Kulla-Gulla och omslagen

Det har varit buskul att läsa om Kulla-Gullaböckerna, ett rent nöje faktiskt även om jag var lite orolig innan jag började. Rädd att mina vuxna ögon skulle förstöra barndomens mest omlästa och älskade bokserie. Istället kände jag nästan exakt som jag gjorde då för snart trettio år sedan, när jag praktiskt taget tvångsmässigt tog mig igenom bok efter bok bara för att börja om från början varje gång jag kom till slutet. Och precis som då så älskar jag de första böckerna mest (förutom Kulla-Gulla på Blomgården, den har aldrig varit någon favorit), när hon är en fattig barnhemsflicka som får ta på sig alldeles för mycket ansvar för en skock främmande barn. De senare åren hos tant Emily och när "kamraterna" från skolan dräller runt och ställer till besvär på Höje gör mig mest irriterad, det är ju torpartjejen jag vill ha, inte måste-lära-mig-tala-mindre-bonnigt-tjejen. Där är jag och Tomas Torpare helt överens.

Mina böcker om Gulla är vällästa, fulla av smutsiga fingeravtryck och väldigt älskade. De här omslagen är otroligt fina! Tycker väldigt mycket om det enhetliga och att man får glimtar av de andra karaktärerna i bakgrunden. Avslutar härmed min omläsning av Kulla-Gulla och ser fram emot Boken är tankens barns omläsning!

 

 

  

Kulla-Gullas myrtenkrona

Så har jag kommit till den sista boken om Kulla-Gulla. Det är lite vemodigt att lämna henne, även om det är i armarna på Tomas Torpare och med ett välordnat Höje som bas. För allt är extremt välordnat och fint, allt det där som jag brukar avsky men här accepterar. Jag till och med gillar det för efter alla dessa böcker med fattigdom, elände och kamp så behöver man lyckan.

I bokens början finns den gamla konflikten kvar: patron är säker på att han ska gifta bort Gulla med Ivan, Ivan själv är lika övertygad om detta och planerar för sin framtida lycka med gods och pengar. Irene smyger svartsjukt runt och försöker förstöra männens högflygande idéer. Gulla fortsätter springa iväg till Hygget för att få träffa Tomas som själv absolut inte vågar tro att han en dag ska få tillåtelse att gifta sig med den han älskar. Men allt är lite halvhjärtat skrivet, för som den saga detta är så kan man vara säker på att de goda kommer få varandra. Något annat är helt enkelt inte möjligt. Så konflikterna går på tomgång, författaren tar ytterligare ett varv för syns skull.

Men den här sista boken handlar mer om de fattiga flickorna i Gullas närhet än något annat. Där är Majsan som numera styr på Hygget med bestämd hand, Viktorias magra Nina som kärleksfullt drivit upp en brudmyrten, prostens handikappade Ester som hela sitt liv gömts undan nyfikna blickar. Precis som när jag läste den här serien som barn så får jag här i slutet en längtan tillbaka till Kulla-torpet, jag börjar se varför jag hela tiden började om från början när jag kommit till den sista boken. Visst är det ett fint slut med den vackra klänningen och de förbättrade arbetsvillkoren för Höjes arbetare men det som alltid har trollbundit mig mer än något annat är beskrivningarna av den fattiga barnhemsflickan som får släpa vatten, köra kol mitt i natten och ha ansvar för en skock lika fattiga torparungar. Det är henne jag ser framför mig när jag läser namnet Kulla-Gulla och det är henne jag saknar när allt är slut.



Kulla-Gulla finner sin väg, av Martha Sandwall-Bergström

 

Gulla och Tomas fortsätter sin kamp för att göra förbättringar för bygdens fattiga samtidigt som de försöker stjäla till sig hemliga kärleksmöten. Patron och Ivan verkar inte ens kunna tänka tanken att där skulle vara något men för Mamsell Modig kan Gulla inte dölja sina känslor. På torpet i Hygget finns numera två oxar, både huset och ladugården är rödmålade och barnen rundkindade och välgödda efter Tomas ansträngningar. Men allting börjar ändå dras till sin spets, Gulla vill berätta för sin morfar om kärleken men förstår att det inte kommer falla väl ut. Patron har planer på att gifta bort sitt enda barnbarn med Ivan men tycks återigen ha glömt hur det gick med hans dotter när han försökte tvinga henne till liknande handlingar.

Jag trivs så väldigt mycket bättre nu när den största delen av historien återigen utspelar sig i stugor och torp. Visst glider Gulla runt i fina klänningar men hon har ändå hjärtat på rätt ställe, hon är på de fattigas sida. Hon svor tidigt på att aldrig glömma svältåren på Kulla-torpet och glömt har hon verkligen inte gjort. Att de sjuka på bygden ofta utnyttjar hennes godhet och låtsas vara sämre än de egentligen är för att få ännu en matkorg, är något hon inte låtsas om. Istället tycker hon att det är en skam för herrgården att dess underlydande måste ta till oärlighet för att säkerställa maten på bordet. Men med ihärdighet och Tomas hjälp så blir det ändå långsamt bättre för många av torparna. Man ser ett ljus i mörkret.

Kulla-Gulla och Tomas Torpare

Efter att det allra värsta hänt Viktorias Viktor i slutet av sommarlovet så återvänder inte Gulla till Tant Emilys flickskola i Hasseltuna utan väljer att stanna hemma för att försöka införa förbättringar för folket på och omkring herrgården. Men för varje steg hon tar framåt tvingas hon två tillbaka, Patron är inte alls villig att förbättra för sina torpare och arbetare. Men så kommer en ny bruksbokhållare vid namn Tomas till Höje, en student från Stockholm som både lockar och skrämmer med sina socialistiska tankar. Långsamt vinner han Gullas hjärta och övertygar både arbetare och Patron om att han faktiskt inte bara pratar tomt utan står upp för det han menar. När trebarnspappan Sammel i Hygget måste åka in till sjukhus kliver Tomas in och tar ansvaret för torpet, dagsverkena och barnen.

Tomas Torpare är liksom Gulla själv en av de där nästan enerverande goda människorna som inte tycks kunna göra något fel. Visst gör han många misstag när han med frökenfingrar och noll kunskap om boskap eller lantbruk kliver in i Sammels ställe men det finns ingenting hans goda intentioner och hjärta inte fixar. Men jag vet, det här är ju en saga för barn, det ska vara överdrivet och lätt att dra gränserna för ont och gott. Och han måste väl vara på det sättet för att man ska förstå att han är rätt man för Gulla. Men jag tycker att han har en poäng när han säger att han önskar att Gulla fortfarande vore torparflicka och bodde strax bredvid på Kulla, för vet du Tomas, det önskar jag med att hon var.

Kulla-Gullas sommarlov, av Martha Sandwall-Bergström

Gulla är hemma på Höje för sommarlovet och med sig har hon Tant Emily, klasskamraterna Irene och Lycka, samt fänrik Ivan som kommer för att hjälpa den åldrande Patron Sylvester med att hålla ordning på gården. Ivans benhårda attityd till de fattiga torparna och arbetarna på herrgården får helt motsatt resultat än det han väntar sig och speciellt drabbad blir familjen på Heden där Viktorias oförmåga att hålla tyst inför orättvisor slår ner på henne och barnen. På herrgården läser Emily artiklar om uppror och revolution i andra länder och piskar snabbt upp en stämning som innebär skada för dem alla.

Det här är också en av de böckerna i serien som gör mig frustande arg, när överklassen från staden totalt krockar med verkligheten på Höje. Jag vill ruska dem, skrika åt dem, örfila dem tills det går in i deras snäva själar att även fattiga är människor. Att det inte går att ”jobba hårdare” när man redan sliter tolv timmar om dagen på bruket och sedan måste ta hand om de egna åkrarna och hushållet när man utmattad ramlar hem sent på kvällen. För man står obevekligt på Gullas sida, liksom hon kan man inte glömma de fattiga åren på Kulla. Det är riktigt fint skrivet, jag faller rakt i fällan och engagerar mig långt mer än jag trodde att jag skulle.

Kulla-Gullas första bal, av Martha Sandwall-Bergström

Gullas skolgång hos Tant Emily i Hasseltuna fortsätter som tidigare. Hon förstår sig inte på de andra flickornas förkärlek för bus, tissel och tassel eller svärmerier men blir ändå glad av chansen att få gå på sin första bal när staden firar konungens namnsdag. Kornett Ivan får upp ögonen för Gulla på ett helt annat sätt än tidigare men vad för slags affärer har han egentligen med caféflickan Martina?  Gulla får reda på mer än hon borde och ställer till med skandal i regementsstaden, till Tant Emily och Patrons stora förskräckelse.

Precis som när jag var liten så kryper det i mig av obehag och irritation när jag läser om överklassfasonerna i staden. Dessa hemska, hemska människor. Tant Emily är nog värst av dem alla men Kornett Ivan, Irene, Lycka och alla de andra ligger inte långt efter. Ännu i staden verkar de dock inte lika fruktansvärda som de blir mot bakgrund av Höje herrgård där deras närvaro blir nästintill olidlig. För i slutet av boken åker de till Gullas hem för att där spendera sommarlovet och det bådar inte gott för herrgårdens invånare. Eftersom jag mindes hur det skulle gå, hur fel och hemskt besöket slutar så läste jag med hjärtat i halsgropen, bävade för utveckligen. 

Har varit sjukskriven igår och idag, legat på soffan och plöjt igenom alla Kulla-Gulla jag hade kvar, nu saknar jag bara den sista! Kulla-Gullas myrtenkrona är beställd från antikvariat och är förhoppningsvis på väg hem till mig i detta nu, det var den enda som inte stod att hitta när jag plockade hem alla böckerna från mamma i somras.  Jag vill ha den NU! För jag har ärligt talat inte så stor lust att fortsätta med Femtio nyanser av honom där jag tagit mig ”ända” till sidan hundra…

Kulla-Gulla i skolan, av Martha Sandwall Bergström

 

Stunden har kommit och Gulla måste lämna barnen i Patrons vård för att åka till regementsstaden Hasseltuna och påbörja sin utbildning hos tant Emily. Åren i folkskola och det hon lärde sig där räknas plötsligt inte alls och nu måste hon snabbt komma ikapp sina klasskamrater vad gäller uppförande, franska, dans och att inte tala så bondskt. Hon placeras i samma rum som flickorna Irene och Lycka och gör sitt bästa för att vara alla till lags och för att lära sig allt som en ung dam behöver veta men det är inte lätt att börja tänka på sig själv i första hand när man hela livet haft andras välmående som prioritet ett.



Precis som när jag var liten så blir jag väldigt upprörd när tant Emily försöker förändra Gulla, när hon tjatar, örfilar och skriker tills flickan gör som hon vill. Jag blir heligt förbannad på de där pimpinetta överklassfasonerna där rykte och hur saker ser ut blir viktigare än både djurs och folks välmående. För er känsliga så vill jag utfärda en varning: åtminstone en häst och en katt råkar väldigt illa ut i Kulla-Gulla i skolan. Och så gör Kornett Ivan entré, Irenes kusin och enligt henne själv hennes tilltänkte make. Som jag skrev tidigare så hade jag helt förträngt honom men nu är det nästan så att jag ser fram emot att hata honom i de kommande böckerna.

Kulla-Gulla löser en gåta, av Martha Sandwall Bergström

Den nu rullstolsburne och elaka fröken Regina är sedan en tid tillbaka på Höje efter sin olycka. Stämningen är redan tryckt och obehaglig för Gulla och barnen när det börjar hända konstiga saker på herrgården. Smycken, mat och pengar försvinner både från herrskap och tjänstefolk och snart riktas misstankar mot torparbarnen och den föräldralöse Mats. Inte ens Gulla själv undgår frågor och tvivel när Regina gör sitt bästa för att alla ska vara så olyckliga som hon själv är.

Snart ska jag sluta ta upp det i varje recension men för varje del jag läser i min barndoms mest älskade bokserie, ju mer säker blir jag på att den där nidbilden av Kulla-Gulla inte stämmer. Hon är inte dumsnäll. Hon är inte ens genomgod. Visst står hon upp för sig själv och framför allt de svagare och fattigare men hon kan baske mig säga ifrån vid behov. Hon blir arg och visar det. Den person som däremot alltid säger ja och är tjänstvillig hur mycket stryk han än får, är Johannis. Han skyfflar runt och är alla till lags, oavsett hur illa de behandlar honom. Där har vi den genomsnälle människan.

Kulla-Gulla löser en gåta är annars lite av en mellanbok. Nu tänker jag dra några spoilers, så om du vill läsa boken utan att veta handlingen så får du sluta här! Fröken Regina får i den här boken en själ som man förstår, hon är inte bara elak punkt slut och på de sista sidorna så blir hon till och med vänlig och omtänksam. Det var trevligt att hon sent omsider fick bli en riktig person med kött på benen istället för en kliché. Tyvärr dör hon på de sista sidorna. Trist är även att tjuvarna på herrgården givetvis måste vara tattare och självklart är de gulögda (som vargar), fula och hjulbenta. Nu kom den här boken ut 1947 och det förklarar väl mycket men det känns ändå lite tråkigt.

Kulla-Gulla på herrgården, av Martha Sandwall-Bergström

Fjärde boken i serien om Kulla-Gulla.

Kulla-torpet har brunnit ner och Karlberg har flytt till Amerika men Gulla har lyckats samla alla barnen i säkerhet på herrgården. Sakta men säkert vinner de fattiga torparungarna patron Sylvesters förtroende och värmer upp hans hjärta, gränserna förflyttas och snart får även de vistas i finrummen. Men just när allt ser som ljusast ut på mycket länge så kommer fröken Regina hem från sjukhuset, invalidiserad efter olyckan många månader tidigare och hon gör sitt bästa för att förstöra för Gulla och barnen.

Nu i den fjärde boken börjar jag märka av den där godheten som många retar sig på hos Kulla-Gulla. För hon är genomsnäll och har en förmåga att i stort sett alltid göra och säga det rätta. Men frågan är om det kan vara så att den blir irriterande först nu när hon möter människor som verkar njuta av att göra ont. För det är först i jämförelsens ljus som hon ter sig något naiv och överdriven. Vem skulle egentligen orka medla, tro det bästa om alla, springa med matkorgar och vädja hos morfar patron varje gång något går snett? Jo, Gulla orkar. Hon är det många önskar att de önskade vara, varför är det så provocerande? Borde vi inte irritera oss på samma sätt på de som är onda för ondskans egen skull? Som elaka pigan Agda, rättar Tysklind (vars mörka skäggbotten och ”utländska utseende” tas upp på ett sätt som gör åtminstone mig obekväm) och så fröken Regina då. Vi söker anledningar till Gullas godhet, anser den oförståelig, medan ondskan inte kräver någon som helst förklaring. Den accepterar vi som den är.

Jag läser glatt vidare i serien, för det här har det mesta: det är roligt, hjärteknipande, spännande och sorgligt. Minns nu att den där stora ändringen inte kommer än, när Gulla och barnen flyttar till herrgården, utan senare när hon börjar skolan och till dess är det en bok kvar. För jag tycker att det är bäst här, när patrons lyx ställs mot torparnas fattigdom och kamp för överlevnad. Senare blir det mest irriterande med alla dessa överklassmänniskor som springer runt och piper för att de får smuts på klänningen eller för att chokladen tar slut.

Kulla-Gulla håller sitt löfte - Kulla-Gulla vinner en seger, av Martha Sandwall-Bergström

Fortsätter min omläsning av Kulla-Gulla och kör en per kväll när andan faller på. I Kulla-Gulla håller sitt löfte har Gulla fullt upp med att ta hand om alla barnen när torparfrun Ellen börjat kräkas blod och fått åka till sjukhuset i stan. Det är fattigare än någonsin i stugan och alla arbetar hårt med dagsverken på herrgården Höje samtidigt som de ska ta hand om de egna åkrarna och djuren i ladugården. Men så får en dag patron Sylvester syn på Gulla och ser likheten med hans egen dotter som försvann för tolv år sedan, kan Gulla vara hans barnbarn? Sakta börjar situationen på torpet att bli lättare men så återvänder patrons släkting fröken Regina till Höje och hennes intentioner är allt annat än goda.

Det fortsätter lika fint som i den första boken, det är en riktig fröjd att läsa om den här serien. Situationen i torpet känns autentisk, det varken överdrivs eller sparas på de obehagliga och tuffa scenerna. Man tror på det som händer, man tror på människorna och varför de agerar som de gör. Den enda som blir något schablonmässig är fröken Regina, hon är bara ond ända ut i fingerspetsarna utan att man får lära känna henne bättre.

Kulla-Gulla vinner en seger var min favorit i serien när jag var liten och fortfarande pirrade det lite extra när jag öppnade den. Patron åker utomlands för att hitta bevis på att Gulla verkligen är hans dotterdotter och under tiden har fröken Regina kontrollen över Höje herrgård. Matleveranserna från herrgården till torpet slutar att komma men snart får Gulla ännu svårare problem när det verkar som att Regina inte bara vill få bort henne från trakten utan kanske har allvarligare intentioner.

Den här boken har verkligen allt; man får kontrasterna i livet på torpet kontra herrgården, det är spännande och fartfyllt och framför allt så är det rörande och tårframkallande. En liten spoiler men åh vad jag gråter när Gulla åker runt och hämtar hem barnen i slutet av boken, tror även att jag sörjer kossan Skrålla lika mycket som Gulla gör. Fortfarande vill jag säga att det här är den bästa Kulla-Gullaboken, för det som är stort i serien är skildringarna av ett försvunnet fattigsverige. Det som snart kommer i form av bortskämda överklassmänniskor är mest irriterande, men jag fortsätter nog min omläsning och hoppas ta mig igenom alla böckerna.

Kulla-Gulla, av Martha Sandwall-Bergström

Oxen knegade och drog i uppförsbacken. Hans knotiga kropp var tufsig och våt av det strilande regnet och han sjönk så djupt ner i landsvägens lervälling att klövarna inte syntes. Denna höst i början av 1900-talet var en av de våtaste i mannaminne. Ute på fälten stod höskylarna och svartnade och i potatisfårorna flöt regnvattnet som i små bäckar.

Jag vet inte hur många gånger jag läst de där inledande raderna, alltid med samma förväntan. Kulla-Gulla är den serie jag läste flest gånger under min barndom och jag har varit rädd att läsa om som vuxen för jag orkade inte med att få en ändrad bild av den. Gulla var för högt älskad. Men så i lördags blev det av ändå.

Språkligt är det här en jättefin bok, jag kan inte klaga det minsta, det är levande och vackert men ändå inte för svårt för målgruppen. Inser nu när jag läser om hur mycket jag som barn lärde mig av de här böckerna, minns att min lärare på lågstadiet var förvånad över att jag kände till begreppet ättestupa och nu förstår jag att jag fick det härifrån. Boken har ca hundratjugo sidor och jag läste ut den väldigt snabbt. Jag grät, åt choklad och kramade katterna - och upprepade. För det här är bättre än jag minns, det håller. Den där fattigdomen och eländet skaver ända in i själen; föräldralösa som säljs till lägst bjudande på auktion, barnen och djuren som får slita hårt och enbart får slag och luggningar som tack. Svälten. Sjukdomarna och döden. Och så alla de personer jag glömt bort: gammelmor, mamsell Modig, kloka Manda, Kalle Baddare och Dal-Pelle. Vad jag har saknat dem! Gulla har ofta anklagats för att vara för positiv och glad, man menar att en flicka som råkar ut för allt det slit som hon gör inte borde kunna vara så god, snäll och hjälpsam. Men jag ser det inte riktigt så, för visst tänker hon elaka tankar och hon utför definitivt elaka handlingar (hon slår Kalle Baddare över näsan med en träsko). Visst är hon något överdriven, men inte mer än en hjältinna klarar av vara, åtminstone inte här i den första boken.

En rolig detalj: min snart trettio år gamla utgåva av Kulla-Gulla köptes på Obs! för extrapriset 21:60, fullpriset var 24:00, prislapparna sitter fortfarande kvar på baksidan.