själv. Men de får ha huvudroller, ta plats och framförallt: säga smarta saker. Det ska bli spännande att se om säsong 2 får samma nerv utan Kilgrave som The Big Bad, för den rollen var så otroligt obehaglig att man älskade att hata honom och fasade för varje scen där han var med. Min sambo pratar fortfarande om serien som "Jessica!" uttalat med hans karakteristiska brittiska accent. Säsong 2 känns än så länge lite mer spretig men med samma humor och framförallt svärta, saker får vara hemska utan att hela tiden bli tillrättalagda. Samt fantastiska skådespelare i form av Krysten Rytter och Carrie-Anne Moss. Allra bäst i avsnitt ett var när en man självsäkert sade:

 - I never take no for an answer.

Och Jessica svarade:

 - How rapey of you.

Kulturkollos veckoutmaning: Vi skapar en chicklit-kanon!

Jag har i ärlighetens namn inte läst så mycket chichlit, förmodligen för att jag allt som oftast är ganska allergisk mot kärlekshistorier. Innan alla nu rasar och förklarar att chicklit verkligen inte bara handlar om kärlek så får jag flika in att: jag veet. Men de få jag faktiskt har läst har ändå handlat om just det. Kärlek. Först bristen på den och sedan det lyckliga slutet. Min första kontakt med chicklit kom när jag i tjugoårsåldern blev dumpad av min dåvarande pojkvän dagen före julafton och min mamma kom hem till mig med en flaska Baileys samt boken Vattenmelonen av Marian Keyes. Jag slukade båda inom två dygn. Boken fick mig både att skratta och gråta och, faktiskt, tänka på något annat än hur synd det var om lilla mig, i säkert flera minuter åt gången. Jag har efter detta läst ytterligare ett par böcker av samma författare men inget slog så hårt som just den där första boken när man själv precis hade blivit lämnad. 

Ännu en chicklit som jag faktiskt har läst är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och filmen återser jag åtminstone en gång per år, gärna runt jul när den går på tv. Ja, den handlar också om att hitta kärleken men åtminstone den första boken handlar även om att hitta sig själv. Så älskar jag filmen väldigt mycket för att Colin Firth ännu en gång fick spela Mr Darcy även om det inte var samma roll. Jag fick nyligen sambon att se BBC-miniserien Stolthet och fördom och han gick med på det helt utan höjda ögonbryn eller suckar. För att vara helt ärlig så var det något jag gjorde mest för att han till fullo ska kunna förstå alla kopplingar mellan den och Bridget (men även för alla roliga memes som cirkulerar om just Mr Darcy). Vilket för mig till frågan: skrev Jane Austen chicklit? Jag är långt ifrån den första att ställa frågan och den skrivs helt utan hånfullhet, för från min sida finns enbart kärlek för henne. Om svaret är ja så måste jag erkänna att även jag älskar chicklit. 

Fandom - Anna Day

Violet ska på Comic Con i London och givetvis är hon utklädd till hjältinnan i boken och filmen hon dyrkar: Rose från Galgdansen, en framtida dystopi där människorna delats upp i Gemmar (opererade, genmanipulerade och "perfekta") som lever i rikedom i skyddade samhällen  samt Impar (vanliga människor) som lever i total misär. Givetvis vill imparna få till en ändring och det är där Rose kommer in, hon är den som startar och leder revolutionen. Violet och hennes kompisar kan den här historien utantill och bästisen Alice skriver till och med egen fanfiction om Galgdansen-världen. Så det är inte utan att förväntningarna är skyhöga när de anländer till mässan där de dessutom ska få träffa skådespelaren som porträtterar Willow, gemmen som Rose blir kär i och  som givetvis är underskön även i verkligheten. Men väl på plats börjar mässhallen skaka, inredningen faller ner och när de fyra vännerna vaknar upp befinner de sig i boken Galgdansen. Inom några minuter har de dessutom orsakat hjältinnans död, Rose blir skjuten och nu måste Violet kliva in i hennes plats för att revolutionen ska kunna starta. Men verkligheten i Galgdansen är mycket mer brutal än både boken och filmen beskrivit, människorna är inte heller sig helt lika vilket är både på gott och ont. Historien vill gärna följa samma spår som den alltid gjort men det visar sig vara nästintill omöjligt när en av huvudpersonerna inte längre finns.

Det kan vara förvirrande med en historia i historien och allt är väldigt meta men jag fullkomligt älskar det här. För hur mycket man än gillar de världar som man lärt känna genom böcker och filmer så är det ändå lättare att identifiera sig med andra fans som plötsligt landar i dessa världar. Jag har ingen aning om hur det är leva i en dystopisk framtid men däremot vet jag precis allt om att dyrka Hungerspelen, Harry Potter eller Sagan om Ringen. Rent litterärt är Fandom inget mästerverk men den är ändå tillräckligt bra skriven och har ett fantastiskt driv som gör att man fullkomligt rinner igenom boken och om jag älskade den, vad kan den då göra för en sjuttonårig fangirl eller fanboy?

Sportlov eller läslov?

Jag tog mig ett sportlov, eller försök till läslov kanske man ska kalla det. Allt med bloggen fick ta en välförtjänt vila medan jag och familjen först var insnöade hemma och sedan åkte till landet och hälsade på svärföräldrarna. Det är lite lustigt hur man börjar slappna av först när den lediga veckan praktiskt taget är slut, att man är så pass uppe i varv att inte ens sju dagar av sova när man är trött, äta när man är hungrig hjälper. Så det var först till den andra helgen som läsningen fick den fart jag hade hoppats den skulle ha haft från dag ett. Jaja, det är som det är. En fantastisk sportlovsvecka fick vi hur som helst, med mer snö och is än vi kunnat drömma om.

Tänk om du en dag vaknar upp i Hungerspelen?

Snubblade över den här boken av en slump och blev lite lycklig när jag insåg att den finns som ljudbok på Storytel. För när det inte finns någon ny Harry Potter eller Hungerspelen att plöja igenom kan en alltid läsa om andra (dock påhittade) fans som älskar fantasy, dystopier och science fiction. Anna Days bok är, åtminstone inledningsvis, rent briljant! Huvudpersonerna i Fandom klär ut sig till karaktärerna i deras favoritbok och film Galgdansen för att gå på Comic Con i London och träffa en av huvudrollsinnehavarna, den unge mannen som spelar den undersköne Willow. Fast någonting går snett och snart befinner sig Violet, Alice, Katie och Nate i historien de dyrkat så länge, de befinner sig i boken Galgdansen, men det är en historia som ändrar sig och tar nya vägar, den följer inte längre mallen de kan utantill. Framför allt: hur i hela friden ska de komma hem igen?

Jag har bara lyssnat några få kapitel men är som du märker oerhört förtjust. Funderar dock på om jag ändå ska köpa pappersboken för allt händer i en rasande fart och jag tror att historien skulle vinna på att läsas i min egen takt, det blir fler naturliga pauser än när jag lyssnar. Håller tummarna för att det här håller hela vägen ut!

Kulturkollos veckoutmaning: Vad ser du fram emot i (v)år?

Jag ser fram emot ljuset, både bildligt och bokstavligt talat. I vanliga fall är jag inte mycket för våren, den gör mig ärligt talat mest deprimerad, men nu behöver jag förändringen. Med risk för att upprepa mig: hösten och vintern var så tuff att jag och familjen ännu inte riktigt har tagit igenom oss det värsta. Inte för att jag trodde att vi skulle ha gjort det vid det här laget men aldrig tidigare har vi varit i så stort behov av ljus, semester och vila. Eller bara bra saker i allmänhet! Så jag ser fram emot tid med familjen, att vi fortsätter med plättfrukost om söndagarna, skridskoåk på sjön i några veckor till, massor av lästid och då gärna framför brasan. Sedan har jag börjat längta efter rosévin på balkongen, ni vet den där första varma aprildagen när man kan sitta i lä med solen i ansiktet. Spela roll att man kanske måste ha en mössa och extra tröja, man är utomhus! Jag har inte kommit så långt att jag ser fram emot specifika saker, boksläpp eller annat,  utan det är mer en allmän känsla av bättre som jag är ute efter. 

Vilket får illustreras av hur det såg ut när solen gick upp över Östermalm och Riddargatan i morse. Det är fortfarande kallt ute. Men ljusare!

Om en seriemördare

Jag köpte och plöjde seriealbumet Min vän Dahmer i fredags. Men trots att den gick fort att läsa så behöver jag några dagar till att smälta allt, för att kunna recensera. Det är fasansfullt att läsa om en pojke som senare i livet blev seriemördare, en av de grymmaste. För hur i hela friden kunde det bli så här? Mest är det ändå sorgligt. Det borde varit uppenbart att den här tonåringen behövde hjälp men de vuxna lös med sin frånvaro och efteråt förnekade de alla att det skulle ha funnits alarmerande tecken. Att en högstadiepojke samlade på och dissekerade döda djur samt var full varje dag i skolan räckte tydligen inte. 

30 år av tystnad, mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme - Anna Hage & Ana Udovic

Anna Hage var sjutton år när hon av en händelse blev vittne till mordet på Olof Palme. Hon slängde sig ur bilen hon satt i på Sveavägen och började genast göra hjärt-lungräddning på mannen hon till en början inte alls kände igen som Sveriges statsminister, medan hennes väninna gjorde sitt bästa för att ta hand om Lisbet Palme. I efterhand har Anna beskrivits i media och vid rättegångar som en ung sjuksköterskestudent när  hon i själva verket var minderårig gymnasieelev. En vilsen sjuttonåring som inte fick någon hjälp alls att komma igenom traumat under mordnatten och heller inte blev förberedd inför de rättegångar hon förväntades vittna i. Chockad och rädd fick hon klara sig själv och det har hon sedan fortsatt att göra, tills det en dag bara tog stopp. 2016 insåg hon att hon måste ta tag i de känslor och reaktioner som Palme-mordet fortfarande rörde upp i henne och som begränsade vardagen. 

Mordet på statsminister Olof Palme är ett nationellt trauma. Jag var bara elva år när det hände men minns förvirringen, chocken och senare ilskan och förtvivlan när mördaren aldrig greps. Jag har läst mycket om händelsen men har som så många andra aldrig förstått just hur dåligt behandlad Anna Hage blev. Till tidens försvar så visste man inte då i Sverige hur vittnen till våldsamma händelser borde behandlas, att de behöver debriefas och få hjälp med bearbetning efteråt men bara sunt förnuft borde fått någon i allt detta att fånga upp henne. Om inte annat borde man förstått att hon skulle bli ett mycket bättre vittne om hon fick hjälp av förstående vuxna. Nu fick hon istället bearbeta händelsen med sina jämnåriga som ofta förvärrade hennes känslor av panik och skräck, fast de självfallet inte menade att göra det. Men allra mest mystiskt måste ändå vara de personer: poliser, privatspanare, militärer (!) och journalister som under dessa trettio år kontaktat henne på alla möjliga tider och platser för att få veta mer eller varna henne för att tala med andra, hur hon ständigt bara förväntats ställa upp. Jag kan förstå hur det plötsligt och upprepat måste försatt henne i ett tillstånd av skräck med tanke på hur fasansfullt det var för henne att ständigt återkomma till mordet. Det har varit ett privilegium att få följa med Anna på resan mot bearbetning för att möjliggöra ett avslut.

Call me by your name - André Aciman

Åh Elio. Jag har levt med hans förälskelse länge nu, dykt ner i den om och om igen tillsammans med den heta italienska sommaren. Som jag skrev redan för en månad sedan så är Call Me By Your Name en av de mest träffsäkra beskrivningarna av att bli kär som jag läst, för även jag har blivit kär i Oliver. Jag har suttit för mig själv och läst otaliga stycken högt, för det är så vackert men även bitter-ljuvt. Det är precis så här det kan vara att bli förälskad, att älska. De där tvångstankarna, när man nästan önskar att inget ska hända för då får man behålla allt perfekt inom sig, då måste man inte konfronteras med en verklighet som kanske inte lever upp till ens förväntningar. Den här boken är en  kärlekshistoria där det är fokus på det viktiga: kärleken. Inte rädslorna eller omvärldens fördomar. De historierna ska också få finnas men det är så befriande när det nästan bara handlar om fjärilarna i magen och orden som kommer ut för fort. Deras förälskelse är ren och självklar, Elio frågar sig inte varför han dras till Oliver, han bara älskar och han behöver inte konfrontera hela sin identitet då kärleken till Oliver är för stor för att ifrågasättas. Jag inser att jag svamlar mycket här och har svårt att beskriva själva händelseförloppet men det kan du gott få läsa och upptäcka själv. Hela den här boken är som en enda stor känsla i mig, jag hoppas den kan bli det för dig också.

Jag kommer inte igenom Kazuo Ishiguro...

Jag har väldigt svårt att ta mig igenom Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Något som förvånar mig väldigt då jag förbehållningslöst älskat författarens tidigare verk som Återstoden av dagen samt Never Let Me Go. Den här boken borde verkligen vara min kopp te med fantasy, England, riddare och drakar men jag tycker att språket är så oerhört högtravande snirkligt samt att jag blir skriven på näsan. Måste han verkligen kalla henne för "prinsessan" h e l a tiden? En snabb googling visar dock att jag verkar vara ensam om att inte swoosha igenom Begravd jätte, kanske är det helt enkelt fel tillfälle för mig?

Kulturkollos veckoutmaning: En element-fyrväppling

Vi talar om de fyra elementen och de filmer, böcker, musik eller tv-serier vi förknippar med dem!

En film. Jord. 

Interstellar med Matthew McConaughey. Trots att den främst marknadsförts som en rymdfilm så får den mig alltid att tänka på jord som i jorden vi brukar för att få mat, jorden vi är så himla bundna till trots att vi söker oss ut i oändligheten, i det här fallet för att hitta ett nytt hem då vi misskött det gamla så fatalt. Magiskt vackert. 

En bok. Eld. 

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Bok nummer två i trilogin om de magiska ungdomarna i Engelsfors. Kommentar är överflödig. 

En tv-serie. Luft.

Dark. Som i total avsaknad av luft, som i klaustrofobi på grund av småstadsmentalitet, eviga strukturer och människor som fortsätter att ljuga för varandra av vana samt för att de inte förmår annat. Jag satt bokstavligen och drog i kragen när jag såg det här, för att det var så snävt, så fritt från luft. 

Musik. Vatten. 

Brusa högre lila å av Björn J:son Lindh. Ett av de vackraste musikstycken som finns och som fortfarande kan få mig att gråta floder (pun intended) vid rätt tillfälle.