Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Jag fortsätter med min Moa Martinson-omläsning inspirerad av Boken är tankens barn. Turen har nu kommit till Kyrkbröllop, den självbiografiska fortsättningen på Mor gifter sig. Huvudpersonen Mia är åtta år när boken börjar och fyller femton vid dess slut och däremellan får man följa med i hennes familjeliv med mamma, styvfar och farmor på många olika adresser runtom i Norrköping och Kolmården. Liksom i den första boken är det fattigt, styvpappan har inte direkt blivit bättre på att hålla i slantarna eller ta det lugnt med brännvinet. Väldigt ofta blir jag rasande arg på honom, speciellt när han på fyllan blir oresonligt svartsjuk, har sönder de få fina saker de faktiskt äger eller försvinner med andra kvinnor.

Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas: jag har mycket svårt att förstå att det här har hänt på riktigt. Det är en naken beskrivning av en fruktansvärd misär: de går ofta hungriga, blir vräkta, spädbarnen dör och allt är så tröstlöst. Men det som i den första boken (och även i Kvinnor och äppeträd) kunde bli en enda lång uppräkning av elände och därmed riskerade att göra det för tungt att läsa är här bättre disponerat och det finns med avsnitt där Martinson gör små uppehåll och ser allt ifrån sitt vuxna perspektiv istället från barnets. Det både märks och känns att hon blivit en mycket bättre författare här. Och trots att det ofta är hemskt så är det ändå en bok med hopp och framtidstro, den här andra delen är mycket bättre än jag mindes den. Följande stycke tycker jag väldigt mycket om.

Det finnes inte en människa så fattig att hon tycker hon inte är något.

(---)

Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag.

(---)

Det var annars högst sällan jag var avundsjuk när jag växte upp. Avundsjukan var i så fall på saker som egentligen inte var något med. En tillfällig grannlåt som tjusat ögat och gjort hjärtat hett av längtan och någon gång rent av förledde till stjälandets svåra konst. Men barn begär inte orimligheter. Inte barn i min samhällsklass. De låter sig fort övertygas av fakta. Ibland kan fakta bli för pressande för en nioåring, och man skulle vilja att det ändrades lite grand, åtminstone för stunden. Fakta kan ha många järnhårda stunder.

Så måste jag slutligen dela med mig av (min) mammas fina utgåva från 1974 med (Mias) moster Charlotts bröllopsblommor på både fram- och baksidan.

Mor gifter sig, av Moa Martinson

Jag har läst om Moa Martinsons självbiografiska roman Mor gifter sig, en bok som jag inte läst sedan de sena tonåren men då vill jag minnas att jag plöjde igenom den flera gånger. Och inte bara just denna utan alla tre delarna i serien. Fast något jag aldrig riktigt reflekterat över utan insåg först när jag läste Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi, var hur kontroversiell titeln var när boken kom ut 1936: en mor som gifte sig. En kvinna skulle först gifta sig, sedan bli mor. Och om det var uppseendeväckande på trettiotalet, tänk då hur samhället såg på det nästan fyrtio år tidigare när händelserna utspelade sig på riktigt.

Bokens första meningar:

Jag minns så väl dagen, mor gifte sig. Vi bodde båda hos en syster till henne i Norrköping. Det var en fredag. Mor hade ledigt från fabriken. Hon hade på sig en svart klänning som hon lånat av en kamrat, ty mors ekonomi hade aldrig riktigt repat sig efter en dyrbar kur hon måst kosta på mig för "engelska sjukan". De pengar mor fått "ett för allt" av min riktiga far, som var alldeles för fin för att gifta sig med mor, ty det lär vara stor skillnad på att gifta sig och på att bli far, de pengarna hade mor givit min morfar för att jag skulle få stanna där för alltid. Min morfar fick lunginflammation samma år och dog.

Mia växer upp i Norrköping med sin mamma Hedvig i början av nittionhundratalet, det är alltid fattigt, ofta slitigt och stundtals smutsigt. Boken börjar när Hedvig ska gifta sig med Albert och både hon och hennes dotter förväntar sig att ett nytt liv ska börja, ett där mat och husrum inte kommer sporadiskt. Men Albert har en benägenhet att dricka för mycket, varje gång han får pengar köper han brännvin och försvinner med andra kvinnor. Så familjen får flytta runt och Hedvig arbetar så mycket samt äter så lite att de barn hon föder dör inom några dagar eller veckor, för varje gång hon blir gravid så är Albert borta och hon får täcka upp inkomstbortfallet.

Moa Martinsons böcker är otäckare än de flesta zombiehistorier jag läst. Läskigare för att det är sant, har hänt på riktigt. Återigen blir jag helt lamslagen av fattigdomen, smutsen, svälten och alkoholmissbruket. Jag slår ihop boken och skriker: orättvist! Men det är samtidigt väldigt vackert skrivet, lilla Mia fastnar hos mig. Hon är ingen Kulla Gulla den här gulliga, omtänksamma men samtidigt själviska, inbilska och svartsjuka ungen. Hon får vara som barn är mest. Beskrivningarna av hur hon söker böcker att läsa är ganska hjärtskärande när man själv växte upp med tillgång till ett kommunalt bibliotek.

Snart går jag vidare med fortsättningen: Kyrkbröllop.

Kaffe med dopp i sällskap av Moa Martinson

Tog en tur in till stan på min andra semesterdag för att gå på Skansen. Det är lite lustigt hur sällan jag är där med tanke på hur nära jag bor men det är ett riktigt fint friluftsmuseum vi har i Stockholm. Spenderade den mesta tiden i de så kallade arbetarkvarteren från artonhundratalet, de har varit min favorit så länge jag kan minnas (förutom den osynliga järven då). Satt en stund i solen på ett café med Mor gifter sig. Tänkte på hur det som för mig är fika ofta för karaktären Mia var hela dagens mat.

(Klicka på bilderna för att göra dem större.)

Letade efter hus från Norrköping men hittade inget, de flesta byggnaderna här är från Södermalm. Men visst kan man tänka sig bokens Mia springa omkring i de här kvarteren?

Var givetvis tvungen att dokumentera Bokbinderiets fina skylt.

Det var otroligt fint väder ända tills jag på vägen hem skulle gå av Djurgårdsfärjan vid Slussen då det kom en kombinerad regn/hagelstorm som pågick i minst en kvart. När haglet väl avtog så fortsatte regnet att ösa ner.

Temperaturen föll nästan tio grader och vi var många som stod i busskurer och trappuppgångar en lång stund innan man kunde gå vidare. Slank in på SF-bokhandeln på vägen till tunnelbanan och fick nästan vrida ur plånboken innan jag kunde betala för Oblivion High av Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger.

Nu blir det soffa, te, katter, filt och läsning!

Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi, av Kerstin Engman

Det blev en bok läst i helgen, nämligen biografin om Moa Martinson som jag köpte på antikvariat efter att ha läst Kvinnor och äppelträd. Måste erkänna att jag, återigen, blivit helt hypnotiserad av den här kvinnan och hennes liv.

Hon föddes 1890 som Helga Maria i Vårdnäs socken strax utanför Linköping. Hennes mamma Kristina var nitton år och ogift piga så den första tiden levde Helga hos sin mormor och morfar. Vid den här tiden dog vart tionde barn under sitt första levnadsår, levnadsvillkoren för de fattiga var ofta fruktansvärda men när Moa som vuxen skrev om den här tiden ville recensenter få det till att hon överdrev. I själva verket höll hon igen och skrev inte om de allra värsta sakerna hon mindes eller fått berättat för sig. Och det är just de fattigas situation, speciellt kvinnornas och barnens, som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, omtänksamheten om de som hade det svårast under nittonhundratalets första årtionden. Inte heller som vuxen slapp hon undan svårigheter och tragedier, en vårdag 1925 drunknade två av hennes söner, de var nio och tio år gamla. Tre år senare tog hennes man livet av sig. Men hon fortsatte att kämpa, fortsatte att skriva. Tiden med maken Harry Martinson är mycket intressant att läsa om, han var fjorton år yngre men de levde och arbetade ihop i elva år innan han flyttade ifrån torpet Johannesdal för gott.

Ibland blir boken lite spretig i sina försök att få med så mycket som möjligt, korta vänskaper med olika personer svischar förbi på några sidor. Ärligt talat är jag inte heller så intresserad av alla politiska texter i olika tidningar (just ointresset för politik är en brist hos mig, jag vet) men det är klart att det måste finnas med med tanke på Martinsons engagemang. Riktigt intressant är däremot hur hennes böcker togs emot när de kom ut, vad alla recensenter skrev om dem. Det är en finstämd biografi skriven med mycket kärlek men Engman vågar även se Martinsons svaga sidor, både som författare och person. Gillade den skarpt. Jag ska som sagt fortsätta omläsningen med Mor gifter sig-serien nu under sommaren och jag ska baske mig ta mig till hennes torp Johannesdal i Sorunda! Det ligger knappt två kilometer från mitt hem och det är en skam att jag aldrig varit där.

Vid hinderlopp - kasta först hjärtat över hindret.
Moa Martinson

Moa Martinsson

Boken är tankens barn annonserade att hon tänker läsa Moa Martinsson och jag var inte sen att hänga på. Bad mamma leta fram Kvinnor och äppelträd då jag tänkte börja med Moas debutbok men den hade tydligen gått och gömt sig bland hyllorna. Så jag bad henne ge mig Mor gifter sig, tills kvinnorna och äppelträden kommer fram igen. Blir som vanligt helt stum över språket och handlingen. Mammas utgåva från tidigt sjuttiotal är fortfarande jättefin trots att vi båda läst den flera gånger, Moa är man rädd om i vår familj.

Jag lärde mig aldrig att tåla min styvfar, antagligen för att han lade för starkt beslag på min mor, och så var han elak vid henne, slog henne, och så fick hon andra små barn, som han var riktig far åt, därför tålde jag inte dem heller. När de dog, ty de levde inte ett år någon av dem, så grät jag förtvivlat för att jag inte tyckt om dem.

Ett fattigsverige träder fram på enbart ett par sidor, en värld som på samma gång både är nära och väldigt långt borta.