Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Vassa föremål, av Gillian Flynn

Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll. 

Från Modernistas presentationssida om boken.

Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Shoppa pocket

Det är dags att fylla på förrådet med väsk- och plånboksvänlig litteratur i form av pocketböcker. Efter lite surfande så har jag kommit fram till att åtminstone dessa två ska inhandlas så fort jag får ett tillfälle.

Uppdatering! Idag landade Vassa föremål i brevlådan! Börjar tro att Modernista förlag kan läsa mina tankar.

Gone girl, av Gillian Flynn

Det gifta paret Nick och Amy Dunne lever ett ganska bra liv i New York när allt börjar gå åt skogen. Först förlorar de sina arbeten med några veckors mellanrum, sedan erkänner Amys förmögna föräldrar att de slösat upp alla sina pengar och ber att få låna det sista Amy och Nick har på banken. Samtidigt insjuknar Nicks mamma i cancer och hans pappa får Alzheimers. Efter en flytt hem till den lilla hemstaden i Missouri för att ta hand om Nicks föräldrar så är det lyckliga paret inte så lyckliga längre. Grälen avlöser varandra och på deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen, kvar finns ett vardagsrum i oreda och snabbt misstänker polisen att den äkte maken har något med försvinnandet att göra.

Återigen så gissar jag att höga förväntningar har förstört det lite för mig. Alla har verkligen tokhyllat den här boken och eftersom jag själv älskade Gillians tidigare bok Mörka platser så var det lätt att förvänta sig något liknande. Men tyvärr så höll det inte hela vägen för mig. Jag listade ut hur det låg till redan i början av berättelsen och så var det en blurb på baksidan som, inte direkt spoilade, men ändå skavde lite i bakhuvudet när jag läste och på något sätt ändå gav för mycket information. Gone girl är på inget sätt en dålig bok, den är välskriven och nyanserad, men när man kommer en bit över femhundra sidor och lösningen äntligen presenterats så blev allt till ett antiklimax.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Mörka platser, av Gillian Flynn

Libby Day är trettiotvå år och lever ensam. För tjugofem år sedan var hon den enda överlevanden i vad som kom att kallas för Satansoffret i Kinnakee, när hennes mamma och två systrar brutalt mördades av Libbys femtonåriga bror Ben som nu sitter inne på livstid. Libby har sedan hon var sju levt på en fond som upprättades i hennes namn precis efter morden men nu har pengarna börjat ta slut. När hon blir kontaktad av en grupp privatspanare som envist hävdar att hennes bror är oskyldig blir hon först bara irriterad men inser ändå snart möjligheten att tjäna pengar, pengar som hon så förtvivlat är i behov av. Tillsammans med Lyle som är ledaren för privatspanarna, den så kallade Mordklubben, börjar hon sina efterforskningar i en historia hon en gång var så säker på. Snart går det upp för henne att hon vistas i mycket farliga miljöer med människor som skulle kunna vara inblandade i morden på hennes familj. Var Ben den skyldige eller går mördaren fortfarande omkring därute?

Jag brukar få utslag av deckare och kriminalhistorer. I vanliga fall kliar det rejält på halsen redan efter ett par sidor men med den här boken så hade jag inga problem. Vill gå så långt som att hävda att den nog är det bästa jag läst i genren. Det är till och med så att jag vill ta till svordomar. J*vlar vad bra den är! Flynn är expert på att göra allt så levande med till synes små detaljer. Som den där fattigdomen som kommer fram ur en torftig shoppinglista när Libbys mamma ska unna sig något och tar mer pengar än hon först tänkt men sedan inser att det ändå är för lite. Alldeles för lite. Och det är enbart en detalj i den här kavalkaden av exempel på hur somliga har allt medan andra har inget. Flynn lyckas upprätthålla spänningen ända fram till slutet, det var omöjligt att sluta läsa. Bara-ett-kapitel-till-sjukan. Jag gillar hur vartannat kapitel handlar om Libby i nutid och vartannat om hennes mamma eller bror den dagen när allt skedde. Aldrig blir det jobbigt att byta person eller hoppa tjugofem år i tiden, det fortsätter hela tiden att vara samma historia. Jag har sagt det förut men måste nog få säga det igen: jag älskar huvudpersonen Libby! Trulig, omöjlig, otrevlig och snattande. Men jag tycker så mycket om henne för hela tiden förstår jag varför hon reagerar som hon gör.

 

Nu lämnar jag den här boken vidare till mamma som sedan ska ge den till min moster och jag är baske mig hundra procent helt säker på att de kommer älska den lika mycket som jag gjorde. Mörka platser har varit min räddning under en jobbig vecka.

 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Varför frågar inte någon mig om boken jag läser?

Just nu är det galet mycket att göra på jobbet och har så varit i flera veckor. Samtidigt tampas jag sedan i lördags med en vattenläcka i mitt badrum så min vardag består av: minimalt med sömn, jobb, tågresor, däcka på soffan, moppa upp vatten från badrumsgolvet och ringa rörmokare, bostadsrättsförening och däremellan gråta en skvätt för att jag inte har kontroll över saker. Men ärligt talat hörrni... det jag ändå tänker mest på just nu är Gillian Flynns Mörka platser och hur det ska gå för Libby Day. Här på jobbet ligger den lite provocerande utplacerad på min hurts, för jag liksom vill att någon ska fråga om den så att jag får lovorda. Hysteriskt moget av mig. Men det är otroligt hur en bok kan trollbinda! Är så tacksam att jag har Gillian Flynn just nu.



Älskade Libby Day!

I söndags kväll fick jag så äntligen tid och ro att börja ta mig an Mörka platser av Gillian Flynn. Givetvis föll även jag pladask för den underbart truliga, asociala och snattande Libby, speciellt älskade jag det här stycket på sidan 71:

"Det är precis som den regel som jag har att jag alltid vill sova med ljuset tänt. Jag säger till alla män jag sover med att jag alltid har lampan tänd och de svarar alltid någonting i stil med: 'Men jag ska ta hand om dig, hjärtat', och sedan försöker de släcka. Som om det skulle räcka. De verkar på något sätt bli förvånade över att jag faktiskt sover med lampan tänd."

Hur många gånger har jag inte varit med om liknande!? Man säger att man vill ha något på ett speciellt sätt, eller att man fungerar annorlunda och så blir man försäkrad att allt blir bra även om man frångår sin rutin. Och sen blir de förvånade när man slår bakut. Libby Day, I love you.