På reklambyrån försöker de anställda överleva de ständigt pågående nedskärningarna med alla medel tillgängliga. Man snor kontorsmaterial, leker på arbetstid, jävlas med kollegorna, "lånar" varandras antidepressiva medicin, stöttar och hånar varandra samt spenderar alldeles för mycket tid på den lokala krogen efter arbetstid. Vi känner igen stereotyperna: arbetsnarkomanen, vapenfantasten, upptågsmakaren, han som fortsätter att dyka upp även fast han fått sparken för länge sedan. Och även om vi kanske inte riktigt kan relatera genom vår arbetsplatser här i Sverige så kan vi ändå göra det genom de personlighetstyper vi lärt känna genom amerikansk företagskultur på teve och i film.
Vad vi hatade våra kaffemuggar! Våra musmattor, våra bordsklockor, våra almanackor och innehållet i våra skrivbordslådor! Till och med fotona av våra nära och kära som satt fasttejpade på våra datorskärmar i uppmuntrande syfte förvandlades så småningom till jolmiga påminnelser om all den tid vi avtjänat.
Bokens vi-perspektiv ger en känsla av solidaritet, som om man vore där på plats och en del i kollektivet. Ni vet den där mer eller mindre påtvingade samhörigheten som alltid påtalas och hyllas på arbetsplatser, kanske speciellt där teamkänslan mest är ett tomt begrepp. Det är hysteriskt roligt men allt mals sakta ner mot en oundviklig katastrof och skrattet fastnar allt som oftast i halsen. Om man någon gång arbetat på ett företag som varslat, eller till och med bara där rykten om uppsägningar har börjat gå, så känner man igen sig. Det är absurt men förståeligt hur galet människor som känner sig hotade, beter sig. Så fick vi se slutet av Joshua Ferris känns som ett viktigt, om än något överdrivet, tidsdokument.
