Heavy Metal Murder, av Lemmy Loot

Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg. Som vanligt har hårdrocksfansen samlats för att avnjuta flera dagar av solande, ölande och spelningar. Journalisten Carl Barfoth har rest dit tillsammans med ett gäng vänner och förutom att göra det sedvanliga så har han även uppdraget att skriva ett reportage om hårdrockens själ. Med husvagnen som nav ser de band, jobbar sig igenom whiskyflaskor och äter langos. På området finns även Grethe som med enorma kameror dokumenterar festivallivet. Hon håller sig för sig själv och planerar sitt uppdrag. Under fredagskvällen sker det otänkbara; basisten i bandet Desanguinator, skjuts till döds på scenen och mördaren verkar vara borta som i ett trollslag. Vem sköt honom? Carl börjar vid sidan av polisen att försöka ta reda på sanningen. 

Pseudonymen Lemmy Loot har skrivit en hårdrocksthriller. Och oj, vilken hårdrocksthriller! Till en början var jag lite orolig att jag gillade så mycket just för att igenkänningsfaktorn var så hög. Jag har spenderat tre festivaler på den dammiga (om man har tur) alternativt blöta och leriga plats som är Sweden Rock och att läsa om det i romanform var roligare än jag kan beskriva. Att återigen få möta alla dessa människor, stånden med tveksam mat och konserterna, var som att klä sig i en nött och älskad band-t-shirt. Men snart insåg jag att jag gillade även för att det är roligt och smart skrivet och för att jag verkligen ville få veta hur allt hängde ihop. Roligast av allt är styckena med Grethes berättelse. Författaren skulle ha kunnat brodera ut historien något mer, med sina knappa 170 sidor finns det verkligen utrymme för det och slutet kom för snabbt. Men annars så var det enbart mysläsning för mig, till och med till den grad att en resa dit i sommar inte skulle kännas helt osannolik.

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Hårdrocksthriller och kattnyheter

Fick vad som låter som en fantastiskt rolig bok av Kalla Kulor Förlag. Heavy Metal Murder! De kallar det för "hårdrocksthriller" och den utspelar sig på Sweden Rock Festival i Norje, Sölvesborg, där jag varit på festival vid tre tillfällen. Förhoppningsvis kommer det bli en hel del igenkänning vid läsning av den här boken. 

Och så har jag bara bra nyheter angående trattkatten! Hon blev av med tratten igår och enligt veterinären ska knölen de tog bort vara cancer men en väldigt långsam variant som oftast håller sig borta efter operation när katt drabbas av den. Så nu är det bara vänta och se. Stort tack för alla hållna tummar och tassar!

Inga kelgrisar, inga styvbarn - av Cia Sigesgård

Det här kan vara en av de äckligaste och läskigaste böckerna jag någonsin läst. Jag har slängt boken ifrån mig och svurit på att inte läsa vidare men en stund senare satt jag ändå där och bläddrade vidare. En måste ju se hur det går! Och trots (eller är det tack vare?) äcklet så har jag gillat, jag har gillat väldigt mycket. Samt städat lite mer noggrant hemma i lägenheten. 

I ett hyreshus någonstans i Sverige bor Astrid, hon är pensionerad och lever med sin vuxne son som inte vill arbeta utan går hemma. Astrid vet att sonen inte är riktigt normal, det finns händelser i hans barndom som hon ännu inte har lyckats glömma. Så har vi gästerna, de hemliga gästerna som besöker henne dagligen och äter henne ur huset, vilka är de egentligen? Och de blir bara fler. På en annan våning i samma port bor Anna som är programmerare och vars ensamhet bär på en hemlighet. Om kvällarna är det någon som smyger på Anna när hon byter om, kikar in genom hennes fönster. Anna är kompis med pojken Kasper vars dysfunktionella familj högst upp huset inte riktigt orkar ta hand om honom och hans lillasyster. Långsamt, långsamt vecklas historien upp. Vi får veta allas innersta önskningar och det de vill dölja för omvärlden. För innanför hyreshusets väggar pågår ren ondska, drivet av skuld och skam. Och allt till en doft av ruttnande lik.

Inga kelgrisar, inga styvbarn

När jag för några veckor sedan var på mingel hos Kalla Kulor Förlag så fick man boken Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård med sig hem i presentpåsen. Den beskrivs på framsidan som en folkhemsrysare. Jag har givetvis läst ut den men då den inte släpps förrän den 24:e april vågar jag inte skriva något om vad jag tyckte mer än att den var fantastiskt äcklig, på ett bra sätt, och att jag är väldigt nyfiken på vad alla andra kommer att säga om den! Lägg tassarna på den om ni har möjlighet. HÄR finns förlagets sida om boken med en lite närmare beskrivning.

Weirdo, av Cathi Unsworth

Privatutredaren Sean Ward får i uppdrag att åka till den lilla staden Ernemouth för att undersöka det tjugo år gamla fallet med Corrine Woodrow som dömdes för mordet på en klasskamrat, ett omtalat fall med hemska detaljer av svart magi. Tillsammans med den lokala tidningens chefredaktör, Francesca, intervjuar han alla iblandade och försöker reda ordning i vad som hände för det finns anledning att tro att allt inte gått rätt till. Men stadens invånare och makthavare verkar ha något att dölja, de till och med motarbetar Seans och Francesca, vilka snart inser att de gör jobbet med risk för sina liv.

Jag borde förmodligen börja med att säga att jag har ett ganska komplicerat förhållande till så kallade deckarromaner men att jag har gått från att inte läsa dem alls till att till och med tycka om flera av dem. Weirdo är en av dessa som hamnar på plussidan. Den är fantastiskt mörk (ja, det är något bra!) och jag gillar verkligen scenerna från åttiotalet som utgör ungefär hälften av berättelsen. Huvudpersonen Sean är något opersonligt beskriven, man får inte veta så mycket om hur han är eller vad han gjort tidigare, allt cirkulerar kring vad han gör i Ernemouth. Sedan är det lite för många personer med i boken som man förväntas känna till trots att de senast nämndes över femtio sidor tidigare, jag fick ofta bläddra tillbaka eller sitta och fundera en stund på "vem var det där nu igen..." Men som helhet så gillade jag Weirdo! Det var spännande, fint skrivet och många igenkännande referenser från åttiotalet.

Tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Underbara helvete, av Jamie McGuire

Från bokens baksida:

"Abby har lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, fast besluten att aldrig återvända. Tillsammans med sin bästa kompis America har hon flytt till Eastern University för att börja ett nytt liv. Hädanefter ska hon vara en duktig flicka. Men så möter hon Travis, killen som slåss för pengar på illegala slagsmålsklubbar och som alltid har ett koppel av tjejer efter sig. Abby lovar sig själv att aldrig falla för Travis och istället inleder de en vänskap. En vänskap som med tiden fördjupas och intensifieras tills den plötsligt har förvandlats till just det Abby med alla medel försökt undvika. Hon vet att de inte är bra för varandra, ändå kan hon inte hålla sig borta från honom. Deras relation blir snart alltmer kaotisk, destruktivt hänförande och fullkomligt underbar. Samtidigt smyger sig Abbys förflutna allt närmare och hotar att rämna hela deras värld."

Den här boken har egentligen bara ett enda fel men det är å andra sidan så stort att det överskuggar allt annat. Till en början gillade jag Abby och beskrivningarna av livet på ett amerikanskt campus, det verkar spännande och roligt, och texten är verkligen medryckande och skrivet på ett sätt som gör att man "bara" ska läsa ett kapitel till. Men mycket snabbt började jag irritera mig på Abbys oförklarliga känslor för Travis. För han är killen som dricker sig karatefull på whisky och sedan tar till nävarna när något eller någon går honom emot. Att han är gullig, omtänksam och mjuk däremellan hjälper inte, han passar perfekt in i profilen som besatt pojkvän. Han får ligga runt hur mycket han vill medan han sorterar ut sina känslor för Abby men om hon så mycket som kysser en annan kille så får Travis spel. Han ser till att hon har förkläde med sig när han inte är med, han får panik och spöar alla som så mycket som tittar på Abby, hon får inte klä sig som hon vill  - hallå sjuttonhundratal. Han har ett kontrollbehov som jag enbart sett i förhållanden som undantagslöst barkat käpprätt åt helvete. Så fort de har en konflikt som innebär att Abby blir upprörd så löser Travis det genom att kyssa henne så hon blir knäsvag. Voilà! Problemet löst. Han manipulerar, kontrollerar, förföljer och kallar det för kärlek. Hon förtrollas av hans fantastiska sexpack och tatueringar och låter tårarna oupphörligen rinna glittrande nedför kinderna. Romantik? Bah! Humbug!

Ska det här vara en typ av man som kvinnor är attraherade av? Om detta är någon slags allmän drömman för unga tjejer idag så vill inte jag vara med längre. Jag känner många väldigt manliga, romantiska och starka killar som aldrig någonsin har betett sig såsom Travis gör. Det bara måste gå att beskriva en sexig kille i en romantisk bok utan att han blir till den värsta våldsamma kontrollfreaket.

Tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Mingel hos Kalla Kulor Förlag!

I torsdags var jag och en kompis på mingelträff hos Kalla Kulor Förlag där vi förutom bubbel och fantastiska köttbulls-snittar fick många intressanta samtal samt en påse böcker att ta med hem. Jag har redan slängt mig över två av böckerna och hoppas kunna recensera så snart det är möjligt! (Åtminstone en av dem har recensionsdag en bit fram i tiden.)