Min recension av Beautiful Creatures

...hittar du här hos Swedish Zombie! Gå gärna in dit och läs.

Tv-serien Under the Dome

Lite roligt: när man går in på sidan om tv-serien Under the Dome av Stephen King får man får börja med att skriva in sin gautadress och zip code. Tänkte "fanken, det funkar nog bara om man bor i USA" men provade ändå. Och dra på trissor, där var mitt hus! Visserligen en väääldigt gammal bild från när de renoverade taket för några år sedan, men ändå mitt hus. Dome-effekterna var ganska fåniga men jag blev ändå glad över att bli inkluderad i en gimmick som jag absolut inte trodde skulle fungera på Stockholms förorter.

Jag vill också läsa Magikerna!

Jag har ju redan läst den på engelska men med all publicitet i dagarna så blev jag nyfiken nog att börja bläddra i den under ett besök på Akademibokhandeln. Och eftersom jag knappt kom ihåg något alls som dök upp när jag bläddrade och läste några rader här och där så köpte jag den. Jag vet inte om det är fantastisk logik eller total brist på sådan. Hur som helst så hade jag med mig boken hem och bondkatten verkar helt klart intresserad. Läste hundra sidor direkt när jag kom hem och jag minns den här känslan från första omgången, jag minns den så himla väl: känslan av att magi kan vara på riktigt. Jag tror på det. Så nu förbereder jag mig på att släpa tung, inbunden bok fram och tillbaka på t-bana och pendeltåg, fast jag egentligen hade annat på lässchemat.

I stort sett menlös

Ibland kommer det dagar när jag bara behöver något välbekant att sjunka ner i, när jag absolut inte vill läsa något nytt eller planerat. Igår var en sådan dag och när jag vaknade nu på morgonen så fortsatte jag av bara farten. Vet inte hur många gånger jag läst Liftarens guide till galaxen men jag hisnar och skrattar högt varje gång. Minns också sommaren när min kusin bad om lästips och alla himlade med ögonen när jag gav honom min nästan niohundra sidor tjocka pocket med alla böckerna i en del. Kunde jag inte ha givit honom något... lättare? Men min magkänsla visade sig vara den rätta, kusinen låg på stranden och läste och läste och läste. Och skrattade så hela han hoppade.

Långsamt och med avsmak närmade han sig dörren. Han påminde om en jägare som smyger på sitt byte. Plötsligt gled dörrren upp.
   - Tack, sa den, för att ni ville glädja en vanlig enkel dörr.
Djupt i det inre av Marvin hördes några kullager skära ihop.
   - Lustigt ändå, sa han med begravningsrösten, att just när man tror att livet inte kan bli värre, så blir det det likförbannat.

DN Boklördag skjuter återigen långt över målet

För det första: en zombie, flera zombier. För det andra: är det bara tonåringar som får gilla zombielitteratur och zombiefilmer och då bara för att det påminner om deras egna halvtaskiga hygien? Det finns få saker som skrämmer och lockar mig som zombier, jag knarkar de odöda på samma sätt som jag som tonåring slukade böcker om kärnvapenolyckor. För det handlar snarare om vad världens undergång gör med människan som individ och som kollektiv än ett frossande i smuts, blodsprut och halshuggningar. Åtminstone för mig. Vem och vad offrar vi och framförallt varför. En riktigt bra bok om apokalypsen tvingar mig att hantera allt om livet och döden. De här fem och en halv raderna av Hö Hö-humor hade jag kunnat vara utan.

Barça - så skapades världens bästa fotbollslag, av Graham Hunter

Jag ska på en gång erkänna att jag inte läst hela den här boken, utan bara vissa kapitel här och där. För trots att jag själv bad förlaget om ett exemplar och är intresserad av fotboll så visade den sig inte vara något för mig. Så jag kan inte ge någon komplett recension men jag ska försöka förklara varför jag aldrig kom igenom hela texten. 

Den brittiske journalisten Graham Hunter har skrivit en fyrahundra sidor lång hyllning till vad många anser vara världens bästa fotbollslag. Och han har sannerligen gjort ett fantastiskt grundarbete med att se massor av matcher och gjort intervjuer med tränare och spelare. Men allt genomsyras av en känsla av att ingen som får sin lön från fotbollslaget Barcelona någonsin kan göra något fel. Och gör någon fel så har de sedan dess fått sparken och omfattas därför inte längre av magin. Rapporteringen från de matcher som Barcelona förlorar berättar om en allmän känsla av att "något var fel" redan från början men att man gick med öppna ögon mot undergången. Och när de vinner så skiner solen hela dagen, fåglarna kvittrar och alla hade en god känsla i magen från det att de vaknade. Till och med motståndarlagets tränares kroppsspråk signalerar att de ödmjukt accepterar nederlaget. Okej, jag överdriver. Men ni förstår förhoppningsvis hur jag menar. Jag saknar nyanser, en beskrivning av världens bästa fotbollslag från någon som kan se att även idoler har dåliga sidor. Någon som kan ta det bra och det dåliga utan att hela tiden hitta försvar och ursäkter för det som händer, att låta det bara hända utan att tolka in gudomliga ingripanden. Så trots att den här boken utsetts till "Årets fotbollsbok" (av The Football Supporters' Federation) och de flesta verkar hylla den så var den inget för mig. Tyvärr, måste jag tillägga.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Varulven i svensk folktradition, av Ella Odstedt

Den här boken är som en liten skattkista av svenska sägner om varulven som fenomen. Sägner som faktiskt inte alls hade något med fullmåne eller bett att göra, tvärtom blev man förvandlad för att man själv ville det, för att någon kastade en förbannelse på en eller för att ens mamma försökt undgå smärtorna vid barnafödande. Vid det sistnämnda så skulle den blivande modern under graviditeten krypa genom en torkad mödomshinna från en häst men straffet var att ens avkomma då blev en varulv eller mara. Beroende på barnets kön då. Jag värjer mig något mot just beskrivningarna av skillnaderna mellan könen, att varulven alltid är en man och att hans offer nästan alltid är en kvinna. I stort sett alla de här historierna var varningar för kvinnor att lämna hus och hem och var du gravid så skulle du absolut inte ens sticka näsan utanför dörren. Gick du ut i skogen fick du praktiskt taget skylla dig själv. Myterna är påminnelser om ett feodalt och patriarkalt samhälle som inte längre finns i det här landet. Men de ger mig ändå rysningar. Liksom att man i Sverige skyllde på samerna och finländarna, medan de senare tyckte att det var ryssarna som alltid förvandlade hederligt folk till varulvar. Det hela blir till ett dokument om gamla tiders främlingsfientlighet.

Ibland blir det lite mycket med alla dessa varulvsmyter hårt staplade på varandra vilket manar till många korta pauser i läsningen och jag skulle vilja ha fler analyser av historierna, varför vissa typer är mer vanliga i södra Sverige och så vidare. Men den här nyutgåvan av en bok som ursprungligen kom ut 1943 är riktigt fin och har även några nyskrivna avsnitt som bland annat handlar om varulven i fornnordisk tradition och varulven i svensk skönlitteratur. 

Finns att köpa på Armémuseum i Stockholm.

Affektion, av Martin Jern

Då jag tycker att baksidestexten beskriver boken så bra (och utan att säga för mycket) så kopierar jag den:

När jag var tolv år gammal dog en flicka på ett kalas. Eller eventuellt så var det ett party. Det var precis i gränslandet så jag minns inte vad vi kallade det. Något kalas blev det i alla fall inte. Och party tror jag få skulle våga kalla det i efterhand.

Kate och hennes bästis Ali är sexton år. Det har gått fyra år sen Zara hittades död i frysboxen.

Jag tog upp den här boken av en slump när jag hade tio minuter extra och som så ofta tog en tur in på Pocketshop på Centralen. Behövde bara läsa baksidestexten för att inse att den här boken måste jag läsa. På hundrafemtio sidor växte en grymt obehaglig historia fram. Kate är benhård; hon super, knarkar, knullar runt och flyr från de sexbilder som spridits av henne på nätet, ändå är jag aldrig riktigt orolig för henne, hon vet sitt värde i världen. Men sakta och smygande blir jag rädd för henne och allt är skrivet på det där exakta språket som jag gillar så mycket, där varje ord är genomtänkt och det inte finns något överflödigt i texten. Hundrafemtio sidor var precis vad som behövdes för att måla fram ett par tonårstjejers vardag, några liv som finns där precis bredvid våra andras. Vi ser dem oftast bara inte. Så för att sammanfatta boken: snyggt, obehagligt, precist och alldeles, alldeles underbart.

Jane Austen 200 år och 1 dag senare

Missade att Pride and Predjudice firade tvåhundra år igår, den gavs ut den 28:e januari 1813. Men nog kan man mysa ner sig i soffan med te och Mr Darcy även ikväll? Det kan man alla kvällar när jag tänker efter. Och jag kan behöva den moroten för att överleva ännu en vansinnig Power Day (fråga inte) här på jobbet. Bjuder även på den bild som I Can Has Cheezburger lade ut för att fira dagen.

Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen, av Jonas Gardell

Historien om Rasmus och Benjamin fortsätter i åttiotalets Stockholm. Nu är AIDS-epidemin ett faktum och inte längre något som kan ignoreras, till och med bland de nära vännerna finns rädslan för att dricka ur samma glas då man inte är riktigt säker på hur det smittar. Både Rasmus och Benjamins föräldrar har svårt att acceptera sina söners liv och hanterar det på olika sätt, fast de alla tycker att de agerar av kärlek. I den här delen får vi även stifta större bekantskap med Bengt och Reine och deras drömmar, kärlekar och skräck. 

Det är extremt svårt att nu skilja på böckerna och tv-serien, de både är desamma och samtidigt väldigt olika. På ett sätt blev det hemskare att läsa bok nummer två efter del två av det filmatiserade, hemskare för att man visste vad som skulle komma och satt och spände sig. Men av samma anledning även lättare. Som vanligt så är jag inte logisk när jag ska skriva om Torka aldrig tårar utan handskar, jag består nästan bara av känslor i mina försök att analysera. Jag som nästan aldrig gråter till något, vare sig böcker eller film, har knappt kunnat börja läsa eller titta innan tårarna börjat rinna. Och jag håller helt med Helena på Fiktiviteter som tycker att det Jonas Gardell har skapat med den här trilogin inte kan vara något annat än en klassiker. Hur som helst så är det det absolut bästa han skrivit hittills.

 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Idag är det Förintelsens minnesdag och sextioåtta år sedan Auschwitz befriades. Sedan 1999 är det en nationell minnesdag i Sverige. 

Efter krig, slavarbete, sjukdom, Auschwitz och dödsmarscher kommer de polska judarna David Rosenberg och Hala Staw på olika vägar till Sverige och så småningom Södertälje. Sakta men säkert arbetar de sig upp till trygga jobb (David arbetar som lastbilsmontör på Scania), en modern lägenhet och så småningom även en bil. De får två barn. Den lilla staden växer och frodas omkring dem under efterkrigstiden men det nya landets syn på det som hände under kriget i koncentrationslägren är självklart inte densamma som för de som tvingades överleva det. Just ordet "överlevare" och dess definition återkommer ofta. Vad innebär det att vara överlevare och när återgår man till att bara leva? Trots detta "paradis" på jorden som de hamnat i så är det ändå svårt, ibland omöjligt, att glömma det förflutna. Skuggorna och mörkret kryper ifatt om nätterna. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en fantastisk bok skrivet på ett underbart vackert språk och just detta vackra i kontrast mot det ohyggliga i händelserna tar andan ur mig. Rosenberg skriver om det som knappt kan beskrivas, om det oerhörda i vad människor gjorde mot varandra i rashygienens tecken.

The Perks of Being a Wallflower har kommit på svenska!

Jag läste den på engelska ganska nyligen men när förlaget Gilla Böcker hörde av sig och ville skicka mig ett exemplar av den svenska översättningen så kände jag att jag gärna ville läsa om den. Mer än gärna faktiskt. Det var en av förra årets absolut bästa böcker, alla kategorier. Nu ska jag bara välja rätt dag att sluka den på.

Och så lite heminredning

Jag köpte dem till slut! De fina askarna formade som böcker. Så istället för en skål med allsköns pryttlar i en stor hög så har jag fjärrkontrollerna i den ena "boken" och resten av grejerna i den andra. Jag gillar't! Och så får vi se om mamma hittar hur hon ska sätta på tv:n nästa gång hon är här. Moahahaha.

Fantasy-trilogi-fråga

En fråga: Hur många ungdomsfantasy har du läst på sistone som inte varit del av en trilogi? Just nu kan jag inte komma på en enda. Varför måste alla komma i set om (minst) tre? De kommer ut med ca ett års mellanrum och just nu är jag mitt i jag vet inte hur många olika fantasyvärldar med sina egna specifika regler. Det börjar bli svårt att hålla isär allt. Kanske ska man vänta tills alla böcker i serien kommit ut, men det känns ganska trist att behöva vänta flera år på att läsa hyllade och omskrivna trilogier. Är det bara jag som tycker att allt börjar flyta ihop till en enda stor övernaturlig härva?

Det dåliga lässamvetet

Varför är andra halvan av vintern alltid så trögläst? Och det dåliga boksamvetet spökar rejält just nu. Har åtminstone två böcker som jag åtagit mig att recensera som jag liksom aldrig kommer till… Varje gång jag ser dem på nattduksbordet får jag ångest men ändå fortsätter jag att skjuta dem framför mig. Varför är man (jag) så korkad? Fast samtidigt har jag utan problem kunnat förlora mig i Beautiful Creatures (som jag läser för Swedish Zombie) flera kvällar på rad. Ungdomsfantasy och romans var tydligen precis vad jag behövde. Men energin räcker inte till mer än en bok i taget, vilket är trist när jag brukar kunna plöja tre, fyra åt gången. Och tempot på jobbet fortsätter att vara högt trots att mitt stora projekt nu är över. Jag jobbar, äter, sover, jobbar, äter, sover, jobbar äter, sover… 

 (Mitt i söndagsläsningen förvandlades plötsligt boken till huvudkudde. Då var det bara att gå upp.)

Hur länge får man läsa i sängen om söndagar egentligen?

För jag tänker stanna här ett bra tag till. Det hördes på bilen som kördes in på gården i morse att det fortfarande är ganska kallt ute även om det inte längre är - 18 grader, så jag tänker inte gå ut förrän jag måste. Delade en skål blåbärsyoghurt med persern och dricker nu te med alldeles för mycket honung samtidigt som jag läser Beautiful Creatures (där jag precis passerat sidan etthundra).

Förr eller senare exploderar jag, av John Green

Sjuttonåriga Hazel är döende i cancer och tiden hon har kvar kan kanske kan räknas i månader, kanske i år. För att hon inte ska deppa ihop och överdosera på America's Next Top Model skickar hennes mamma henne till en stödgrupp för unga med cancer. Till en början är Hazel ganska negativ till det hela men dagen när Augustus börjar i gruppen så förändras allt till det bättre.

Som så ofta med tokhyllade böcker så försökte jag hålla förväntningarna nere och när jag började läsa så tänkte jag tidigt att: Ha! Så bra är den ju inte. Det fick jag äta upp. För jo, den är så bra. Den är rolig, fin, spännande och sjukt sorglig. Med betoning på "sjukt". Den har en enbent pojkvän, en pappa som ofta gråter och människor som tillåts bryta ihop utan att någon kommer och magiskt fixar allt efteråt. Det här är en fantastisk bok om livet och allt som är bra i det. Fast allt det där som är bra syns ju ofta som bäst när det är genomlyst av det mindre bra och det rent dåliga och det görs otroligt fint i den här berättelsen.

Jag fick en förfrågan från förlaget att förhandsläsa en sista korrekturversion den här boken (och smyga ut lite information före det officiella recensionsdatumet) och nappade direkt. Jag fick trixa lite med formatet och storleken i min Sony e-Reader och när det var så bra som det kunde så var ändå varannan sida helt tom eller innehöll en handfull ord högst upp. Så det blev en hel del extrabläddrande. Inget stort problem i sig och absolut inte förvånande med tanke på versionen. Men det tog inte lång tid innan jag helt glömde bort de läsplattebekymren. Jag såg inte de tomma sidorna. Alls. Förr eller senare exploderar jag är en sådan fantastisk bok att allt annat bara försvann. Jag kommer att rekommendera den till alla jag känner.

Galen jobbvecka

Den här veckan har det knappt blivit någon lästid alls. Jag sover, jobbar och gör sedan om allt igen. Är ensam på min avdelning på jobbet och ansvarar för en stor IP-flytt och ska dessutom på något sätt göra allt det dagliga arbetet som kommer in och som vi normalt är två personer som gör. Men mycket snart ska jag ta mig tiden att skriva en recension till Förr eller senare exploderar jag av John Green som jag fick chansen att läsa i förtid. Vet bara inte riktigt hur jag ska få ur mig hur mycket den boken betydde för mig.

The Big Bang Theory - en hyllning och en oro

Det sägs att The Big Bang Theory (TBBT) är världens populäraste sitcom just nu och det har jag väldigt lätt att förstå. För det finns så många anledningar att älska TBBT, serien har en underbar nördighet som presenteras med en enkelhet och komplexitet. Det finns ett öga för detaljer, se exempelvis på kläderna: i hur många andra serier har karaktärerna återkommande samma kläder på sig? Till och med den modemedvetna Penny ses flera gånger i sina plagg och tvättstugan är inte en helt ovanlig scen. Jag gillar även hur de bor i lägenheter med trovärdiga storlekar möblerade med saker från IKEA. Men mest älskar jag TBBT för att det är den enda serien där nästan alla karaktärerna har mer eller mindre Asperger. Nördarna är i förkrossande majoritet och den normativa* Penny får vara den udda. TBBT är som att komma hem, jag kan ha det på i bakgrunden hemma medan jag pysslar med annat. Jag behöver inte se varje sekund utan kan vara fullkomligt nöjd med att de bara "finns" i mitt vardagsrum. De är vänner jag kan välja när de ska finnas där hos mig. 

 Men. För det finns numera ett ganska stort "men". Jag gillade serien mer i början när det bara var killarna, deras sociala problem, och Penny. Nu har det tyvärr börjat bli lite som mot slutet av Vänner när alla tydligen var tvungna att gifta sig och yngla av sig (utom Joey som fick en spinoff). Visserligen älskar jag Amy och Bernadette som även de tillåts vara nördiga fast på helt olika sätt men kan ändå längta tillbaka till "den gamla goda tiden". En serie som inte utvecklas dör sakta men säkert så jag förstår varför det sker men önskar ändå att de kunde fokusera på annat än enbart kärleken. Varför måste de kufiska aspergarna rättas in i ledet och bli mindre knasiga? Visst får de ha kärleksaffärer, gärna långa sådana också, men vadan detta tvång med att para ihop alla? Till och med Sheldon har tvingats bli någons pojkvän! Jag jublar alltid högst när han framhärdar och är "sheldonsk" ända ut i fingerspetsarna, när han tvingar omgivningen att göra som han vill. En verklig Sheldon i min närhet skulle förmodligen reta skiten ur mig och en riktig vänskap skulle med största sannolikhet inte vara möjlig men som fiktiv kamrat så är han en perfekt och grovt överdriven version av mig. Jag älskar Sheldon Cooper. Varför i hela friden måste även han in i ett konventionellt parförhållande? Jag vill se fler situationer baserade på karaktärernas förmåga att vara udda i en värld av icke-udda, inte att de sakta men säkert passas in i normalitet. Jag vill ha mer serietidningsbutik, Comic Con, samlarobjekt och Lego. Nu känns det som att nördigheten tunnas ut, för varje avsnitt så brer de ut en allt mindre klick på en större yta. Snart är det som serien grundades på enbart rekvisita i bakgrunden. 

Brukar du se på TBBT? Hur känner du inför hur serien utvecklas, håller du med mig eller är jag bara hopplöst motvalls nu igen?

*Normativ = någon som inte finns på autismspektrumskalan. 

Den mest förbjudna sexualiteten

De börjar komma nu, texterna om Kerstin Thorvalls författarskap. I Boklördag i DN finns idag en fantastisk analys av Thorvalls litterära sjuttiotal skriven av Ebba Witt-Brattström. Jag är så jäkla less på att de flesta haft så svårt att skilja på författaren Thorvall och privatpersonen Thorvall. Inser givetvis att det kan vara knepigare att skilja dem åt när författaren ofta skriver om sig själv, men varför är det lättare att göra om författaren är en man? Och varför är en kvinnas beskrivning av sitt liv "bekännelselitteratur" medan mannens är stort författarskap? Witt-Brattström påpekar exempelvis angående jämförelsen med den samtida boken Jack av Ulf Lundell att: "Jack innehåller fler detaljerade sexskildringar än Det mest förbjudna. Så vari bestod det skandalösa i Thorvalls roman?" Jag fick en längtan att läsa om Det mest förbjudna så jag får nog plocka upp den från mamma nästa gång jag är där.

"Problemet med Thorvalls böcker var att hon envist kolportrerade en 'för gammal', därför oestetisk kvinnokropp. Inte nog med det. Hennes Anna yttrar sig sakkunnigt om mäns sexuella förmåga, utan att fatta att det är totalförbjudet."