Nu har jag då äntligen läst om Revolt, sista delen i Hungerspelen. Det tog sin lilla tid men så lät jag det också göra det, ville inte pressa mig igenom lika snabbt som första gången när jag desperat ville veta hur allt skulle sluta. Måste nog säga att jag kommer bättre överens med slutet den här gången. Kanske för att jag haft tid att vänja mig? Men även för att jag läst just långsamt och eftertänksamt med många pauser. Fast nej, jag har absolut inte ändrat åsikt om hur allt slutar och epilogen vill jag helst riva ut och bränna. Vadan detta behov av att allt ständigt måste sluta med kärnfamilj? Okej att jag tycker att Katniss valde fel kille, jag var Team Gale hela resan igenom, men jag skulle kunna acceptera Peeta mycket bättre om det inte vore för just de två sista sidorna. Ett mer öppet slut som det hade blivit om det fått stanna vid Katniss och Peetas sista sant-eller-inte-fråga, hade lyft mitt slutliga omdöme av den här boken med flera snäpp. Fast mer och mer har jag börjat bli övertygad om att den här trilogin hade vunnit på ett mindre välordnat slut. Jag tycker att rebellerna borde ha förlorat kriget och Katniss som straff blivit utsedd till spelledare för att i många år skicka ungdomar från Distrikt 12 till sin död. Men då hade väl de där tjejerna som jag retade mig så innerligt på under biopremiären gråtit sönder sig…
Annars så tycker jag precis som vid den första läsningen att de perioder av lugn och förberedelser som förekommer är så mycket bättre än krigs- och actionscenerna. Fast som någon uttryckt tidigare (minns tyvärr inte vem): varför är det inte mer hångel? När man tar ett gäng hormonstinna tonåringar och låser in dem i ett bergrum, borde de inte utnyttja detta bättre? Och där har vi förmodligen en av de stora negativa sakerna med den här trilogin: Katniss, Peeta och Gale känns inte som de ungdomar de ska vara. Visst att de upplevt mer skräck, sorg och död än de flesta vid den åldern, men från mitten av andra boken så känns de mer som väldigt gamla människor än något annat. Men okej, att introducera posttraumatisk stress samt extrema fysiska skador hos karaktärerna är ju ett sätt att slippa skriva hångel- och sexscener.
Det händer mycket i Revolt men den enda händelsen som faktiskt gav mig rysningar var när kriget var över och president Coin ville införa Hungerspel för den forna elitens barn. Först där reste sig nackhåren på mig, jag satte mig upp i sängen och riktade om läslampan för att inte missa ett enda ord. Kanske hade rebellerna inte behövt förlora för det (ännu) olyckligare slutet jag önskade mig, kanske hade det räckt om segrarna infört Hungerspel även de? Med Katniss som spelledare. Cirkeln hade slutits, allt hade förändrats men ändå hade världen snurrat tillbaka till sin ursprungliga plats.
Tillåter spoilers även i kommentarerna.
