Kulturkollos veckoutmaning: Vi skapar en chicklit-kanon!

Jag har i ärlighetens namn inte läst så mycket chichlit, förmodligen för att jag allt som oftast är ganska allergisk mot kärlekshistorier. Innan alla nu rasar och förklarar att chicklit verkligen inte bara handlar om kärlek så får jag flika in att: jag veet. Men de få jag faktiskt har läst har ändå handlat om just det. Kärlek. Först bristen på den och sedan det lyckliga slutet. Min första kontakt med chicklit kom när jag i tjugoårsåldern blev dumpad av min dåvarande pojkvän dagen före julafton och min mamma kom hem till mig med en flaska Baileys samt boken Vattenmelonen av Marian Keyes. Jag slukade båda inom två dygn. Boken fick mig både att skratta och gråta och, faktiskt, tänka på något annat än hur synd det var om lilla mig, i säkert flera minuter åt gången. Jag har efter detta läst ytterligare ett par böcker av samma författare men inget slog så hårt som just den där första boken när man själv precis hade blivit lämnad. 

Ännu en chicklit som jag faktiskt har läst är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och filmen återser jag åtminstone en gång per år, gärna runt jul när den går på tv. Ja, den handlar också om att hitta kärleken men åtminstone den första boken handlar även om att hitta sig själv. Så älskar jag filmen väldigt mycket för att Colin Firth ännu en gång fick spela Mr Darcy även om det inte var samma roll. Jag fick nyligen sambon att se BBC-miniserien Stolthet och fördom och han gick med på det helt utan höjda ögonbryn eller suckar. För att vara helt ärlig så var det något jag gjorde mest för att han till fullo ska kunna förstå alla kopplingar mellan den och Bridget (men även för alla roliga memes som cirkulerar om just Mr Darcy). Vilket för mig till frågan: skrev Jane Austen chicklit? Jag är långt ifrån den första att ställa frågan och den skrivs helt utan hånfullhet, för från min sida finns enbart kärlek för henne. Om svaret är ja så måste jag erkänna att även jag älskar chicklit. 

Att älska fiktiva människor

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Jane Austen-dag! Kika in HÄR för att få ett schema på alla inlägg.

I min familj har vi väldigt olika åsikter om böcker, film och underhållning. Min moster tål inte fantasy och nåde den som försöker kolla på Sagan om Ringen eller Harry Potter på jularna, jag avskyr deckare som min mamma älskar. Och så vidare. Men vi har (åtminstone) en gemensam nämnare: Jane Austen, och då speciellt Stolthet och fördom. För ett fika för inte så länge sedan satt vi tre och pratade om karaktärerna som om de vore människor vi känner. Exakt det som vi alltid skrattade åt morfar när han gjorde med poliserna i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott-serie.

 – Jag älskar när Mr Collins fixar med luggen eller gör den där fåniga vinkningen med handen.

 – Han är så läskig!

 – Men bara i boken och BBC-serien, i den nyare filmen med hon vadheterhonnuigen? (Någon fyller i: Keira Knightley.) Just det! Keira! I den filmen är han för perfekt.

 – Och så gillar jag verkligen Charlotte Lucas. Hon som faktiskt gifter sig med honom. Hon är förmodligen den mest praktiska av alla.

Lustigt nog så är det andra än de stora huvudkaraktärerna vi oftast identifierar oss med och pratar om. Kanske är Lizzie, Jane, Mr Darcy och Mr Bingley aningen för storartade för att kunna diskuteras och ältas över kaffebordet? Vi älskar dem, tro inget annat, och visst fälls det alltid en tår eller två när paren äntligen får varandra i slutet. Men det är inte dem vi pratar om. Vi dyrkar Mr Bennet, kan inte låta bli att tycka om Mrs Bennet (förmodligen tack vare hennes brister snarare än motsatsen) och frossar i Catherine de Bourghs snorkiga elakhet. 

Men ändå (som mamma säger). Vi älskar ju Mr Darcy. Och det är något speciellt med Colin Firths gestaltning, otaliga är de kvinnor som har format sin bild av den perfekta mannen efter honom. Förmodligen är det allra mest fascinerande med den här berättelsen att all förälskelse och längtan tillåts byggas upp under så lång tid. Det är först mot slutet de ens håller varandra i handen! Stolthet och fördom är utan tvekan det mest romantiska jag vet och det utan allt det som dagens historier innehåller. Till och med när Mr Darcy blir påkommen med att kliva upp ur en sjö så gör han det praktiskt taget påklädd och jag gömmer mig ändå fnissande bakom en kudde. Det finns en enorm storhet i en berättelse skriven för tvåhundra år sedan och som fortfarande fungerar på alla plan. 

 

Fikat slutade som det oftast gör när vi pratar om våra favoritpersoner.

 – Är det du eller jag som har DVD-boxen med serien?

 – Det är jag. Ska du låna med dig hem nu?

 – Absolut. Jag tar boken också!

 

Jane Austen 200 år och 1 dag senare

Missade att Pride and Predjudice firade tvåhundra år igår, den gavs ut den 28:e januari 1813. Men nog kan man mysa ner sig i soffan med te och Mr Darcy även ikväll? Det kan man alla kvällar när jag tänker efter. Och jag kan behöva den moroten för att överleva ännu en vansinnig Power Day (fråga inte) här på jobbet. Bjuder även på den bild som I Can Has Cheezburger lade ut för att fira dagen.