Lite lästid = Hogwarts i LEGO

Det blir tyvärr inte så mycket läsning just nu, som mest ett par sidor i Stockholmspesten av Sofia Albertsson innan sovdags. En av anledningarna till att orken tryter är att vi håller på att byta CRM-system på jobbet vilket innebär att allt det dagliga ska bli gjort samtidigt som vi ska lära oss det nya. På samma tidsrymd. Och om jag trodde att bonusbarnens skolstart på högstadiet skulle innebära färre aktiviteter för föräldrarna så trodde jag käpprätt fel.. Man förväntas jobba på diverse lopp som Stockholms Halvmarathon och Tjurruset, för att samla in pengar till klasskassan. Sedan kommer mejl om att det ska bakas 100 bullar PER BARN till innebandyn, som ska säljas till förmån för diverse cuper senare i vinter. Den lilla tid som finns över just nu spenderar jag böjd över köksbordet, byggandes en enorm (6032 bitar) LEGO-version av Hogwarts. Den var snordyr men åh vad det är värt varje krona!

Fredags-tips: Cthulhu vaknar

Fria Ligan Förlag kommer snart släppa vad som ser ut att vara en helt fantastisk illustrerad version av H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar. En av skräckens stora klassiker som bara måste få bygga ett bo i min bokhylla. Kolla in detta! Läs gärna mer på förlagets hemsida.

There´s something wrong with Aunt Diane

Diane Schuler var 37 år när hon en julidag 2009 skulle köra hem från en campingtur; med sig i bilen hade hon sina två egna barn samt deras tre kusiner. En resa som borde ha tagit lite mer än en halvtimma tog fyra timmar och slutade på Taconic State Parkway där Diane kraschade efter att i tre kilometer kört på fel sida om vägen. Åtta människor dog: Diane själv samt fyra av de fem barnen, alla mellan två och åtta år. Tre av dödsoffren fanns i en mötande bil. Den enda överlevande var Dianes son Bryan, fem år gammal.

Det är nästan omöjligt att skriva om den här dokumentären. För man får inget svar på alla "varför", man blir inte klokare än man var innan, och det mesta är skrämmande och sorgligt.

På bilden här ovan ser du Dianes man, Daniel, samt hennes svägerska Jay under en presskonferens om olyckan. De har båda svårt att acceptera de höga alkoholhalter som obducenterna fann i Dianes blod, samt att hon rökt marijuana. Efter kraschen hittades en flaska Absolut Vodka i bilen. Alla som träffade Diane före bilresan säger att hon verkade nykter. Alla som träffade henne under bilresan: personalen på det Mc Donalds där de åt frukost, den mack där hon stannade, säger att hon verkade nykter. Men något hände trots allt efter att hon lämnat campingen, något som fick ett av kusinbarnen i bilen att ringa hem och säga "There is something wrong with Aunt Diane". Barnen rapporterade att hon hade ont och inte kunde se. Vad fick henne att dricka så mycket ren sprit att hon uppnådde 1,9 promille och sedan körde upp på motorvägen i fel riktning? Fick hon en stroke? Blev hon galen av smärtan i en tand? Eller hade hon ett väl dolt missbruksproblem? Man får som sagt inte något facit, men detta är snarare en dokumentär om hur människor i sorg fungerar, hur vi famlar efter förklaringar som vi vill ska bekräfta vår egen världsbild. Det är även en dokumentär om en kvinna med extremt höga krav på sig själv, som hela tiden gjorde sitt yttersta för sin familj men som självklart inte var någon ängel. Fast hon var heller inte någon demon, såsom hon ofta porträtterats i pressen efter olyckan. Familjens oförmåga att se ett eventuellt missbruk tas tyvärr inte upp på något bra sätt och många uppenbara frågor ställs aldrig, men det blir snarare ännu en indikation på att något var allvarligt fel med faster Diane.

Till minne av en villkorslös kärlek - Jonas Gardell

Det här är en helt fantastisk berättelse; den om Jonas Gardells mamma, Ingegärd Rasmussen. Kvinnan som sin samtid till trots blev forskare, hon som mer än något annat ville vara fri och levde efter en hel uppsättning självpåtagna moraliska regler och lagar. Kvinnan vars sista år grumlades av den fruktansvärd demensen som tog allt det viktiga ifrån henne, det som fanns kvar efter skilsmässan och den avstannade karriären. Så himla trist att den gripande berättelsen till viss del slarvas bort i flera olika berättarperspektiv. För det är ett rent nöje att läsa om någon som varken blir demoniserad eller höjd till skyarna, utan som får vara just människa med både sina förtjänster och svagheter. Komplex helt enkelt. Ett barn av sin tid, såsom vi alla är. Det kan vara så lätt att se tillbaka på tidigare generationer och döma dem för de "sanningar" de trodde på och levde efter, svårare är att se vad våra barn kommer döma oss efter. För döma oss, det kommer de göra. Men jag vill ha mer Ingegärd och mindre av allt det som sker runtomkring i den här boken. Den fiktiva händelse som sker i början känns bara onödig, även om jag förstår att författaren kanske behövde den för att kunna skriva så fritt om sina föräldrar. Bitvis är Till minne av en villkorslös kärlek helt fantastisk men ibland får jag verkligen skumläsa delar av texten, för att allt ska sitta ihop och för att känslan ska hänga med hela vägen. Ofta är det outhärdligt sorgligt, men kärleken och styrkan lyser igenom. Trots allt.

Paradise Lost - Revisited

Som ett inlägg i Kulturkollos veckotema om sånt som är brottsligt och sant, har Helena på Fiktiviteter gjort ett återbesök i West Mempis och sett om den sista av de tre dokumentärfilmerna om The West Memphis Three, alltså Damien Echolls, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. Filmerna fick samlingsnamnet Paradise Lost. Genast skrev jag en kommentar där jag sade att jag inte skulle kunna se om filmerna, åtminstone inte utan att gå sönder. Fast en timme senare satt jag ändå där på lunchen och slog på den sista filmen, Paradise Lost 3 - Purgatory, på YouTube. Bara introt med Metallicas Welcome Home (Sanatarium) försatte mig genast i den grymma sinnesstämning som filmerna alltid gjort och som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Men strax därefter kommer det värsta: bilder på döda barn. Döda, nakna barn. Det går inte att värja sig och det finns inga ord för att beskriva fasan. Föräldrarna som bryter ihop när de får veta att deras söner är borta. Slutligen häxjakten på tre oskyldiga tonåringar som tyvärr tar över den här händelsen som borde handla om barnen som miste sina liv. Jag blir lika frustrerad varje gång. De slarvade bort möjligheten att tillfångata den riktiga mördaren, för att istället fängsla tre syndabockar. Oförlåtligt. Vi får se om jag orkar se om hela filmen, för jag är ärligt talat trött på att bli upprörd över det här fallet om och om igen. Så många liv som gick förlorade, på olika sätt.

Här hittar du Helenas nya inlägg hos Fiktiviteter.

Här hittar du Helenas sammanfattade texter om WM3.

Här hittar du mina sammanfattade texter om WM3.

Kulturkollos veckoutmaning om sånt som är sant, och brottsligt

För mig finns det egentligen bara ett tips: I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer av Michelle McNamara. En av de mest fruktansvärda böckerna jag någonsin läst. För att den är sann, för att alla våldtäkterna och morden har hänt på riktigt. Det är fortfarande svårt att greppa, att det har hänt människor som du och jag, att någon av ren ondska eller bara brist på empati använt andras kroppar som saker, som döda ting. Så här skrev jag om boken för bara några månader sedan:

Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag.

Riksdagsval, Harry Potter och Voldemort

Det är svårt att koncentrera sig på höstläsningen nu. Jag slukade Jonas Gardells Till minnet av en villkorslös kärlek men sedan har jag, återigen, nästan enbart tröst-läst Harry Potter. Det har blivit de senare böckerna, som konstigt nog är mörkast av alla, men ändå inger hopp om att ondskan faktiskt kan besegras. Det är som att jag går runt och håller andan inför valet på söndag, för om jag var orolig för fyra år sedan så är jag livrädd nu. Idag ska jag förtidsrösta, utnyttja min enda möjlighet att påverka vår framtid och det är jätteviktigt, men jag kan inte sluta känna hopplöshet. Jag hoppas det byts ut mot en vilja att kämpa och göra motstånd nästa vecka, när vi får veta hur många som faktiskt röstat på Voldemort, men just nu är jag bara vettskrämd och tyst.

Kulturkollos veckoutmaning: Val, kval och skval

Läsa snabbt eller läsa långsamt

Jag lärde mig läsa väldigt tidigt (tack Magnus, Brasse och Eva) och förstod snabbt att det gällde att få upp farten för att ens vara i närheten av att hänga med i de utländska tv-serier som mamma och pappa tittade på. Sedan avslöjade jag givetvis inte för dem att jag förstod handlingen! För då hade jag fått gå och lägga mig tidigare. Så jag läser snabbt av ohejdad vana, inte för att det är optimalt.

Läsa eller lyssna

Svår. Men om jag verkligen måste välja så blir det ändå läsa.

TV-serier eller film

Lätt.

Independentfilm eller filmbolagsfilm

Utan att riktigt kunna motivera.

Singelläsning eller slalomläsning

Läser alltid minst tre böcker åt gången.

Låna böcker eller köpa böcker

Även om jag blivit mycket mindre ha-galen än förr om åren så föredrar jag att köpa mina böcker. Sedan är jag usel på att lämna tillbaka låneböcker så även det kan bli oväntat dyrt...

Science fiction eller fantasy

Självklart fantasy. Men jag älskar både och.

Fiktion eller biografi

Läsa efter att-läsa-lista eller spontanläsa

Hatar att följa listor och regler.

Läsa gammalt eller läsa nytt

Läsa allt!

Läsa i förstaperson eller läsa i tredje person

Hm. Svårt. Men jag tror tredje person?

Pocket eller inbunden

Det är något speciellt med inbundna böcker, hur de känns, doften. Mmm...

Inbunden eller läsplatta

Återigen inbunden.

Novell eller roman

Roman, även om det faktiskt blir fler och fler noveller.

Läsa enstaka böcker eller läsa bokserier

Alltså, hittar man en bokserie som håller hela vägen igenom så är det fantastiskt. Men det ska man inte hoppa upp och sätta sig på. 

Läsa svenska författare eller utländska författare

Både och! 

Läsa debuterande författare eller etablerade författare

Både och!

Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Älskade, saknade katt - eller: dumma björn

Jag hämtade Cattis i en villa i Handen för sexton år sedan. Kattvärnet i Haninge hade ännu inte blivit Haninge Katthem så alla kissarna fanns utplacerade i akuthem, hos godhjärtade privatpersoner. Cattis och hennes syster, som just då hette då Helga och Hillevi, bodde i en kvinnas sovrum. En kvinna vars stora hund var vänlig men alldeles för skrämmande för två tioveckors som nyligen hade blivit bortslängda i en igentejpad kartong. Jag var ute efter en något blygare katt än den jag redan hade därhemma så de skulle matcha varandra med olika temperament - och en blyg katt fick jag. Hon kom aldrig över de där första händelserna i livet: att få alldeles för lite mat och bli lämnad att dö. Jag gissar att hon dessutom var med om fler saker jag inte vet om för hon bar med sig en skräck för främmande män under alla åren jag kände henne. Män var farliga. 

Från den första stunden jag såg henne så visste jag att jag måste ha henne. Hon åkte hem innanför min jacka, bara huvudet stack upp, för någon bur hade vi inte med oss, vi skulle ju bara titta på henne! Den där första kvällen åt hon plättar innan hon klättrade upp i min soffa och somnade på rygg, jag har två suddiga svartvita fotografier från just det tillfället. Jag och min första katt Fanny tittade och petade fascinerat på den pinnsmala kattungens nu tjocka mage.

Cattis var min skugga, var jag än gick så fanns hon inte långt borta. När vi flyttade till Nacka för att få sambo och två bonusbarn var jag inte helt säker på att det skulle fungera. Skulle hon verkligen acceptera hela tre människor till? Men jodå. Hon lade till dem på listan över tvåbeningar med VIP-pass och hon fullkomligen älskade radhusets två trappor som hon ständigt sprang i. Jag har aldrig varit så älskad som jag var av den katten. Av någon. Och kommer nog aldrig bli igen. Cattis var mitt livs stora kärlekshistoria och vi var med om enormt mycket tillsammans. Hon var min dumma björn, min stora snälla svarta katt. Tomheten är så stor att jag ännu inte riktigt förstått omfattningen, det kommer ta tid. Men just för att hon var så viktig för mig, för att kärleken var så extraordinär, så hade jag i tanken redan gått igenom med mig själv vad jag skulle göra när dagen för det stora beslutet kom. Jag tänkte inte dra henne igenom ett sista år av mediciner, ändrad kost och veterinärbesök. Jag kommer minnas Cattis som en frisk och glad katt, hon fick sexton bra år, trots en knagglig start. Hon somnade in på Bagarmossens Djursjukhus och alla hennes människor var med: jag, sambon och bonusbarnen och hon kurrade ända tills hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. 

Jag saknar henne så mycket att det gör ont.

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.

Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.

En oavsiktlig bloggpaus

Det blev visst en ordentlig bloggpaus, en hel månad till och med. Jag hade tänkt trappa ner under semestern men ändå lägga ut något vid tillfälle, fast då dog min katt. Min bästa vän under sexton år, hon som räddade mig efter den svåraste dumpningen i mitt liv; hon var min skugga och jag var hennes hela värld. Jag var visserligen lite extra illa rustad för sorg, efter ett vansinnigt sorgligt år av andra anledningar, men är man någonsin beredd? Familjen åkte till Cypern där vi klappade hotellets katter helt blanka, badade i både poolen och havet, men jag läste i ärlighetens namn knappt alls. Jag bara var. Och läsningen har ännu inte riktigt kommit igång. Just nu är jag ledig en vecka helt själv, utan man eller bonusbarn, och jag ser mest på serier: Doctor Who, Gilmore Girls, Sharp Objects, Castle Rock. Samt givetvis även Harry Potter-filmerna. Men nu är det äntligen höst, vi har lämnat den heta kvalmiga sommaren bakom oss och luften går att andas. Nu ska jag börja läsa igen.

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!

Sommartips - åka båt

Nu när det är apokalyptiskt hett (och jo, man fåår klaga, jag gör det hela tiden) och man bara väntar på att att de döda ska komma till liv igen (läs Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist) så kan det vara jobbigt att ta sig fram i Stockholm. Pendeltågen är avstängda, både planerat och oplanerat, tunnelbanan och bussarna är helvetiskt varma. Så vad finns då kvar? Båt. Oavsett om du bor i huvudstaden eller bara är här på besök så rekommenderar jag Sjövägen, speciellt om du ska ta dig till Djurgården eller ut mot Nacka och Lidingö. Man kan välja mellan att sitta inne eller ute och oavsett vara säker på att det fläktar! 

"Min" båt-hållplats vid Nacka Strand där Carl Milles 23 meter höga staty Gud Fader på Himmelsbågen står. 

Det lilla huset i stora skogen - Laura Ingalls Wilder

Flickan Laura växer upp mitt i den stora oändliga skogen. Familjen bor i en timmerstuga och nästan allt de äger och äter har de skaffat sig själva. Pappa Charles jagar, odlar och åker ibland in till staden för att byta till sig de få saker skogen inte kan ge dem. Mamma Caroline tar hand om de tre barnen och hushållet medan flickorna får rycka in där de kan. Det är en otroligt långsam berättelse där nästan ingenting händer, förutom när mamma Caroline av misstag daskar en björn på rumpan, och där beskrivningar av hur man tillreder olika matvaror och kulor till geväret får ta hur många sidor som helst. Det är nästan lite hypnotiserande. Det är svårt att gilla det här lika mycket som jag vet att jag gjorde som barn, just för det är så monotont och händelsefattigt, men av nostalgiska skäl så är det lite mysigt ändå ibland. Men mycket mer än så blir det aldrig, allt är så gammaldags och idylliserat att man vrider sig obekvämt i de stärkta kläderna och unkna könsrollerna. Men det är meningslöst att klaga på en berättelse som utspelar sig för närmare hundrafemtio år sedan, vi kan ju inte ändra på hur världen såg ut. Även om det gör ont i själen att flickor helst bara skulle vara tysta och söta och fick stryk om de protesterade. Jag ger mig genast på nästa bok i serien, Det lilla huset på prärien, som är mest känd och namngav hela serien av böcker - och hoppas på lite mer action!

Sommartips: Science Fiction-bokhandeln

Det finns få ställen jag tycker så himla mycket om som Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Det är som att komma hem varje gång man kliver in där, sommar som vinter, men visst är det något extra speciellt med att gå dit för att bunkra upp sommarläsning! Man plockar på sig någon Harry Potter-pryl i förbifarten, klämmer på gosedjur från japanska serier man aldrig ens hört talas om och funderar återigen på att övertala sambon att han visst behöver ett Game of Thrones-förkläde. Och självklart måste jag ha en mugg som det står "You know nothing, Jon Snow" på! Ygritte rules.

Lägger till en bild från 14 april 2012 när butiken hade Star Wars-dag och hela stället kryllade av Stormtroopers! 

Silvervägen - Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter Lina, han lämnade henne vid busshållplatsen i byn Glimmersträsk och därefter är hon som uppslukad av jorden. Lelles äktenskap har nu gått i bitar och han spenderar sommarnätterna med att åka mil efter mil längst med Väg 95 som går mellan Skellefteå och nordväst mot Arvidsjaur, Arjeplog och slutligen norska gränsen. Alla småvägar undersöks minutiöst, han går in i ödehus och lador. För livet är inte värt att leva utan Lina, han måste få henne tillbaka. Det viskas om att hon är död men det kan Lelle inte tro på. Samtidigt har tonåriga Meja flyttat in i byn, hennes mamma Silje har träffat en man på nätet och nu bor de på hans gård mitt i granskogen. Meja har aldrig bott någon längre tid på samma plats och heller inte haft någon fungerande förälder, så när grannpojken Carl-Johan bjuder in till sin familj blir hon som hypnotiserad av kärnfamiljen som lever helt utanför samhället samt är självförsörjande. Att hon måste lämna ifrån sig sin smartphone känns som en bagatell mot att efter skolan få komma "hem" till nybakat och nyktra vuxna. 

Då försvinner ytterligare en tonåring från området, en flicka som är väldigt lik Lina. 

Vad gör man när ens barn försvinner spårlöst? När slutar man leta och bara försöker överleva nästa timme, nästa dag? Lelle är helt oförmögen att lägga ner sökandet och jag tycker så förtvivlat mycket om honom men även Meja kommer hålla sig kvar i mina tankar. Beskrivningarna av hur det kan vara att leva med en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar med vin, är hjärtskärande. Jag har så himla mycket jag skulle vilja skriva om den här boken, hur historien vindlar fram och tillbaka och alla de fantastiska personporträtten. Men jag är rädd att ge ifrån mig för mycket av händelseförloppet så därför kommer jag inte skriva så mycket mer än det här; förutom att det är mörkt, hisnande sorgligt samt obehagligt - och helt, helt fantastiskt. 

Sommartips: zombier, älskade zombier!

Jag sade visserligen att jag skulle läsa Pojken på bron direkt när jag hade läst Flickan med gåvorna, men av många anledningar blev det inte så. Fast nu, många månader senare, ligger jag där om kvällarna och fullkomligt sugs in i zombieapokalypsens hypnotiserande värld. Egentligen är det samma ramhistoria en gång till: en speciell unge paras ihop med kvinnlig vetenskapsman som lyssnar mer på sina känslor än hårda fakta och allt detta under överinseende av en hårdför manlig militär som verkar dölja ett hjärta av rent guld. Men än så länge (ungefär halvvägs in) gör detta upprepande inte så mycket. För äntligen får vi veta fler detaljer om själva undergången! Det är bara tio år sedan världen brakade samman så händelserna är nära i alla inblandades minne, i den första boken var det tjugo år tillbaka. Allt är så smutsigt, eländigt och fattigt men ändå finns det som är bra hos mänskligheten där, det som gör att vi ändå kämpar på. Som alltid så sammanfattar bra zombielitteratur det fina i att vara människa.

The Mountain - Luca D'Andrea

1985 sker ett ohyggligt trippelmord i bergen utanför byn Siebenhoch, belägen i Dolomiterna mellan Tyskland och Italien. Trettio år senare anländer den amerikanske dokumentärfilmaren Jeremiah Salinger för att spela in en tv-serie och blir i det närmaste besatt av massakern som ännu inte fått någon lösning. Han är dessvärre med om en svår helikopterolycka som dödar alla andra i sällskapet, djupt inne i de hemlighetsfulla bergen. En händelse som han av de lokala byborna får skulden för. Själv kämpar han med posttraumatiskt stressyndrom och upplevelsen han hade när han ensam efter olyckan noterade närvaron av något uråldrig och ondskefullt i bergen. Samtidigt försöker han vara en god make och pappa, frun Annalise är uppvuxen i samma by som de nu bor i och tillsammans har de dottern Klara, fem år gammal. 

The Mountain är en spänningsroman där det är svårt att förstå vem man kan lita på, hela alphistorien vänds ständigt på ända och man tvingas tänka om. Där finns krypande skräck av samma typ som även existerar i Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, det är något särskilt med otillgängliga berg som bakgrundsmiljö. Men. Gör inte samma misstag som jag gjorde när jag lyssnade på den här boken på engelska. De flesta i byn Siebenhoch har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Dottern Klara låter mest som en karaktär ur Mupparna. Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta åt skådespelet. Så vad du än gör - lyssna inte på den "engelska" uppläsningen, den här boken är värd så mycket mer. Jag är så less på uppläsningen att jag till och med funderar på att läsa om boken men då pappersversionen och om några månader. När jag inte längre tänker på fejktyska... 

Den lilla kannibalismen på prärien

På tal om sommarläsning och den amerikanska prärien. Lyssnar på Hunger av Alma Katsu som bygger på den väldigt kända händelsen som i USA blivit känd som historien om The Donner Party. Jag har ju hört talas om detta tidigare och fått klart för mig att det hade något med kannibalism att göra men ändå blandat ihop det med någon flygkrasch i oländig bergsterräng och därmed ändå inte förstått alls. För The Donner Party var ett sällskap som i mitten av artonhundratalet skulle förflytta sig från östkusten till västkusten och det lockande Kalifornien, något man på den tiden fick göra till fots eller med häst och vagn. En resa som i vanliga fall tog mellan fyra och sex månader men som i det här fallet, på grund av flera ödesdigra misstag, tog mycket längre tid och slutade i snöstorm, svält, död och ätande av människokroppar. Än så länge har jag inte nått så långt in i boken att vi kommit till katastrofscenerna och författaren har givetvis enbart utgått från de verkliga händelserna, vad jag förstår så har hon lagt till en mer övernaturlig förklaring till allt, men jag hypnotiseras av de väldigt målande bilderna av ekipagen med häst och vagn som långsamt gungar sig över prärien. En mycket bekant bild från min barndom. Jag kommer nog behöva Laura i Det lilla huset på prärien som paus i den här, mycket, blodigare historien.