Leif GW-hjälp

Läser i stort sett aldrig det som kallas för deckare, har försökt några gånger men det har oftast slutat med att jag gett upp långt innan bokens slut. Mankell till exempel, drev mig till vansinne (kriminalhistorierna alltså, de skönlitterära gillade jag). Men mamma har länge pratat om Leif GW Persson och att hans böcker är "annorlunda" och efter att ha läst hans självbiografi (Gustavs grabb) så har jag insett att jag förmodligen borde ge honom en chans. Så, börjar jag från början eller kan jag ta en bok i mitten? Vilken är den bästa? Finns det någon man kan hoppa över? Ha nu i åtanke att jag är inne på ett helt nytt område här.

Leif GW Persson och kommentarerna

Jag tänker inte ens försöka rangordna förra årets bästa böcker, får lite ont i magen bara vid tanken på att försöka. Därför tänker jag istället skriva lite om det mest besökta inlägget jag skrev 2011.

Den åttonde september publicerade jag en recension av Leif GW Perssons bok Gustavs grabb. Föga anade jag att det skulle bli det mest klickade inlägget hittills. I skrivande stund har Gustavs grabb, av Leif GW Persson 770 (för mig) otroliga sidvyer. På andra plats men långt ifrån att konkurrera kommer Tjärven, av John Ajvide Lindqvist med sina 109 sidvyer. Jag vet ju vad detta beror på. För i boken nämner GW Persson en lärare han hade, en lärare vars namn han (av hänsyn?) gjort om något. Och precis som jag gjorde när jag var klar med boken, likaså gör många andra: de söker på nätet för att se om någon annan knäckt gåtan. Så tack vare två kommentarer till mitt inlägg (tack Spiring och Anonym!) så hamnar många som googlar på gåtan om Linnea Sillkvist på min blogg och fortfarande toppar Gustavs grabb veckostatistiken hos mig säkert nittiofem procent av alla veckor sedan dess. När jag startade den här bokbloggen så hade jag aldrig anat att ett inlägg om Leif GW Persson skulle bli det mest lästa. Det är kul hur det kan gå.

Gustavs grabb, av Leif GW Persson

Vi får följa Leif GW Persson från födseln till det liv han lever nu strax innan pensioneringen från Rikspolisstyrelsen, hans klassresa. Det börjar med barndomens värld på Gärdet i femtiotalets Stockholm och senare i Sibirien (Vasastaden men ”fel” sida av Odengatan för klasskamraterna på Norra Real) och hur det var att ständigt vistas i en del av samhället där han inte riktigt hörde hemma eller var helt välkommen. Leif var pojken som skulle ”kostas på” och gå på läroverk, han skulle inte behöva slita ut kroppen med grovarbete. Han har kallat boken för en kärleksförklaring till pappa Gustav som offrade allt och lite till för familjen och en kärleksförklaring är det sannerligen. Senare i boken tar han upp den så kallade Geijer-affären och hur den påverkade honom, hur han fick sparken från Polisen och hängdes ut i media.

En sak som jag tänker på under läsningen är den mening som ständigt dyker upp likt en besvärjelse: som jag minns det, både i intervjuer, i boken och på dess baksida. Jag funderar på om det finns någon absolut sanning vad gäller det förflutna eller kan alla inblandades versioner anses vara de rätta trots att de skiljer sig åt? Han är till och med tveksam att kalla boken för självbiografi.

Under hela hans barndom finns en djup oro för mamma Margits hälsa, hon åker in och ut på sjukhus, äter berg av piller och berättar upprepade gånger för sina barn om möjligheten att hon är döende. Detta är naturligtvis psykisk tortyr för någon som är fyra, sju eller elva år gammal. Men det är först i tonåren när han förstår att Margit överdrivit och ljugit som känslorna kommer fram i texten, innan så sveper han mest över det faktum att ”mamma är sjuk”. Med förnuftet så förstår jag hur jävligt det var när han var liten, men jag känner det inte. Och sedan väller hatet fram. När det väl bränner till både vad gäller kärlek och känslor av att inte ha räckt till så handlar det om hans egna barn. Hans adopterade dotter frågar om sina biologiska föräldrar och han skriver: Du föddes den första gång jag såg dig, tänker jag. Men jag säger det inte.

Jag skrattade ofta för mig själv när jag läste Gustavs grabb, författaren har ett fantastiskt roligt sätt att uttrycka sig. Jag somnade inte en enda gång trots att jag låg på sängen och läste hela dagen och det är ett väldigt gott betyg. Han drar sig inte för att känga till de som han tycker förtjänar det men å andra sidan så är han också grymt ärlig om de egna dåliga sidorna. Och ni som läst boken, är det någon som har en idé om vem Linnea Sillkvist är?

Jobbansökan till Detektivbyrån Diskretion och Hederssak

Läste igår i DN om Leif GW Perssons bok Gustavs grabb, som handlar om författarens uppväxt och liv men främst om pappan och hur viktig han var.

 Leif GW Persson förnekar inte att boken ”Gustavs grabb” är en kärleksförklaring till den man som under hela hans uppväxt representerade tryggheten i livet.  

Genast insåg jag att detta låter som en bok för mig. När jag några timmar senare passerade Akademibokhandeln, utan några tankar på att faktiskt gå in, så låg den där längst ut i butiken och jag är helt säker på att den ropade mitt namn. Men jag slet mig. Med löftet om att komma tillbaka igen efter helgen. Jag bara måste avsluta det jag redan påbörjat, för annars vet jag exakt hur det går: jag köper den, ska ”bara” läsa några sidor för att… ja, bara för att, jag fastnar och läser flera kapitel innan jag inser att jag nog borde läsa klart de andra böckerna jag har pågående. Sen hittar jag ytterligare en ny bok som jag bara måste ha nu och så fortsätter det tills jag ligger vaken till två om nätterna och läser fem böcker samtidigt. Nu är det så här: när jag läst ut Benrangel och Legenden om Morwhayle, Häxmästaren så får jag köpa Gustavs grabb.

Läser även i artikeln att Leif GW har funderingar på att starta en detektivbyrå när han tvångspensioneras från Rikspolisstyrelsen. Det låter ju helt fantastiskt roligt! Så Leif, behöver du en jäkligt noggrann och effektiv sekreterare/administratör som läser för mycket, så kan du höra av dig till mig på: beroendeavbocker@gmail.com!