Sveket, av Ursula Poznanski

Vi kan den här historien nu. Framtid + katastrof = dystopi. Den här gången är det klimatet som ställt till det. Något istidsliknande har drabbat världen och människorna är uppdelade i de som bor varmt och säkert i stora kupoler och de som kämpar utanför i kylan. Ria är en toppstudent på väg mot utlovad storhet när hon en dag av misstag hör en konversation att hon är en misstänkt förrädare. Ung stark hjältinna + konflikt = omstörtande händelser. Snart befinner hon sig utanför sfären där hon måste använda sina kunskaper om psykologi och retorik för att överleva. 

Poznanski har en förmåga att skriva gastkramande spännande, vilket hon bevisade i sina första två böcker. I Sveket älskar jag att Ria slåss med sitt huvud. Inte för att det saknas fysiska strapatser, den rådande Fimbulvintern öppnar upp för mycket sådant också, men Rias styrka är talets gåva; övertalning, att läsa andra människor. Det är något jag saknat i alla ungdomsdystopier som jag läst de senaste åren. Som helhet är det här riktigt bra. Fantastiskt bra. Jag har bok nummer två väntandes hemma och den ska jag slänga mig över i helgen.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Poznanskiskt mystiskt och (numera) dystopiskt

Ursula Poznanskis tidigare böcker Erebos och Saeculum utspelade sig båda här och nu medan denna nya trilogi handlar om en dystopisk framtid. Jag tror att hon kan göra ett mycket bra jobb med de premisserna! Snart kommer jag förhoppningsvis kunna börja sniffa lite på den första delen, Sveket, och när det väl händer så hoppas jag att lästiden kommer räcka till för en sträckläsning. Poznanskis böcker har nämligen en förmåga att inte släppa taget om mig förrän på den sista sidan.

Gycklarens arv, av Kersti Vikström

I det fiktiva landet Nova blir flickan Esmeralda på sin tioårsdag skickad att arbeta i huvudstaden Corona. Hennes föräldrar är kontraktsarbetare och har förbundit sig att ge bort sitt förstfödda barn när hon är gammal nog. Ensam kommer hon till palatset där hon blir kammarjungfru åt guvernörens äldsta dotter. En ring i hennes ena öra visar att hon är livegen, att hon inte får någon lön för sitt arbete men det finns de som har det värre. Under en resa till landsbygden träffar hon för första gången soller, en folkgrupp som en gång fanns över hela landet men som förslavades eller blev bortkörda av det erövrarfolk som nu besitter Nova. Snart blir Esmeralda mer bekant med sollern Storm som är slav på det gods hon besöker i egenskap av guvernörens barnflicka. Ett möte som kommer att förändra hennes liv. 

Den här boken trillade ner i min brevlåda utan att jag bett om den och efter en första anblick så var jag på väg att inte ens ge den en chans. Framsidan är fin men intetsägande, den gav mig ingen känsla för vad för slags historia det handlade om. Men när jag ändå började läsa så blev jag snabbt glatt överraskad. Vilken berättelse! Den har ett flyt, ett driv, det där som gör att man inte vill lägga den ifrån sig trots att det är för sent om kvällen. Jag tycker så väldans mycket om Esmeralda även om jag ibland hoppat högt i ilska över hur en sådan ung flicka kan vara så plikttrogen och underdånig. Men givetvis är hennes förändring en del av hur det ska vara, för att hon ska bli den hon är så slutet så måste hon börja långt åt andra hållet på skalan. Gillar även hur berättelsen ofta är riktigt grym trots att den är menad för en yngre publik, Vikström har inte duckat för de svåra frågorna. Nova är ett riktigt spännande fantasirike och jag skulle mer än gärna läsa fler berättelser härifrån. Det finns några småsaker som jag inte riktigt förstår, som att sollerna till exempel är kristna, men det är småsaker som inte stör alltför mycket. Jag kan ge Gycklarens arv det bästa möjliga betyget: jag låg vaken och sträckläste den här boken ett par nätter när jag hade den mest extrema jobbperioden på många år och ingen annan berättelse lockade det minsta. Den väckte min läslust igen.

Tack till Opal Förlag för recensionsexemplaret!