Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Jag fortsätter med min Moa Martinson-omläsning inspirerad av Boken är tankens barn. Turen har nu kommit till Kyrkbröllop, den självbiografiska fortsättningen på Mor gifter sig. Huvudpersonen Mia är åtta år när boken börjar och fyller femton vid dess slut och däremellan får man följa med i hennes familjeliv med mamma, styvfar och farmor på många olika adresser runtom i Norrköping och Kolmården. Liksom i den första boken är det fattigt, styvpappan har inte direkt blivit bättre på att hålla i slantarna eller ta det lugnt med brännvinet. Väldigt ofta blir jag rasande arg på honom, speciellt när han på fyllan blir oresonligt svartsjuk, har sönder de få fina saker de faktiskt äger eller försvinner med andra kvinnor.

Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas: jag har mycket svårt att förstå att det här har hänt på riktigt. Det är en naken beskrivning av en fruktansvärd misär: de går ofta hungriga, blir vräkta, spädbarnen dör och allt är så tröstlöst. Men det som i den första boken (och även i Kvinnor och äppeträd) kunde bli en enda lång uppräkning av elände och därmed riskerade att göra det för tungt att läsa är här bättre disponerat och det finns med avsnitt där Martinson gör små uppehåll och ser allt ifrån sitt vuxna perspektiv istället från barnets. Det både märks och känns att hon blivit en mycket bättre författare här. Och trots att det ofta är hemskt så är det ändå en bok med hopp och framtidstro, den här andra delen är mycket bättre än jag mindes den. Följande stycke tycker jag väldigt mycket om.

Det finnes inte en människa så fattig att hon tycker hon inte är något.

(---)

Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag.

(---)

Det var annars högst sällan jag var avundsjuk när jag växte upp. Avundsjukan var i så fall på saker som egentligen inte var något med. En tillfällig grannlåt som tjusat ögat och gjort hjärtat hett av längtan och någon gång rent av förledde till stjälandets svåra konst. Men barn begär inte orimligheter. Inte barn i min samhällsklass. De låter sig fort övertygas av fakta. Ibland kan fakta bli för pressande för en nioåring, och man skulle vilja att det ändrades lite grand, åtminstone för stunden. Fakta kan ha många järnhårda stunder.

Så måste jag slutligen dela med mig av (min) mammas fina utgåva från 1974 med (Mias) moster Charlotts bröllopsblommor på både fram- och baksidan.

Mor gifter sig, av Moa Martinson

Jag har läst om Moa Martinsons självbiografiska roman Mor gifter sig, en bok som jag inte läst sedan de sena tonåren men då vill jag minnas att jag plöjde igenom den flera gånger. Och inte bara just denna utan alla tre delarna i serien. Fast något jag aldrig riktigt reflekterat över utan insåg först när jag läste Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi, var hur kontroversiell titeln var när boken kom ut 1936: en mor som gifte sig. En kvinna skulle först gifta sig, sedan bli mor. Och om det var uppseendeväckande på trettiotalet, tänk då hur samhället såg på det nästan fyrtio år tidigare när händelserna utspelade sig på riktigt.

Bokens första meningar:

Jag minns så väl dagen, mor gifte sig. Vi bodde båda hos en syster till henne i Norrköping. Det var en fredag. Mor hade ledigt från fabriken. Hon hade på sig en svart klänning som hon lånat av en kamrat, ty mors ekonomi hade aldrig riktigt repat sig efter en dyrbar kur hon måst kosta på mig för "engelska sjukan". De pengar mor fått "ett för allt" av min riktiga far, som var alldeles för fin för att gifta sig med mor, ty det lär vara stor skillnad på att gifta sig och på att bli far, de pengarna hade mor givit min morfar för att jag skulle få stanna där för alltid. Min morfar fick lunginflammation samma år och dog.

Mia växer upp i Norrköping med sin mamma Hedvig i början av nittionhundratalet, det är alltid fattigt, ofta slitigt och stundtals smutsigt. Boken börjar när Hedvig ska gifta sig med Albert och både hon och hennes dotter förväntar sig att ett nytt liv ska börja, ett där mat och husrum inte kommer sporadiskt. Men Albert har en benägenhet att dricka för mycket, varje gång han får pengar köper han brännvin och försvinner med andra kvinnor. Så familjen får flytta runt och Hedvig arbetar så mycket samt äter så lite att de barn hon föder dör inom några dagar eller veckor, för varje gång hon blir gravid så är Albert borta och hon får täcka upp inkomstbortfallet.

Moa Martinsons böcker är otäckare än de flesta zombiehistorier jag läst. Läskigare för att det är sant, har hänt på riktigt. Återigen blir jag helt lamslagen av fattigdomen, smutsen, svälten och alkoholmissbruket. Jag slår ihop boken och skriker: orättvist! Men det är samtidigt väldigt vackert skrivet, lilla Mia fastnar hos mig. Hon är ingen Kulla Gulla den här gulliga, omtänksamma men samtidigt själviska, inbilska och svartsjuka ungen. Hon får vara som barn är mest. Beskrivningarna av hur hon söker böcker att läsa är ganska hjärtskärande när man själv växte upp med tillgång till ett kommunalt bibliotek.

Snart går jag vidare med fortsättningen: Kyrkbröllop.