Och allt skall vara kärlek, av Kristian Lundberg

Och allt skall vara kärlek är Kristian Lundbergs uppföljare till Yarden från 2010 och innehåller allt det som inte riktigt fick plats i den första boken, det han inte hade orden eller modet att formulera. Det handlar fortfarande om tillbakablickar på hans egna livegna men nu avslutade arbete i Malmös hamn men främst om de som fortfarande är kvar: de papperslösa, de språklösa. Varje morgon vaknar han i sin lägenhet med utsikt över den före detta arbetsplatsen och funderar över livets kast, sonen som växer upp, över kärleken till K som han är uppslukad av men ändå inte riktigt förstår. Och så givetvis föräldrarna, främst mamman som är psykiskt sjuk och säker på att de alla är övervakade.

Jag använde inget bokmärke när jag läste den här boken och det var delvis med flit. När jag tog upp den ur väskan så fick jag bläddra fram och tillbaka för att hitta rätt sida och ofta läste jag om långa stycken, insåg först efter ett par sidor att det blev omläsning. För det behövdes. Jag behövde läsa om och om igen, det är gruvligt vackert men jobbigt att ta sig igenom. Har väldigt svårt att skriva något konkret om den här boken annat än att jag älskade den, precis som jag älskade Yarden. Noteringarna om den fattiga barndomen slår hårdast i mig, förmodligen för att jag vet att detta inte är något som tillhör det förflutna. Det finns barn som lever så här i Sverige idag, i detta nu.

”Du ser till att leta upp vänner som också är ställda åt sidan under sommarlovet. En gård. Höghus. Kanske en bussresa in till city. Stjäla cyklar, knäcka p-automater, hänga på Frukt och godis. Dagar, tröstlösa dagar som länkas samman. Vad gjorde vi då? Överlevde. Och i skolan, när vi kom tillbaka efter loven och skulle skriva om vad vi hade gjort under ledigheten? Jag bara gick, lämnade klassrummet. Så också Frasse, Conny, Sonny, Bill och Rolle. Vi hade ingenting att säga.”

Yarden, av Kristian Lundberg

Kristian Lundberg har under flera år kunnat försörja sig på att skriva när den möjligheten en dag försvinner. För att få mat på bordet tar han jobb på Yarden i Malmös hamn. Där blir han en av de många timanställda som inte riktigt är individer med namn utan snarare serienummer som behandlas lite hur som helst och kan avskedas på ett rykte eller påstått attitydproblem. Han flyttar nytillverkade bilar fram och tillbaka mellan fraktskepp och uppställningsplatser, ständigt livrädd för att åsamka plåtskador. Lika rädd är han och de övriga tillfälligt anställda för att jobben ska ta slut, försvinna. De arbetar i alla väder utan att knota. De skottar i snöstorm och tvättar bil efter bil, ibland flera dagar på rad, iförda dyngsura skor och jackor. Män med ännu färre rättigheter än Kristian skymtar förbi i form av invandrare, papperslösa. Det är en bok om de som står längst ner på skalan, de som sliter mest för minst ersättning.

Det är även en beskrivning av hur det var att växa upp med en psykiskt instabil mamma och frånvarande pappa. Om hur det kan vara att flytta sju gånger på ett år för att mamma tror att de är förföljda och iakttagna, eller för att undkomma räkningar som det inte finns en chans att betala. Han berättar hårresande historier om hur han svikit och sårat andra människor och hur han nu ångrar sig. Känner skam. Att han jobbar så hårt för att hans egen son inte ska få samma slags liv med alkohol, droger och brott. Inte bara en gång får han bryta det sociala arvet, utan flera.

Min pappa jobbade hela sitt liv med kroppen som verktyg. Jag minns hur trött han kunde vara, hur kvällen var vilotid. Det stod ständigt flera burkar med Tigerbalsam i vårt badrumsskåp. Men han var fast anställd och fackligt engagerad så oron för att jobbet (och därmed leverbrödet) plötsligt skulle ryckas ur hans händer, fanns inte där. Inte på samma sätt som på Lundberg beskriver. Min pappa visste sitt värde på arbetsplatsen. Att läsa Yarden är att bli påmind om alla de som inte har den lyxen.

Texten är mörk. Ibland gör det nästan fysiskt ont att läsa, den oändliga vintern och värken gräver sig in i ens medvetande. Att jag läser den till och från jobbet, med den ständiga gryningen och skymningen utanför tågfönstret gör det inte lättare. Jag förstår varför den fick Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010.