Katitzi & Katitzi och Swing!

Äntligen släpps böckerna om Katitzi av Katarina Taikon i nyutgåva! Väldigt efterlängtat. Det här är viktiga böcker om främlingsfientlighet och hur det kan vara att växa upp strax utanför samhället. Mer än någonsin, med dagens samhällsklimat, behövs den här typen av litteratur.

Katitzi i ormgropen, av Katarina Taikon

I den tredje boken om Katitzi bor hon med familjen i Norrland, tivolit är nedpackat medan hennes pappa och bror arbetar i skogen. Styvmamman "Tanten" flyr under långa perioder till sin syster där hon slutligen även lämnar sitt yngsta barn. Storasyster Rosa är bortgift och försvunnen ur Katitzis liv men tack och lov så finns det snälla människor i området där de placerat sina tält och vagnar. Sam som äger minigolfbanan precis bredvid hjälper flickorna med den tunga uppgiften att hämta vatten och Saga sticker åt dem mat och kläder. 

Det är något så obeskrivligt skarpt med berättandet av hemska händelser i böcker för barn. Det är ingen idé med förskönande omskrivningar som ändå går rakt över den tilltänkta målgruppens huvuden. Här berättar Katarina Taikon rakt upp och ner hur unga flickor får så mycket stryk att andra vuxna i deras närhet tror att de ska dö av misshandeln. Hon berättar även att nazisterna i Tyskland samlar ihop vissa människor för att döda dem. Det är starkt, fruktansvärt och tröstlöst. Men Katitzi kämpar ändå på. På något sätt så blir hon räddad av sin fantasi och hon drömmer om en bättre framtid. Styvmamman Tanten är så elak att man inte riktigt vet var man ska ta vägen och pappa Taikon är inte till någon vidare hjälp. Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte såg alla de här sakerna när jag läste serien som barn.

Läs även gärna Boken är tankens barns recension av den här boken!

Unboxing with cats part 25841

Det finns få saker som är så uppskattade efter en jobbig dag på jobbet som att komma hem och hitta ett bokpaket på hallmattan. Speciellt när man har ett minimalt brevinkast där extremt få böcker är smala nog att gå igenom, jag  gillar alla turer som jag inte måste ta till ICA för att hämta otympliga kartonger när jag helst vill slänga mig på soffan. Katitzi i ormgropen trillade in igår. Givetvis fick jag hjälp av tjejerna med uppackningen och åtminstone den ena poserade snyggt när jag tog upp kameran.

Katitzi och Swing, av Katarina Taikon

Den andra delen i serien om Katitzi.

Katitzi har nu börjat vänja sig vid att åter leva med sin familj, ett liv som innebär ett ständigt kringflackande på vägarna. Men fortfarande är det mycket som är nytt och konstigt. Varför får barnen i lägret inte gå i skolan till exempel? Inte ens när de stannar på en plats i flera månader. Och varför är så många människor oprovocerat elaka mot dem?

Det är lustigt hur minnet fungerar. Den händelse i den här boken som verkligen etsat sig fast i mig är när Katitzi får en rejäl elektrisk stöt. Förmodligen för att ström var en av de saker jag var mest rädd för som liten, det tillsammans med eld. Men annars har många av de här historierna försvunnit ur mitt huvud. Visst att styvmamman (Tanten) slog barnen men att det var den regelrätta misshandel som jag nu ser mellan raderna, det uppmärksammade jag inte som barn. Och att storasyster Rosa blir bortgift som fjortonåring gick mig helt förbi då, jag minns väl att jag tyckte att hon var så vuxen. Rosa beskrivs som väldigt lugn angående det faktum att hon ska få en man och flytta till en annan familj medan jag som tyst åskådare många år senare sitter och kippar efter andan. Nu fortsätter jag snart med den tredje boken, Katitzi i ormgropen.

Läs även gärna Boken är tankens barns åsikter om Katitzi och Swing.

Ännu mer nyanlänt

I fredags låg Katitzi och Swing på hallmattan när jag kom hem. Fullkomligt älskar den fina framsidan och blir som vanligt upprörd över vad som händer mellan pärmarna. En åttaåring och en tioåring får ensamma sälja bunkar i en främmande stad där de först inte får hyra rum och sedan blir bortjagade, någon bussar hunden på dem och människor skriker "Men vänta du när tyskarna kommer då ska vi bli av med såna som er." efter dem.

En extra ledig dag

Eftersom jag jobbade hela skärtorsdagen är jag ledig idag istället och det är en extra dag som jag verkligen behöver då jag igår åkte fram och tillbaka till Borås (tio timmar i bil allt som allt) för att se premiärmatchen mellan Elfsborg och AIK. Hade vaga tankar om promenad och kanske till och med museumbesök när jag vaknade men då jag blev träffad av en smällare på benet igår och det faktiskt fortfarande gör ganska ont så stannar jag kvar i soffan. Har beställt bok två i serien om Katitzi från Bokbörsen! Katitzi och Swing bör dimpa ner i brevlådan om ett par dagar. Och så läser jag Doktor Joseph av Andreas Roman (är det bara jag som tänker Dr Joseph Mengele när jag läser titeln..?).

Katitzi, av Katarina Taikon

Katitzi är sju år och bor på ett barnhem med vännerna Gullan och Pelle när hennes pappa kommer för att hämta hem henne. Först vill hon inte åka och gömmer sig men efter hjälp från den snälla fröken Kvist så hittar hon till slut modet att åka med mannen som för henne är en helt okänd människa. I lägret finns syskonen Rosa, Paul och Lena samt pappans nya fru, Tanten, och deras barn. Tillsammans med Katitzi får vi lära oss vad det innebar att vara rom i krigets Sverige, för allt är lika nytt för henne som för oss.

Jag älskade böckerna om Katitzi när jag var liten, vet att jag lånade på biblioteket och läste om och om igen. Det var något med den här flickan som fick uppleva sin egen kultur med någon annans ögon, hur hon sju år gammal fick vänja sig av med att bo i hus för att flytta tillbaka till tält och vagnar. Av någon anledning så minns jag som vuxen mest de snälla människorna hon råkade på, de som bortsåg från den allmänna rasismen och främlingsfientligheten och behandlade romerna som fullvärdiga människor. Men nu när jag faktiskt läser om så är det just rasismen som slår igenom väldigt hårt, det lyser på en från nästan varje sida i boken. Men jag tror att budskapet når fram till barn ändå, även om man kanske inte tänker på det aktivt i den åldern. De här böckerna gjorde sannerligen något med mig då jag så tydligt minns de här berättelserna. Lite överraskad blir jag även av Rosas ålder. Som barn tyckte jag att Rosa var så vuxen, hon var praktiskt taget en extramamma men nu ser jag att hon faktiskt inte var så väldigt många år äldre än Katitzi. 

Det här var bara den första boken av femton, det ska bli mycket intressant att läsa om allt detta.

Tjuvläsning av Katitzi

Egentligen får jag inte läsa Katitzi förrän jag läst ut annat påbörjat men jag kunde ändå inte låta bli. Där seriealbumen var en hel del buskis och slapstick så är boken mer allvarlig redan från början, där Katitzi exempelvis blev biten av en orm i serien drunknar hon nästan i boken. Främlingsfientligheten genomsyrar det mesta även om det finns de som inte bryr sig om att hon är zigenare (som det hette då).

Meddelande till Loiuse på Boken är tankens barn!

Nu har jag beställt den första boken i serien om Katitzi från Bokbörsen! Funderade länge fram och tillbaka huruvida jag skulle låna på biblioteket eller samla på mig alla begagnat och nu bara gjorde jag det. Beställde. Har enormt blandade känslor inför den här omläsningen som jag gissar kommer bli både mer underbar och samtidigt svårare än omläsningen av Kulla-Gulla. Sen tillkommer frågan var i hela friden jag ska placera de femton böckerna i serien, för egentligen har jag platsbrist men det får bara lösa sig. Har en känsla av att Katitzi kommer vara värd det.

Katitzi-album

Ännu en helg bestående av rensning och städning hos mamma. Ännu en helg när jag kommer hem med flera kassar böcker som jag inte riktigt har plats för. Den här gången hittade jag två av tre Katitzi-album! Oj, vad jag läste dessa som barn. De är lite buckliga men jag kunde inte slänga dem, åtminstone inte utan att läsa dem först.

Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Jag blev så glad när jag hos Boken är tankens barn såg att det kommit en biografi om Katarina Taikon. Hon var en av min barndoms mest älskade författare och jag vet inte hur många gånger jag lånade böckerna om Katitzi på biblioteket, säkerligen satte jag något slags rekord. 

 

Det här är en bok som inte bara handlar om författaren och människorättskämpen Katarina Taikon utan lika mycket om romernas situation i Sverige. Det börjar med Katarinas familjs livsöden men blir till ett dokument om en hel folkgrupps mycket tragiska situation. Jag vet inte hur många gånger jag under läsningen har hoppat upp och ner av ilska över orättvisorna eller gråtit över förödmjukelser och sorg. Boken är full av exempel på de motsägelsefulla tankarna som fanns om att romerna borde ha fortsatt med sina kringresande liv för att de inte skulle kunna anpassa sig till det svenska samhället, att de skulle fortsätta vara segregerade och enbart vistas med sina "egna" medan man samtidigt motsatte sig undervisning för romer då det fanns en idé om att för många av dem på samma skola skulle resultera i slagsmål och bråk. Vänta nu, de ska vara för sig själva men inte i svenska klassrum för då blir det problem? Eller att man ville arrestera och köra bort dem i enlighet med lösdriverilagen och med argumentet att de inte kunde försörja sig själva men när man insåg att en stor majoritet trots allt drog in egna pengar (i familjen Taikons fall på bland annat tivoliverksamhet och lagning av kopparkärl) så hittade man på att de förtjänat sitt uppehälle på tiggeri, som inte räknades som riktig inkomst. Men en av de mest obegripliga sakerna för mig är ändå många svenskars illusion om att de bodde i ett land utan rasism och utan orättvisor grundade på ursprung, något som ledde till att romerna till och med förnekades rätten att känna sig illa behandlade.

 

"Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet."

 

Man förnekade som sagt länge romer rätten till bostäder och utbildning med argumentet att de ville ha det såsom de hade det. Vem sjuttsingen vill bo i tält när det är tio minusgrader ute och spädbarnen bokstavligen dör i sina sängar? Katarina fick kämpa för sin och andras skolgång och hon lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt förrän hon nästan var vuxen. Bara att snudda vid tanken på att hon kanske inte skulle få skriva sina underbara böcker om Katitzi fyller mig med fasa. De böckerna var tillsammans med Kulla Gulla de jag läste om flest gånger som barn. Jag identifierade mig enormt med Katitzi, lekte att jag var henne och diskuterade många gånger böckerna med min mamma. Katarinas generation var en av de första bland de svenska romerna som fick gå i skolan och jag kan inte låta bli att undra hur många fantastiska berättelser vi gått miste om genom att vägra människorna före henne en utbildning. Genom hela Den dag jag blir fri beskrivs en mycket stark, envis och kärleksfull kvinna men mot slutet av boken anas en annan Katarina Taikon, det talas liksom i förbifarten om depression och alkohol. Bilden av en mycket speciell personlighet tycker jag enbart fördjupas för människors bräcklighet gör dem inte sämre, bara mer mänskliga. Men det är som sagt en kort glimt som jag förstår varför familjen inte vill prata mer om. 

 

1948 gjorde Arne Sucksdorff en kortfilm som heter Uppbrott. Den utspelar sig under Årstabron i Stockholm och många i familjen Taikon medverkar. Den vackra sextonåriga flickan som dansar är Katarina. Se den HÄR.

Två väldigt olika låneböcker

Efter tips från Louise på Boken är tankens barn så kastade jag mig in på biblioteket och lånade Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi, en biografi om Katarina Taikon. Passade samtidigt på att låna Andra sidan Alex av Unni Drougge efter invervjun jag läste med författaren i helgens DN och påföljande tips från Mari på Skuggornas bibliotek. Nu ska jag bara hitta tiden och orken för att läsa allt jag har på hög...