Vi får följa Leif GW Persson från födseln till det liv han lever nu strax innan pensioneringen från Rikspolisstyrelsen, hans klassresa. Det börjar med barndomens värld på Gärdet i femtiotalets Stockholm och senare i Sibirien (Vasastaden men ”fel” sida av Odengatan för klasskamraterna på Norra Real) och hur det var att ständigt vistas i en del av samhället där han inte riktigt hörde hemma eller var helt välkommen. Leif var pojken som skulle ”kostas på” och gå på läroverk, han skulle inte behöva slita ut kroppen med grovarbete. Han har kallat boken för en kärleksförklaring till pappa Gustav som offrade allt och lite till för familjen och en kärleksförklaring är det sannerligen. Senare i boken tar han upp den så kallade Geijer-affären och hur den påverkade honom, hur han fick sparken från Polisen och hängdes ut i media.
En sak som jag tänker på under läsningen är den mening som ständigt dyker upp likt en besvärjelse: som jag minns det, både i intervjuer, i boken och på dess baksida. Jag funderar på om det finns någon absolut sanning vad gäller det förflutna eller kan alla inblandades versioner anses vara de rätta trots att de skiljer sig åt? Han är till och med tveksam att kalla boken för självbiografi.
Under hela hans barndom finns en djup oro för mamma Margits hälsa, hon åker in och ut på sjukhus, äter berg av piller och berättar upprepade gånger för sina barn om möjligheten att hon är döende. Detta är naturligtvis psykisk tortyr för någon som är fyra, sju eller elva år gammal. Men det är först i tonåren när han förstår att Margit överdrivit och ljugit som känslorna kommer fram i texten, innan så sveper han mest över det faktum att ”mamma är sjuk”. Med förnuftet så förstår jag hur jävligt det var när han var liten, men jag känner det inte. Och sedan väller hatet fram. När det väl bränner till både vad gäller kärlek och känslor av att inte ha räckt till så handlar det om hans egna barn. Hans adopterade dotter frågar om sina biologiska föräldrar och han skriver: Du föddes den första gång jag såg dig, tänker jag. Men jag säger det inte.
Jag skrattade ofta för mig själv när jag läste Gustavs grabb, författaren har ett fantastiskt roligt sätt att uttrycka sig. Jag somnade inte en enda gång trots att jag låg på sängen och läste hela dagen och det är ett väldigt gott betyg. Han drar sig inte för att känga till de som han tycker förtjänar det men å andra sidan så är han också grymt ärlig om de egna dåliga sidorna. Och ni som läst boken, är det någon som har en idé om vem Linnea Sillkvist är?
