Snögloben, av Amanda Hellberg

Maja Grå är tillbaka och den här gången arbetar hon för den engelska polisen i en insatsstyrka inriktad på mordfall. När den 25:e earlen av Oxford mördas under sin bröllopsnatt kallas teamet ut till Wytham Hall mitt under en rasande snöstorm. Snart förstår Maja att det som hänt på godset har kopplingar till hennes egen sambo Jack, vars bror blev dödad för många år sedan. Men Jack är inte till så stor hjälp då han är gravt deprimerad efter händelserna i Tistelblomman och Maja får ensam försöka hantera sitt nya arbete samt den mörka stämning som omger mordfallen.

Längst ner till vänster på bokens framsida så står det: ”En Maja Grå-deckare” och där har vi nog mitt största problem med hur den här serien har utvecklats. Mer och mer frångår Hellberg det mystiska, spökerierna, och går mot renodlad kriminalroman, något jag har erkänt svårt för. Egentligen vill jag inte jämföra Snögloben mot de tidigare böckerna men det är svårt att låta bli. Styggelsen var en av de bästa debutantromanerna jag läst, det var hjärtskärande, snyggt och oerhört obehagligt. Sedan har varje följande bok gått längre och längre ifrån det konceptet och att en författare slutar skriva en typ av böcker till förmån för en annan, det finns det inte att säga så mycket om. Det får man bara acceptera. Jag måste nog bara inse att Hellbergs böcker inte längre är för mig, även om jag väldigt gärna skulle vilja att de vore det.

I övrigt så tror jag att den här boken hade vunnit på att vara längre. Vissa saker känns som att de hastas igenom, jag hade exempelvis gärna läst mer om Jack och kollegan King (som jag tycker mycket om). Delen när de var insnöade på Wytham Hall hade även den gärna fått ta mer plats med mer detaljer. Snögloben är långt ifrån en dålig bok och jag plöjde igenom den på två kvällar, för trots allt så vill jag veta hur det går för Maja och Jack. Men den lämnade inte några djupare spår och jag får se hur jag gör när nästa Maja Grå-deckare kommer ut.

Nyutgåva av Styggelsen!

Dagens tips för dig som ännu inte läst Styggelsen av Amanda Hellberg och förgäves letat i bokhandeln och på antikvariat. Snart kommer den i en fin häftad nyutgåva, se till att köpa och läsa bums.

Jag väntar under mossan, av Amanda Hellberg

Trettonåriga Tilda ska under föräldrarnas Norge-kryssning bo hos sin morfar i hans stuga långt ifrån allt på den svenska landsbygden. För trettio år sedan försvann Tildas mormor spårlöst från den lilla byn och nu när Tilda installerar sig så inser hon snart att allt inte står rätt till. Vilka är egentligen de få men skygga grannarna, varför känner sig Tilda iakttagen och vad är det för fel på den lilla badsjön?

Jag väntar under mossan är fullproppad med alla varianter av oknytt som befolkar de nordiska nätterna, vi har Näcken, alver, vittror, feer, mylingar och älvor. Boken har ett riktigt vackert språk och jag blir på riktigt glad över de fina teckningarna som börjar varje kapitel (se exempel nedan) och omslaget är magiskt. Jag har läst Hellbergs tre böcker om Maja Grå för vuxna läsare och även om de varit mer eller mindre obehagliga så har ingen av dem skrämt skiten ur mig såsom Jag väntar under mossan gjorde. Kanske för att jag inte var beredd på hur läskigt det kunde bli i en ungdomsbok? Jag gillar även kärlekshistorien som varken blir för tunn eller för mycket, utan stannar vid precis lagom.  Mycket av det som beskrivs i boken, som morfaderns stuga, den trolska naturen, är även min barndom. Morfar byggde vårt sommarhus under sextiotalet och många av bokens beskrivningar av naturen, nätterna och springet till utedasset är nästan smärtsamt bekanta. Jag gillar det här skarpt!

Andra som läst: Swedish Zombie, Bokhora, Barnboksprat, Bokmilaskogen. 

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Tistelblomman, av Amanda Hellberg

Maja Grå har flyttat från Oxford och tillsammans med fästmannen Jack ska hon bo i ett hus på det skotska höglandet. Huset kallas för Tistelblomman och invånarna i den närbelägna byn ger antydningar om hemsökelser och spöken. Då Maja själv har gåvor som gäller det övernaturliga kan hon snabbt konstatera att ryktena stämmer, det är något som inte står rätt till med det ensligt belägna huset. Mystiska händelser inträffar allt oftare och när Jack måste resa iväg några dagar eskalerar allt.

Jag läste den här boken på några timmar, det driv som fanns i Hellbergs tidigare böcker finns definitivt här. Man måste få veta hur det går och jag blir överraskad av upplösningen för den har jag inte lyckats lista ut för tidigt. Och jag älskar den här historiens twist, för den är oväntad. Hellberg har ett fantastiskt fint språk men jag blir inte lika berörd eller kommer personerna så nära såsom jag gjorde i Döden på en blek häst. Det är en bra bok, ofta en riktigt bra bok, men jag kan inte låta bli att sakna den råhet som fanns i Styggelsen. Kanske blir mina förväntningar fel ställda när jag hela tiden tänker mig någon liknande det som fanns i den första boken?

Det blir lite irriterande med alla dessa nästintill identiska möten med lokalinnevånare som meddelar att jo visst vet de något om traktens spökhus, de vet ganska mycket, men de tänker inte berätta ett skvatt för det unga par som just flyttat in där. Trots att tystnaden kan kosta sagda par livet. Jag undrar, skulle det vara så i verkligheten? Varför inte skrämma iväg dem med skräckhistorier och se till att de inte spenderar en enda natt i det hemsöka huset där alla verkar ha sett eller varit med om något. Men då skulle det givetvis inte bli någon spökhistoria...

Är det lördag snart?

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Maja Grå har kommit in på Konstakademin i Oxford och flyttar dit från Sverige samtidigt som hennes mamma som varit försvunnen sedan Maja var tio år blir mördad i Brighton. Trots en omtänksam och noggrann polis så kommer inte utredningen någonstans och Maja jobbar på att komma in i skolarbetet och skaffa vänner på elevhemmet.

     Jag har alltid älskat internatmiljön och faller givetvis pladask för den även här. Det är något väldigt boknördigt med brittiska gamla skolor, jag känner knappt någon storläsare som inte suttit på kammaren som barn och önskat sig rumskompisar, nattliga räder och bus. Här lägger vi till en spökhistoria, en legend om döda unga flickor och en förbannelse. Samt att Majas döda mamma inte riktigt lämnar sin synska dotter ifred. Toppen! Jag är fast.

     Jag måste tyvärr säga att den inte drabbar mig som Hellbergs första bok, Styggelsen, gjorde. Den var andnöd och klaustrofobi, samt en läsglädje mitt i allt det otäcka. Läsglädjen finns onekligen kvar, hela tiden tänker jag ”bara ett kapitel till” och håller på att åka förbi pendeltågsstationen samt ligger vaken alldeles för länge om nätterna. Men jag saknar det där obeskrivligt läskiga, det man inte kan värja sig emot.  

Jag ser sannerligen fram emot fler äventyr med Maja och hoppas att åtminstone somliga av karaktärerna följer med till nästa bok. Polisen Steve kanske..?