The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes

Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.

There´s something wrong with Aunt Diane

Diane Schuler var 37 år när hon en julidag 2009 skulle köra hem från en campingtur; med sig i bilen hade hon sina två egna barn samt deras tre kusiner. En resa som borde ha tagit lite mer än en halvtimma tog fyra timmar och slutade på Taconic State Parkway där Diane kraschade efter att i tre kilometer kört på fel sida om vägen. Åtta människor dog: Diane själv samt fyra av de fem barnen, alla mellan två och åtta år. Tre av dödsoffren fanns i en mötande bil. Den enda överlevande var Dianes son Bryan, fem år gammal.

Det är nästan omöjligt att skriva om den här dokumentären. För man får inget svar på alla "varför", man blir inte klokare än man var innan, och det mesta är skrämmande och sorgligt.

På bilden här ovan ser du Dianes man, Daniel, samt hennes svägerska Jay under en presskonferens om olyckan. De har båda svårt att acceptera de höga alkoholhalter som obducenterna fann i Dianes blod, samt att hon rökt marijuana. Efter kraschen hittades en flaska Absolut Vodka i bilen. Alla som träffade Diane före bilresan säger att hon verkade nykter. Alla som träffade henne under bilresan: personalen på det Mc Donalds där de åt frukost, den mack där hon stannade, säger att hon verkade nykter. Men något hände trots allt efter att hon lämnat campingen, något som fick ett av kusinbarnen i bilen att ringa hem och säga "There is something wrong with Aunt Diane". Barnen rapporterade att hon hade ont och inte kunde se. Vad fick henne att dricka så mycket ren sprit att hon uppnådde 1,9 promille och sedan körde upp på motorvägen i fel riktning? Fick hon en stroke? Blev hon galen av smärtan i en tand? Eller hade hon ett väl dolt missbruksproblem? Man får som sagt inte något facit, men detta är snarare en dokumentär om hur människor i sorg fungerar, hur vi famlar efter förklaringar som vi vill ska bekräfta vår egen världsbild. Det är även en dokumentär om en kvinna med extremt höga krav på sig själv, som hela tiden gjorde sitt yttersta för sin familj men som självklart inte var någon ängel. Fast hon var heller inte någon demon, såsom hon ofta porträtterats i pressen efter olyckan. Familjens oförmåga att se ett eventuellt missbruk tas tyvärr inte upp på något bra sätt och många uppenbara frågor ställs aldrig, men det blir snarare ännu en indikation på att något var allvarligt fel med faster Diane.

Tusen bitar, en dokumentär om Björn Afzelius

I februari 1999 arbetade jag som lokalvårdare i ett stort kontorshus på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag höll på att städa ett rum där radion stod på när de meddelade att Björn Afzelius hade gått bort och jag slutade jobba, sjönk ner på en stol och bara lyssnade på den låten de spelade. Med tårar i ögonen. Sedan ringde jag mamma, som även hon var ett stor beundrare av Afzelius musik. Mamma och jag talade alltid om att se honom live men det blev aldrig av. Det är något med de där missade tillfällena, när man förstår att något för alltid är förbi. Det drabbade mig hårt den gången. För jag har vuxit upp med den här musiken, allt sedan han spelade i Hoola Bandoola Band och jag själv satt i barnvagn. Den här fina dokumentären är fullspäckad med alla låtarna, intervjuer med kollegor, vänner, kvinnorna och barnen. Man har inte duckat för det svåra. Jag grät, jag skrattade, jag sjöng med till musiken. Och så den där ständiga cigaretten i hans hand, de många filmningarna genom ett turnébussfönster. Jag älskar de privata fotografierna som visas upp, svärtan och kärleken mitt i allt. Underbart.

Edie & Thea

I brist på utlästa böcker gör jag ett undantag och tipsar om en dokumentär jag såg först igår på SVT och sedan idag igen på UR Play: Homosexuella eleganter i New York. Titeln gör den inte rättvisa (den engelska originaltiteln är: Edie & Thea: A Very Long Engagement) men det var länge sedan jag blev så rörd av något. Edie och Thea hade levt tillsammans i över fyrtio år när de äntligen fick chansen att gifta sig i Kanada och inför bröllopet berättade de om sina liv och visade foton, filmer. Det är lågmält och storslaget på samma gång. Har nog aldrig tidigare sett sådan kärlek i verkliga livet, det känns som att de hör hemma i en saga av något slag. Vackra Edie och Thea kommer att leva inom mig länge.

Se nu!