Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, av Joyce Carol Oates

(Eftersom det är sommarlov så norpar jag bokbeskrivning från Adlibris.)

"En ny tjej kommer till klassen och de som blir Tinks vänner, hennes riktiga vänner, kommer att vara beredda att göra vad som helst för hennes skull. Tills hon en dag är borta. Joyce Carol Oates bevisar än en gång att hon tar unga människors verklighet på största allvar. När Joyce Carol Oates nu är tillbaka med en ungdomsroman befinner vi oss på USA:s östkust, i high school. Det är en prestigeskola där de högpresterande ungdomarna med välbärgade föräldrar går. Merissa är en av dem. Hon kallas den Perfekta. För hon är perfekt: hennes betyg är de högsta, hennes hår är blankt och långt och hon är smal. Men när hennes pappa lämnar familjen börjar marken gunga under hennes fötter. För att få kontroll hittar Merissa ett sätt. Hon skär sig. Bara ytligt, tunna vita ärr. Till en början. Ingen av vännerna vet vad som döljer sig under Merissas tröjärmar. Nadia är en av vännerna som inget vet. Hon törstar efter kärlek i ett kärlekslöst hem och i en skola där att vara smal är normen och där allt annat raderar chanserna till en pojkvän. I kemilärarens blick ser hon sin själsfrände. Men det blir fel från början, och när ryktet om Nadias förälskelse sipprar ut på skolan finns ingen nåd att be om. Samtidigt sörjer Merissa och Nadia vännen Tink. Hon som kom ny till klassen och som påverkar deras liv och deras tankar långt efter hon lämnat dem igen."

Diskussionerna kring den här boken har till stor del handlat om vad Oates själv måhända tycker är en överviktig tjej, eller om hon helt enkelt försöker peka på det galna i västvärldens smala ideal. Samt en hel bokbloggosfärs varningar om huruvida unga flickor ska läsa detta då det kan tolkas som glorifiering av självskadebeteende. Själv vill jag bara säga att detta är bland det absolut bästa Oates skrivit på länge. Min tolkning av Oates beskrivning av de här tjejerna är att hon inte tycker att 50 kilo på 163 centimeter är för mycket, utan just tvärtom. Hon skriver utifrån tonåringarnas synsätt, hur de ser på verkligheten. Hon gestaltar istället för att skriva oss på näsan vilket gör texten stark och obehaglig. Och briljant. Detta är ett universum av tjejer och kvinnor, en värld av ätstörningar, utseendefixering, brustna äktenskap och höga förväntningar. Oates kryper under huden på tre olika slags tjejer som på sina egna sätt mår väldigt, väldigt dåligt och det utan att döma eller komma med enkla lösningar. Alla som har tonårstjejer i sin omgivning borde läsa den. Ja, alla andra också för den delen. Den säger så mycket om dagens samhälle med dess krav på smalhet och perfektion som få kan leva upp till.

Men det här med Nadia och hennes vikt stannar kvar med mig. Så vi gör ett tankeexperiment: tänk tillbaka på grundskolan. Tänk på den klasskamrat som ansågs som ”tjock”, leta sedan upp en skolkatalog eller andra bilder. Det man ofta upptäcker då är att klassens ”tjockis” egentligen inte alls var jättestor utan endast den största. Med kanske ett par kilos skillnad i jämförelse med de andra. Men nu är barn så grymma att den som är störst ofta per automatik blir klassens tjockis, även om det inte är sant. Lite så tror jag att det är med bokens Nadia. Hon är på inga sätt överviktig men någonstans längs med vägen så har hon och de andra bestämt sig för att hon ändå är Tjockisen. I den åldern behövs inte mycket för att börja reta någon. (När jag växte upp så fanns det en kille i mitt bostadsområde blev mobbad hela högstadiet för att han kom till skolan med ”fel” strumpor första dagen i sjuan.) Sen när Nadias pappas kollega säger att hon börjar likna en Renoir-målning så börjar jag koka av ilska. Inte för att jag tycker att det är en förolämpning, tvärtom så finner jag de unga kvinnorna väldigt vackra, utan för att Nadia själv och hennes omgivning tolkar det så. Visst, de är inte avmagrade tjejer (tack och lov), men helt normala kroppar!

Den här boken kommer finnas kvar hos mig långt efter att jag läste ut den. 

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Nåd! Är det inte sommarlov snart?

Nu måste det väl ändå vara dags för sommarlov? På något konstigt sätt så går veckorna på en och samma gång hyperlångsamt och blixtsnabbt, helgerna blinkar förbi på en kvart. Jag har två veckor och tre och en halv dag kvar att arbeta men vad älskade Bloggen gäller så måste jag utropa vila nu. All den kraft som jag har kvar, och det är inte mycket kan jag avslöja, behövs till uppgifterna på jobbet. Så från och med nu kommer det bli (ännu) mer sporadiskt mellan inläggen här. 

På pendeltåget läser jag just nu Två eller tre saker jag glömde berätta för dig av Joyce Carol Oates och trots att ögonen ofta går i kors på mig så tvingar jag mig själv att läsa vidare. Tycker den är fantastisk! Oates när hon är som absolut bäst. Om kvällarna försöker jag ta mig an Händelser vid vatten av Kerstin Ekman men jag tror ärligt talat att jag behöver vara piggare för att klara av den. 

En fager mö, av Joyce Carol Oates

Redan på den första sidan så känner jag obehaget. Mycket snart famlar jag efter en skämskudde att hålla framför ögonen men det finns givetvis ingen att hitta för när man läser är det bara att bita ihop och ta sig igenom. Eller slå igen boken.

Katya Spivak är sexton år när hon kommer till den rika kuststaden Bayhead Harbor för arbeta som barnflicka, en miljö och situation väldigt annorlunda från den fattiga familj i New Jersey hon själv kommer från. På en promenad med sommarfamiljens två små barn träffar hon den mycket äldre Marcus Kidder, en konstnär som väldigt snart gör ett intryck på Katya. Han köper presenter och vill att hon sitter modell för honom. Och det är här obehaget kommer in i bilden. För Katya tycker att hon är precis så där säker och världsvan som jag själv minns att jag tyckte att jag var i den åldern. Det är en sådan konstig tid, de sena tonåren. Och Marcus Kidder spelar väl på sextonåringens osäkerhet, han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Men vad har han för avsikter, egentligen?

I familjen Engelhardts hus var Katya Spivak osynlig. Såvida inte mrs Engelhardt plötsligt tilltalade henne med ett hastigt hårt leende och en uppmaning, eller uppsträckning. I huset hemma i Vineland var Katya Spivak ännu osynligare, för ofta fanns ingen annan där: mammans arbetstider växlade på det mest gåtfulla sätt. Men här i mr Kidders sällskapsrum var Katya Spivak fullt synlig.

Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. En kortroman (212 sidor) om klass, ålder, inflytande och begär. När hon skriver i det här formatet så kommer så mycket mer fram än när hon pumpar på i många, många hundra sidor (Blonde verkar vara undantaget som bekräftar regeln). Som att hon ”tvingas” komma till poängen och vaska fram guldkornen tidigare. Och klass, ja. Oates har en bra insyn i hur fattigdom fungerar och hur man så lätt åker ner några hack, speciellt då man försöker spara och stoppa undan. Scenen när Katyas mamma ringer och tigger 300 dollar av sin dotter är väldigt talande och Oates beskriver väl missbrukarens växlingar mellan självömkan, smicker och ilska – allt för att få sin vilja igenom.

Det var ett tag sedan nu, jag hade nästan givit upp hoppet, men äntligen en nyskriven Oates som jag gillat från första ordet och sedan rakt igenom.