TV-serielördag: The Umbrella Academy

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.

Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.

Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

Superhjältesöndag hos Fiktiviteter

Du är väl med på Superhjältesöndag hos Fiktiviteter i helgen? Annars får du se till att kika in och läsa alla intressanta inlägg. Jag har ännu inte bestämt mig exakt vad jag ska skriva om men det blir nog inte några större problem. Ämnet är så stort att det finns tusentals vinklar och synsätt, om något så blir utmaningen att begränsa sig till en slags problematik, så nu gäller det bara att välja rätt.

Dagen då James McDougal försvann, av Kalle Dixelius

James McDougal lever ett enkelt och tillbakadraget liv i sin lägenhet i Täby. Där finns hans tv, serier, böcker, spel och musik. För han vill inte ha kontakt med några andra människor, hans hem är verkligen hans borg, han vill inte märkas eller synas. Så en dag när han sitter på krogen så upptäcker han att han gått ett steg längre, han har blivit osynlig på riktigt. Snart stöter han på andra människor som även de upptäckt styrkor som de inte haft förut, man skulle faktiskt kunna kalla det för superhjältedrag. Tillsammans får de snart ett uppdrag som är större än allt annat: de måste rädda Sverige, och kanske världen, från ett virus som hotar att förinta allt mänskligt liv.

Den här boken har omtalats som en svensk Heroes och jag är benägen att hålla med. Att alla de här svenska superhjältarna är klichéer av sig själva spelar hela tiden på gränsen för vad man klarar av innan det blir fånigt men som helhet så tror jag ändå på det. Allra bäst är beskrivningarna av hur alla dessa så kallade vanliga människor upptäcker att de har en förmåga som gör dem speciella, för är inte det vad vi fantasy- och sci-fi-älskande läsare gärna skulle vilja vara med om? Men även skildringen av den möjliga stundande apokalypsen tilltalar mig, det är inte ofta man får läsa om det i miljöer som är en bekanta. Om man är lite förberedd på parodierna, på klichéerna och det halsbrytande i den här berättelsen så tror jag att man kommer att gilla lika mycket som jag.