Nåd! Är det inte sommarlov snart?

Nu måste det väl ändå vara dags för sommarlov? På något konstigt sätt så går veckorna på en och samma gång hyperlångsamt och blixtsnabbt, helgerna blinkar förbi på en kvart. Jag har två veckor och tre och en halv dag kvar att arbeta men vad älskade Bloggen gäller så måste jag utropa vila nu. All den kraft som jag har kvar, och det är inte mycket kan jag avslöja, behövs till uppgifterna på jobbet. Så från och med nu kommer det bli (ännu) mer sporadiskt mellan inläggen här. 

På pendeltåget läser jag just nu Två eller tre saker jag glömde berätta för dig av Joyce Carol Oates och trots att ögonen ofta går i kors på mig så tvingar jag mig själv att läsa vidare. Tycker den är fantastisk! Oates när hon är som absolut bäst. Om kvällarna försöker jag ta mig an Händelser vid vatten av Kerstin Ekman men jag tror ärligt talat att jag behöver vara piggare för att klara av den. 

Caitlin Moran och Doctor Who

Igår förmiddag läste jag Aftonbladets recension av Caitlin Morans bok Morantologi och bestämde mig för att köpa den så fort jag fick gå från jobbet. Recensenten tycker att det är för mycket gränslöst hyllande av tv-serierna Doctor Who och Sherlock men låter inte det toppen, så säg? Och det allra första jag gjorde när jag hade den i handen var att av slump slå upp sidan 159 som har rubriken: I studion hos Doctor Who. Måsteläsning, helt enkelt.

 

Ett ljud. Hon vaknade av det.

Midsommarhelgen visade sig vara helt rätt helg att börja omläsningen av Händelser vid vatten av Kerstin Ekman då det även är då bokens berättelse tar sin början. Än så länge är det exakt som jag minns det och jag kan i stort sett ta på de fantastiska miljöbeskrivningarna, doften av skog och sommar.

Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra på morgonen. Fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten gräsmattan.

När skruven dras åt, av Henry James

En ung och ej namngiven kvinna får anställning på godset Bly på landsbygden för att ta hand om de två föräldralösa barnen Miles och Flora. Barnens förmyndare lever i London och vill på inga sätt bli kontaktad om eventuella problem eller frågor. Guvernanten får klara sig själv tillsammans med den övriga personalen på Bly och mycket snart blir hon god vän med hushållerskan Mrs Grose. Men det är något konstigt med godset och kanske även med barnen, guvernanten ser syner av döda personer. 

Jag har läst så många recensioner av den här boken där den beskrivs som "den bästa spökhistorien någonsin" och liknande. Tyvärr upplevde jag den inte alls så och jag är riktigt besviken över det. Det är alldeles för snirkligt skrivet för min del och huvudpersonen berättar alltid innan det läskiga händer att det kommer att hända. "Oh, ni kommer inte tro mig men det som sedan hände skrämde skiten ur mig!" Okej, det där var som du säkert misstänker inget ordagrant citat men du förstår nog hur jag menar. Och jag VET att boken skrevs för hundra år sedan och man inte kan ha samma förväntningar på jämställdhet och klass nu som då men jag fastnar ohjälpligt i beskrivningarna av det svaga och mindre intelligenta könet och varför simpla arbetare ska hålla sig på mattan gentemot sina arbetsgivare. Jag ser liksom inte spökhistorien för allt krafs. Barnen är så söta, så söta, hushållerskan så fast i sin torftiga roll. Nej, jag blir mest irriterad av det här. Gammalmodigt var ordet. 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Med näsan knappt över vattenytan

Det har varit en av de galnaste jobbveckorna på mycket, mycket länge. Sedan förra måndagen har jag nästan enbart orkat jobbat, äta och sova, att få stunder över till läsning har mest varit en önskedröm men jag har ändå förhoppningar inför den stundande midsommarhelgen. Får se om jag får utropa tidigt bloggsommarlov, något jag egentligen inte tänkte göra förrän i juli, för min ork räcker helt enkelt inte till just nu. Men när jag väl läser så läser jag den av andra bloggare väldigt gillade När skruven dras åt av Henry James men kan åtminstone än inte falla in i hyllningskören, istället känner jag mest att jag irriterar mig på karaktärerna och hela tiden noterar hur gammalmodig berättelsen känns. Får se om helhetsintrycket blir detsamma när jag läst ut.

Katitzi i ormgropen, av Katarina Taikon

I den tredje boken om Katitzi bor hon med familjen i Norrland, tivolit är nedpackat medan hennes pappa och bror arbetar i skogen. Styvmamman "Tanten" flyr under långa perioder till sin syster där hon slutligen även lämnar sitt yngsta barn. Storasyster Rosa är bortgift och försvunnen ur Katitzis liv men tack och lov så finns det snälla människor i området där de placerat sina tält och vagnar. Sam som äger minigolfbanan precis bredvid hjälper flickorna med den tunga uppgiften att hämta vatten och Saga sticker åt dem mat och kläder. 

Det är något så obeskrivligt skarpt med berättandet av hemska händelser i böcker för barn. Det är ingen idé med förskönande omskrivningar som ändå går rakt över den tilltänkta målgruppens huvuden. Här berättar Katarina Taikon rakt upp och ner hur unga flickor får så mycket stryk att andra vuxna i deras närhet tror att de ska dö av misshandeln. Hon berättar även att nazisterna i Tyskland samlar ihop vissa människor för att döda dem. Det är starkt, fruktansvärt och tröstlöst. Men Katitzi kämpar ändå på. På något sätt så blir hon räddad av sin fantasi och hon drömmer om en bättre framtid. Styvmamman Tanten är så elak att man inte riktigt vet var man ska ta vägen och pappa Taikon är inte till någon vidare hjälp. Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte såg alla de här sakerna när jag läste serien som barn.

Läs även gärna Boken är tankens barns recension av den här boken!

En kvinnlig Doctor Who?

Bokstävlarna-Anna called it redan för en vecka sedan. Okej, det är inte första gången det har talats om det men nu verkar diskussionerna verkligen ha tagit fart i England. Gå in på DN och läs Hanna Fahls krönika om saken! Läs argumenten för och emot något annat än en vit manlig Doktor. Vad skulle ni säga om exempelvis Tilda Swinton (som skulle få min röst!), Naomie Harris eller - håll i hatten nu - Helen Mirren! Den sistnämnda har tydligen sagt att hon gärna skulle spela vår kära Doktor.

Unboxing with cats part 25841

Det finns få saker som är så uppskattade efter en jobbig dag på jobbet som att komma hem och hitta ett bokpaket på hallmattan. Speciellt när man har ett minimalt brevinkast där extremt få böcker är smala nog att gå igenom, jag  gillar alla turer som jag inte måste ta till ICA för att hämta otympliga kartonger när jag helst vill slänga mig på soffan. Katitzi i ormgropen trillade in igår. Givetvis fick jag hjälp av tjejerna med uppackningen och åtminstone den ena poserade snyggt när jag tog upp kameran.

Safirblå, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst bok ett!

Så var det då äntligen dags för fortsättningen på den högt älskade Rubinröd, nämligen Safirblå! Som jag har väntat på den här.

Gwendolyns liv blir här i bok två än mer tilltrasslat med familj, skola, vänner och tidsresor. Den stroppiga kusinen Charlotte som egentligen borde ha varit den med tidsresegenen fortsätter att sätta käppar i hjulet för Gwendolyn och hon är inte den enda. Tack och lov finns bästa kompisen Leslie kvar vid Gwendolyns sida och som tillskott på de godas sida ställer sig nu även gargoylen Xemerius. Även kärlekshistorien med den undersköne Gideon rasar vidare med oförminskad kraft, men kan hon verkligen lita på honom?

Jag är exakt lika förtjust i den här som den första boken! Det gick inte lång stund innan jag skrattade högt och sedan rasslade sidorna förbi i en jäkla fart. Det var länge sedan jag kände sådan läslust. Och allt det jag skrev i recensionen till den första boken, Rubinröd, kan jag skriva under på nu med. Läsglädje, pirr i magen, fina karaktärer och trovärdiga händelser (ja, om man köper det där med tidsresor då). Möjligtvis kan det vara lite för många namn och personer då och då men så är jag också erkänt dålig på att hålla isär sådant. Fast i övrigt så älskade jag Safirblå enormt mycket och vet inte hur jag ska stå ut till sista delen, Smaragdgrön, kommer ut i höst!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Stephen King lär oss skillnaden på Harry Potter och Twilight

Helgen kommer gå till att flytta mamma från en fyrarummare i ett radhus till en tvårummare i ett bostadshus samt slänga det som inte får plats i hennes nya bostad. Att få sitta stilla i solen och läsa ligger högt på min önskelista men jag misstänker att det inte kommer finnas varken tid eller ork till det. Att blogga ligger ännu längre ner på listan. Men idag passar jag på att återigen tipsa om fina Följeslagarna (varifrån den fantastiska bilden är lånad) som beskriver sig själva som: en samlingsplats, ett forum för svenska Stephen King-fans. Kika gärna in där om du som jag är ett fan av Kingen!

Jag vill tipsa om Bländverk!

Jag får anse mig för partisk för att recensera denna eftersom jag själv skriver på Swedish Zombie men läsa den kommer jag absolut göra. Du kan gratis ladda ner denna skräckantologi i e-boksformat härifrån i flera olika format. Snyggt jobbat Jonny!

Ny Doctor på ingång!

BBC har bekräftat att Matt Smith är på väg ut och att Doktorn kommer regenerera i julavsnittet 2013. Hur känner du, Helena, som snart kommer vara med om det första doktorsbytet i realtid? Och hur känner ni andra Whovianer? Kommer han bli väldigt saknad eller kan det bara bli bättre?

Bokklubben vid livets slut, av Will Schwalbe

Will Schwalbes mamma Mary Anne är sjuttiotre när hon diagnostiseras med bukspottskörtelcancer i fjärde stadiet. Hon får veta att hon förväntas överleva i tre till sex månader när cellgiftsbehandlingarna börjar. Will följer, liksom sina syskon och pappa, ofta med Mary Anne på behandlingarna och snart blir mamman och sonens prat om böcker och författare till en regelrätt bokklubb. De tipsar varandra, läser omlott och försöker komma överens med den andres livsåskådning.

Det är lite lustigt men Mary Anne gjorde som min mamma ofta gör, läser böckernas slut först. Först sedan bestämmer hon sig för om slutet plus början kan utgöra en intressant väg att resa och om hon ska läsa allt där emellan. 

Förmodligen är jag färgad av mina egna erfarenheter av att leva i cancerns skugga, att vara en av de som hjälplöst hänger och fladdrar vid sidan av och kastas mellan de djupaste svarta dalarna och glimtarna av hopp. Men sällan har jag läst en sådan bra beskrivning av just de långa, långa timmarna man spenderar på sjukhus med läkare, tester och väntetid i landstingsgrå korridorer. För den största tiden är just långtråkig och alla de olika beskeden blandas snart ihop med varandra, blir till en enda stor härva av provresultat och domar. Och allt det man trodde att man skulle känna finns inte där medan huvudet och hjärtat är upptagna med helt nya intryck. Just det tycker jag att Will Schwalbe har lyckats med, beskrivningarna av hur livet långsamt mals ner till något helt nytt. Hur man faktiskt vänjer sig vid detta nya.

Det är inte odelat bra, då och då kommer beskrivningar av böcker jag inte är det minsta intresserad av eller så grottar Schwalbe ner sig i familjeangelägenheter som inte för historien framåt. Men jag förlåter honom för det, ganska omedelbart. För mer än något annat är detta en hyllning till en älskad mamma och mormor/farmor.  Bokklubben vid livets slut är en bok om kärlek i dess renaste form.

 

 

Läsa, läsa, lääääsa!

Jag har varit usel på att uppdatera de senaste dagarna, sommaren slog till på stort under helgen och jag spenderade större delen av söndagen på balkongen med att läsa. Fast sedan när jag tänkte att jag skulle skriva om det jag läst så tog jag bara upp nästa bok och började med den istället. Läste klart Will Schwalbes fina Bokklubben vid livets slut (recension kommer förhoppningsvis i morgon) och har redan fått användning för det bästa tipset någonsin vad gäller hur man interagerar med människor som är sjuka eller i kris av annan anledning: fråga inte hur de mår, utan fråga istället "Vill du att jag frågar hur du mår?" Så enkelt, så genialiskt. Sedan började jag på del två i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi: Safirblå och blev genast lika förälskad som jag blev i den första delen, Rubinröd. Skrattade högt flera gånger! Ser fram emot att få komma hem och fortsätta läsa ikväll.

Sluta vägra deckare!*

*Se där en rubrik jag aldrig trodde jag skulle skriva. Dessutom snodd från framsidan av nyaste Vi Läser, nr 3 2013.

Yukiko Duke har intervjuat David Peace angående hans verk Yorkshire-kvartetten, tre fristående delar om The Yorkshire Ripper som plågade staden under många år. Filmatiseringarna har fått mig att tjuta av både lycka och sorg. Böckerna är komprimerad skräck, skrivna på ett nästan outhärdligt vackert språk. Men man måste vara beredd, redo att läsa dem. Redo för misären. Innan jag började bokblogga läste jag praktiskt taget aldrig deckare men förlaget Modernista har lyckats råda bot på den fobin. Jag kan verkligen rekommendera David Peace.

Dagens filmtips - Tomorrow, when the war began

Ikväll går Tomorrow, when the war began på TV11 kl 21:45. Jag gillade både boken, skriven av John Marsden, och filmen väldigt mycket! Det handlar om ett gäng ungdomar som åker iväg på en campingresa innan skolan ska börja igen och när de efter ett par dagar kommer tillbaka är deras föräldrar borta, djuren på gårdarna döda och landet invaderat av en främmande krigsmakt.

Vinn en Book Seat!

Kika in hos Book Seat på Facebook för chansen att vinna en läskudde i valfri färg. Allt de vill ha är ditt boktips. Min recension av läskudden hittar du HÄR. 

Bilden är givetvis lånad från The Book Seat.

Dödsdömd, av Damien Echols

Dödsdömd är Damien Echols egen berättelse om sin uppväxt och sedan tiden som oskyldigt fängslad på Deathrow. Och vilken historia sen… Familjen och området han föddes in i 1974 var otroligt fattiga, sina första år bodde han i undermåliga bostäder utan värme, rinnande vatten eller toalett. Men nästan än värre än bristen på pengar är människornas låga utbildningsnivå som blixtsnabbt leder till häxjakt när tragedi i form av tre döda småpojkar slår till. Sällan har jag blivit så skrämd av något som stämningen Echols beskriver i den här boken, det är ett kompakt mörker. Men än värre blir det när Echols hamnat i fängelse och inser att han måste kämpa för att överleva. Då pratar vi inte enbart om den dödsdom han under många år hade hängande över sig utan om den situation som fångarna befinner sig i. Vakterna gör sig skyldiga till övergrepp och rent av dödar de fångar som krånglar. För att hålla sig så mentalt frisk som han kan så börjar Echols studera religion, läser böcker och talar med andliga ledare. Men långsamt börjar en kamp på utsidan av fängelset, människor inser vilken orättvisa som begåtts och sakta men säkert startar en process som många år senare ledde till Echols och hans två ”medbrottslingars” frisläppand

I början av boken varnar Echols för att mycket av det som han skrev i fängelset är osammanhängande och inte alltid daterat och ja, ibland blir man lite förvirrad var man befinner sig i tiden. Och visst är det ibland lite svamligt men det snarare befäster den mardröm han levde i under så många år, det förstärker historien. Om något så är detta skräck på riktigt. Djupt obehagligt just för att det har hänt och fortfarande händer. Situationen för barnen i de fattiga områdena i West Memphis (och tusentals andra ställen runt om i världen) är densamma. Men det är inte bara mörker och hemskheter. Det fanns ju en anledning till att Echols överlevde, att han orkade fortsätta kämpa. Och de bitarna är ofta humoristiska och fina. Att han lyckades hitta sitt livs kärlek när han satt i dödscell är fantastiskt och hoppingivande. Jag hoppas att så många som möjligt läser den här boken för det är en av de bästa självbiografierna jag läst på många år.