Jag ringer mina bröder, av Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri skrev Jag ringer mina bröder efter att en självmordsbombare sprängde sig själv till döds på Drottninggatan mitt i julruschen. Han skrev den när han insåg att polisens beskrivning av förövaren kunde ha varit en beskrivning av honom själv och en våg av främlingsfientlighet drog över Sverige. På ett fantastiskt bra sätt visar den på hur det känns att bli ansedd som misstänkt enbart på grund av sitt utseende, något man varken kan eller vill ändra på. Under tjugofyra timmar får vi följa bokens huvudperson Amor, när han får höra om bombdådet, när han får samtal från och ringer upp vänner. I en paranoid stad fylld av poliser ska han försöka reklamera en borr och snart vet man inte riktigt vad som är på riktigt och vad som enbart pågår i hans huvud. Detta är en otroligt fin bok som jag tänker köpa på mig ett par exemplar till av för att ha som gå-bort-present.

"Jag ringer mina bröder och säger: Ligg lågt i några dagar. Stanna hemma. Släck lamporna. Lås dörrarna. Vinkla persiennerna på det där specialsättet som gör att ingen kan se in men ni ändå kan se ut. Dra ut sladden till tv:n, stäng av mobilen, lägg tidningen direkt i återvinningen. 

Vänta tills allt har lugnat ner sig.

Upprepa för er själva: Vi är oskyldiga. För det är ni. Era samveten är rena. Ni har ingenting med det här att göra.

Avvakta vidare instruktioner."

Årets byte

Jodå, det blev ett gäng böcker på bokrean. Har redan läst ut Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder samt Åsa Mattsson och Caroline Roosmarks Dagarna med Kerstin. Recensioner kommer så fort som möjligt! Lyckades även få ett par Mumin-böcker innan de tog slut. Dock var Stig Dagermans Tysk höst totalslut en timma efter öppning på tisdagsmorgonen, de hade tydligen enbart fått in en mycket liten upplaga.

Bästa Beatrice Ask

Läs Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i Dagens Nyheter, angående polisens metoder att jaga papperslösa i tunnelbanan (Reva). Jag slutar aldrig att förundras över hans fantastiska sätt att skriva, att få orden att bränna i själen. Det är poesi. Och det är en bild av ett Sverige som jag inte riktigt vill leva i och som jag inte kan låtsas att jag inte ser.

"Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper. Och vår gemensamma hjärna börjar tänka att det alltid är muslimerna som råkar värst ut, alltid de med arabiska namn som har minst makt (och helt förtränga gångerna när andra strukturer styrde – som när killen i skolan som alla kallade ”juden” kedjades fast i ett galler med ett hänglås i jeanshällan, och alla bara skrattade när han försökte komma loss, han skrattade också, han försökte skratta, skrattade vi?)"

 Bilden är lånad från Jonas Hassen Khemiris hemsida.