Det här var ett oväntat bokrea-fynd som jag slängde mig över och läste ut samma dag som jag köpte den. Min beundran för Kerstin Thorvall är enorm, jag har läst de flesta av hennes böcker (för vuxna) om och om igen. Samtidigt har fascinationen för hur hennes verk bemötts i pressen varit stor, Thorvall fick ofta ta emot en typ av kritik som många andra författare inte ens var i närheten av. I Dagarna med Kerstin berättar journalisten Åsa Mattsson om de samtal som hon hade med Thorvall mellan 2000 - 20002 medan de fikade i Thorvalls kök eller var ute och promenerade.
Thorvall kallas i boken för besvärlig, och det måste man tillstå att hon stundtals verkligen verkade vara. Men varför förväntades hon av många vara en slags mystant som skulle ta hand om allt och alla? Det är inga krav som skulle läggas på Ulf Lundell eller Karl Ove Knausgård. Det blir onekligen helt andra förväntningar på en kvinnlig författare. Därmed inte sagt att det är mer rätt om en manlig konstnär beter sig så, men skalan på vilken de döms är en helt annan. Jag gillar Thorvall, kanske speciellt när hon är småelak och snarstucken. Hon var mänsklig. En kvinna som var van vid att stå i centrum, att kunna ta hand om sig själv och därför hade svårt att hantera ålderdomens krämpor och ensamhet. Insprängda bland intervjuerna finns Caroline Roosmarks fantastiskt fina porträttbilder av Thorvall, jag har suttit långa stunder och bara bläddrat fram och tillbaka bland dessa.
