Veckans tips: Den sista kulan sparar jag åt grannen

Jag var sexton år 1991 när Slovenien och Kroatien bröt sig ut Den Socialistiska Jugoslaviska Förbundsrepubliken och de jugoslaviska krigen tog sin början. Striderna, massakrerna och belägringarna pågick till 2001. Utan att riktigt kunna analysera eller bearbeta det jag såg följde jag nyhetsrapporteringarna på teve, satt om eftermiddagarna klistrad vid Sky, BBC och CNN. Jag såg stridsvagnar, brinnande byar och döda människor längs med vägkanten. Och jag kunde inte sluta titta. Fortfarande kan jag för mitt inre se hur Stari Most faller ner i floden Neretva om jag blundar.

När jag växte upp så var många av mina klasskamrater och grannar från Jugoslavien, programmet Språka på serbokroatiska var ett vanligt inslag i SVTs tablå. De var som jag, som min familj. Därför var det en sådan chock att se kriget bryta ut, allt kom så nära och var så likt mitt eget liv och det var med allra största sannolikhet också just därför jag sög åt mig all information jag kom åt. Fortfarande slås jag av det när jag ser bilder från Balkan; naturen, motorvägarna och människorna, så mycket ser ut som här. Så det var definitivt en Det-kunde-varit-här-känsla som fick mig att studera striderna, de stridande och fredsavtalen. Vet inte hur många gånger jag grälade med min pappa som så många andra slog kriget ifrån sig med ett: de är ju inte kloka de där jugoslaverna! Han orkade aldrig sätta sig in i varför de krigade, han gjorde det lätt för sig och sa att de alla var mordiska och fick vad de förtjänade. Ja, alla utom Emil på hans jobb, för han var hur trevlig som helst, trots att han var "därifrån".

Den tjugosjätte maj 2011 greps bosnienserbernas före detta överbefälhavare Ratko Mladić i norra Serbien efter att ha varit på flykt i femton år och i dagarna ställs han till svars för bland annat folkmordet på åttatusen bosnienmuslimska pojkar och män i Srebrenica samt belägringen av Sarajevo som krävde elvatusen människoliv. Kriget började när jag var sexton och nu när jag är trettiosju så är efterverkningarna långt ifrån över. Fortfarande följer jag nyhetsprapporteringen och läser böcker om de jugoslaviska krigen. En av de bästa romanerna om ämnet tycker jag är: Sista kulan sparar jag åt grannen, av Fausta Marianović. Den lämnar ett väldigt personligt avtryck i läsaren och även om man inte förstår vad som är skillnaden på serber, kroater och muslimer så förstår man huvudpersonen och mammans kamp att hålla samman sin familj när de två sönerna plötsligt befinner sig på två olika sidor i kriget.När hon sedan själv beger sig till fronten får man ännu en bild av hur krig kan vara, hur det sliter sönder familjer och utrotar hela folkslag. Man behöver inga förkunskaper för att läsa den här boken, man behöver bara veta hur det är att vara människa.

Veckans tips: Art Spiegelman

Den första serieromanen jag läste var MAUS. Jag fick de båda albumen av mamma och var nog egentligen något för ung för historien även om jag tidigt plöjde igenom litteratur om andra världskriget och speciellt koncentrationslägren. MAUS handlar om Vladek Spiegelman, Arts pappa, och hans liv i Polen före kriget, som krigsfånge, i Auschwitz (Mauschwitz) och till slut i USA. Alla människor i boken ritas som djur: judarna är möss, nazisterna är katter, polackerna är grisar och så vidare.  Det är omöjligt att sammanfatta handlingen och djupet i den här berättelsen på några få rader men det är en av de böcker jag fortsätter att återvända till, om och om igen, den är kort sagt fantastisk. Man känner så oerhört för Vladek, allt han tvingas gå igenom, men sedan måste man även konfronteras med det faktum att han själv inte drar sig för att vara rasistisk eller fördomsfull. MAUS har många bottnar och det är inte för intet det var den första serieromanen som vann Pulitzerpriset.

Efter elfte september publicerade Art Spiegelman In The Shadow of no Towers, han säger att det var ett sätt att bearbeta det som hände honom och hans stad under terroristattentaten. Han berättar att han alltid plågat sin pappa med frågan: Men varför flydde inte fler judar tidigare under andra världskriget, redan när det började gå åt helskotta? Och att pappan aldrig riktigt haft något svar Art accepterade, Vladek sa bara: Men det var ju hemma. Först under elfte september förstod Art vad hans far menat. Art befann sig med fru och barn enbart några få kvarter ifrån Ground Zero och trots att deras liv kunde vara i fara så ville han inte fly staden. Det var ju deras hem.

Though he’d never own an ”I ♡ NY” t-shirt, he had a pang of affection for his familiar, vulnerable streets.

Spiegelman har ett unikt sätt att rita, det är varken fint eller fult - det är sanning, råhet, tårar och skratt. Han kallar tornens kollaps för "awesome" och man kan inte säga emot.

I was sure we were going to die! I've always sorta suspected it, but that morning really convinced me..