Introvert, av Linus Jonkman

I höstas förlorade jag mitt jobb och tvingades ut i en vardag som går ut på att skicka överpositiva ansökningar och gå på plågsamma intervjuer. Jag vet sedan tidigare att jag är väldigt dålig på sådant, det har jag alltid varit. Att jag är en introvert personlighet har inte varit någon hemlighet, en personlighetsanalys för många år sedan avslöjade att jag hamnade så långt ut på skalan att det inte ens gick att peta in mig i diagrammet. Jag hamnade utanför pappret. Så den här boken var inget uppvaknande för mig men jag kände att den som bäst kunde ge mig värdefulla strategier för överlevnad och som minst bli igenkännande läsning. Tillfället att läsa Introvert visade sig vara väl valt för jag har nyligen gått en kurs i att söka jobb hos ett privat företag. De har hjälpt mig att piffa till mitt CV, skriva ansökningsbrev och övat intervju. Det mesta gick riktigt bra - tills vi kom till det sista momentet. Och jag hade övat, jag hade lagt ner tid på att förbereda mig, ändå gick det käpprätt åt skogen. Rekryteraren som utförde en slags fejkad intervju med mig såg att jag var nervös och tryckte på alla de knappar som gjorde att jag blev så stressad att jag inte kunde svara på hennes frågor. Upprepat frågade hon varför jag var stressad och varför jag inte kunde göra något åt det, hon var ju ändå där för att hjälpa mig. Jag grät när jag åkte därifrån. Senast jag kände mig så värdelös, så korkad, var inför högstadiets mobbare. Jag har på sistone funderat mycket på hur det kan vara så här, varför det inte finns någon plats för oss introverta. Alla jobbannonser eftersöker sociala personer som kan och vill ha många bollar i luften. Ska man behöva sikta in sig på ett liv på bidrag om man helst jobbar själv, är extremt noggrann och har ett öga för detaljer? Jag vet att jag har varit en enorm tillgång för de företag där jag har arbetat. Mitt problem är att jag inte kan sälja in mig själv såsom en extrovert kan och även om jag skulle lyckas öva in en show, köra ett uppträdande på en intervju så skulle jag i slutändan inte vara den person de tror att de anställer. Jag kan jobba och jag vill jobba, jag är riktigt bra på det. Varför måste jag vara lika bra på kallprat vid kaffeautomaten och att mingla på kickoff? Boken ger mig svaret att det måste jag inte och innerst inne vet jag det. Nu ska jag bara hitta en arbetsgivare som håller med om det också.

Linus Jonkman gör ett fantastiskt jobb med att räkna upp alla de fördelar som finns med introverta människor och säger att det inte är lönt att tvinga oss in i sociala situationer som vi är obekväma med, vi kommer bara slå bakut. Som vanligt så blir jag till en början exalterad när jag läser om andra som är som jag, när jag får veta att det är ett beteende hårdkodat i vår DNA. Men sedan blir jag nedstämd när jag minns hur lite dagens samhälle passar oss. Jonkmans ton är dock positiv, han talar väl om de introvertas fina egenskaper även om han inte glömmer de negativa och längst bak i boken finns ett självskattningstest där läsaren kan testa var hen hamnar. Jag önskar att alla kunde läsa den här boken, oavsett om man är extrovert eller introvert. Förståelsen människor emellan skulle öka om bara fler kunde förstå varför vissa reagerar och agerar som de gör. Inte på pin kiv, utan för att de har de personligheter som de har.

Barça - så skapades världens bästa fotbollslag, av Graham Hunter

Jag ska på en gång erkänna att jag inte läst hela den här boken, utan bara vissa kapitel här och där. För trots att jag själv bad förlaget om ett exemplar och är intresserad av fotboll så visade den sig inte vara något för mig. Så jag kan inte ge någon komplett recension men jag ska försöka förklara varför jag aldrig kom igenom hela texten. 

Den brittiske journalisten Graham Hunter har skrivit en fyrahundra sidor lång hyllning till vad många anser vara världens bästa fotbollslag. Och han har sannerligen gjort ett fantastiskt grundarbete med att se massor av matcher och gjort intervjuer med tränare och spelare. Men allt genomsyras av en känsla av att ingen som får sin lön från fotbollslaget Barcelona någonsin kan göra något fel. Och gör någon fel så har de sedan dess fått sparken och omfattas därför inte längre av magin. Rapporteringen från de matcher som Barcelona förlorar berättar om en allmän känsla av att "något var fel" redan från början men att man gick med öppna ögon mot undergången. Och när de vinner så skiner solen hela dagen, fåglarna kvittrar och alla hade en god känsla i magen från det att de vaknade. Till och med motståndarlagets tränares kroppsspråk signalerar att de ödmjukt accepterar nederlaget. Okej, jag överdriver. Men ni förstår förhoppningsvis hur jag menar. Jag saknar nyanser, en beskrivning av världens bästa fotbollslag från någon som kan se att även idoler har dåliga sidor. Någon som kan ta det bra och det dåliga utan att hela tiden hitta försvar och ursäkter för det som händer, att låta det bara hända utan att tolka in gudomliga ingripanden. Så trots att den här boken utsetts till "Årets fotbollsbok" (av The Football Supporters' Federation) och de flesta verkar hylla den så var den inget för mig. Tyvärr, måste jag tillägga.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Varulven i svensk folktradition, av Ella Odstedt

Den här boken är som en liten skattkista av svenska sägner om varulven som fenomen. Sägner som faktiskt inte alls hade något med fullmåne eller bett att göra, tvärtom blev man förvandlad för att man själv ville det, för att någon kastade en förbannelse på en eller för att ens mamma försökt undgå smärtorna vid barnafödande. Vid det sistnämnda så skulle den blivande modern under graviditeten krypa genom en torkad mödomshinna från en häst men straffet var att ens avkomma då blev en varulv eller mara. Beroende på barnets kön då. Jag värjer mig något mot just beskrivningarna av skillnaderna mellan könen, att varulven alltid är en man och att hans offer nästan alltid är en kvinna. I stort sett alla de här historierna var varningar för kvinnor att lämna hus och hem och var du gravid så skulle du absolut inte ens sticka näsan utanför dörren. Gick du ut i skogen fick du praktiskt taget skylla dig själv. Myterna är påminnelser om ett feodalt och patriarkalt samhälle som inte längre finns i det här landet. Men de ger mig ändå rysningar. Liksom att man i Sverige skyllde på samerna och finländarna, medan de senare tyckte att det var ryssarna som alltid förvandlade hederligt folk till varulvar. Det hela blir till ett dokument om gamla tiders främlingsfientlighet.

Ibland blir det lite mycket med alla dessa varulvsmyter hårt staplade på varandra vilket manar till många korta pauser i läsningen och jag skulle vilja ha fler analyser av historierna, varför vissa typer är mer vanliga i södra Sverige och så vidare. Men den här nyutgåvan av en bok som ursprungligen kom ut 1943 är riktigt fin och har även några nyskrivna avsnitt som bland annat handlar om varulven i fornnordisk tradition och varulven i svensk skönlitteratur. 

Finns att köpa på Armémuseum i Stockholm.

Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare, av Hannes Råstam

Det är lite lustigt nu så här i efterhand men precis innan min semester började och jag fantiserade om hur den skulle bli så trodde jag att jag skulle läsa obehindrat all min vakna tid. I själva verket tog det nästan tre veckor innan jag kom dit, innan jag kunde slappna av tillräckligt för att framkalla den riktigt lustfyllda läsningen. En begravning, ett bröllop och tjugoen dagar senare så läser jag faktiskt en bok om dagen. Hoppas verkligen det håller i sig den här sista semesterveckan.

Fallet Thomas Quick var en fantastisk bok att plöja rakt igenom på några timmar och handlar om en serie mord och en person som jag länge varit intresserad och följt bevakningen av. Jag var bara fem år gammal när Sundsvallspojken Johan Asplund försvann 1980 men jag minns att jag uppmärksammade bilden på den söta och leende pojken i tidningen. Att han dessutom försvann från staden där min syster bodde, en plats som jag då och då besökte, gjorde att händelsen etsade sig fast i mitt huvud. Jag hade redan lärt mig att läsa och mina föräldrar kunde inte skydda mig från löpsedlar eller rubriker i kvällstidningarna. Sedan dess har jag följt nyhetsbevakningen och när Thomas Quick erkände mordet på Johan var det många med mig som var lättade över att få svar. Fast Johans föräldrar trodde aldrig på det och har sedan 1993 kämpat för att han inte ska bli dömd, kämpat för att sanningen ska komma fram.

2008 reste journalisten Hannes Råstam för att träffa den dömde seriemördaren Thomas Quick, som redan då bytt tillbaka till sitt gamla namn Sture Bergwall, på Säters sjukhus. Trots motstridiga uppgifter började Råstam nysta i den överväldigande dokumentationen: tusentals sidor av förhör, brottsplatsbeskrivningar, foton och videoinspelningar. Hans enorma sinne för detaljer och kronologi hjälpte honom i jakten på sanningen och sakta växte en nationell rättsskandal fram. Han upptäckte hur utredningen läckt material till pressen, att den misstänkte Quick coachats tills han sade "rätt" saker och att han under många år pumpats full med narkotiska preparat för att klara av att "erkänna" sina brott. Råstam visar på hur en sjuk människa började erkänna brott han inte begått i sin jakt på kontakt och uppmärksamhet. Först när Quick hintade om mord så fick han den psykoterapi han eftersökte, innan dess var han ännu en lågprioriterad och anonym patient. Men främst är detta en bok om de människor inom polisen, rättsväsendet och psykiatrin som medvetet valde bort de bevis som pekade mot Quicks skuld och enbart såg det de ville se - för att de ville vara de som upptäckt Sveriges första riktiga seriemördare. Att de samtidigt lät alla spår kallna och gav de riktiga mördarna en chans att försvinna för alltid är något som de mördades släktingar förmodligen aldrig kommer att kunna förlåta dem för. Fallet Thomas Quick är en fantastisk bok som jag hoppas får mycket uppmärksamhet och blir läst av många. Det är upprörande läsning men ett rasande viktigt samtidsdokument om vad som händer när fel människor försöker lösa rättsfall av fel anledningar.

Författaren Hannes Råstam dog dagen efter han avslutat arbetet med den här boken. Sture Bergwall är mitt uppe i resningsansökningar och frikännanden gällande de mord som han tidigare blivit dömd för.