Kulturkollos veckoutmaning: resor i kultur och verklighet

Jag är ambivalent till resor. Blir mest stressad av flygplatser, okända tågstationer och slappnar först av när jag kan låsa dörren till mitt (förbokade) hotellrum. Min inre hobbit gör uppror. Men samtidigt så finns där en tjusning, en anledning till att man minst en gång om året packar sin väska och far iväg. Är det sedan ett bra resmål så är jag den första som säger: Hit måste vi åka igen! För då är jag trygg med platsen, vet vad som väntar. Att läsa om resor däremot, det är en helt annan femma! Det är perfekt att resa nerbäddad i sängen eller fåtöljen, introverten i mig jublar. Några favoriter är: 

Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, alla reseskildringars reseskildring.

Till jordens medelpunkt av Jules Verne, en bok som fullkomligt förhäxade mig i tonåren.

Vi kom över havet av Julie Otuska, om en mer eller mindre frivillig resa över havet för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Skrämmande bra.

Road movies. Vilken är min favorit och varför.

Det bara måste bli Stand By Me, skriven av Stephen King. Det är något med de fyra omaka pojkarna från helt olika uppväxter som ändå är bästa vänner, så där som man bara är i en viss ålder. Som ger sig ut på en resa för att hitta och titta på liket av en pojke ungefär lika gammal som de själva är. Det är makabert på ett sätt som nästan bara Stephen King lyckas med men mest av allt handlar det om kärleken mellan en bortgången storebror och lillebror som blev kvar, om överväldigande sorg och föräldrar som inte förmå se sina barn. Det blir liksom inte finare. Eller mer outhärdligt.

I sommar planerar vi att åka till London! Gå på museer, se Harry Potter-studion, sitta på pub och äta pommes. Då jag inte är så förtjust i varma resmål har jag aldrig varit i Thailand och mitt drömresmål just nu är Svalbard för att se djurlivet där medan det fortfarande finns ett. 

Vi kom över havet, av Julie Otuka

Så fick jag då äntligen läsa Vi kom över havet och jag måste säga att det var väl värt väntan.

Hur lämnar man allt man någonsin känt för en osäker framtid? Vågar man slänga sig över havet för att några veckor senare tas emot av en väntande äkta make man aldrig tidigare träffat och vad känner man, vad gör man, när den äkta mannen inte ser ut som på de fotografier man tidigare sett? Ensam i ett främmande land med ett obegripligt språk gör man det man kan, man börjar arbeta, man låter mannen ta det som är hans rätt att ta. Man skriver hem men berättar inte om sina besvikelser för skammen går för djupt. Vi kom över havet beskriver hur livet såg ut för de japanska postorderbrudar som på 1920-talet kom till Kalifornien för att starta nya liv. Det är mycket sorg, förtvivlan och omänskliga förhållanden men även ljusglimtar här och där. Boken är skriven i en fantastisk vi-form som gör att man genast känner sig inkluderad, som en av de förväntansfulla tjejerna på båten. Tusentals röster ropar upp från boksidorna, uppmanar en att lyssna. Det är berättelser om övergrepp, likgiltighet och drömmar som aldrig slår in. Man tycker att kvinnorna oftast behandlas som skit, rent ut sagt, men så kommer man till historierna om barnen som föds i det nya landet och plötsligt så blir det än värre. För barnen dör ofta, ibland med sina mödrar i barnsäng, i sjukdomar, av obeskrivliga olyckor och av försummelse. Kontrasten i det vackra språket med det hemska det beskriver är otroligt effektfullt.

”En av oss på båten blev med barn men visste inte om det, och när babyn föddes nio månader senare var det första hon lade märke till hur lik han var hennes nye make. Han har dina ögon En av oss hoppade över bord, efter att ha tillbringat en natt med en sjöman, och lämnade en lapp på sin kudde: Efter honom kan det inte finnas någon annan.”