Pratar så fort jag kan - Lauren Graham

Den här boken beskrivs av förlaget som en memoar i essäform. Lauren Graham, mest känd från serierna Gilmore Girls och Parenthood, berättar om sitt liv. Om hur det kan vara att under en lång tid förbli singel i ett samhälle byggt för två, hur det är att bli förpassad till mamma-facket när man är strax över trettio och hur det var att få återvända till genombrottsrollen Lorelai Gilmore, sju år efter att serien lagts ner. Avsaknaden av röd tråd är lite irriterande, milt sagt och hon jobbar väldigt hårt med att ha en bra attityd till Hollywoodfabrikens vikthets men kan inte riktigt förklara, ens för sig själv, varför det är viktigt att vara smal. Ett helt kapitel ägnas åt att maniskt upprepa: ät mindre och träna mer. Början på boken är alldeles för flåshurtig. Hon försöker vara Amy Schumer men allt jag ser är Lorelai. Det är ett problem, att det är så svårt att särskilja Lauren från hennes mest kända karaktär men vi älskar ju Lorelai! Men sedan blir det faktiskt roligt på riktigt (eller vänjer jag mig bara vid tonen?) och då speciellt när hon snuddar vid det som bränns: sexismen, kvinnoföraktet, uteseendepressen. Jag säger "snuddar vid" då hon faktiskt har skrivit en hel bok om sig själv utan att få med något som helst personligt. För personligt måste inte betyda intimt eller privat. Jag förstår att hon är orolig att lämna ut sig själv för mycket med tanke på hur pressen har jagat henne om privatlivet. Hon hade nämligen oförskämdheten att vara singel i en "evighet" och när hon väl blev tillsammans med en (lika känd) skådespelare så ville hon inte prata om förhållandet. Fräckheten! Men jag hade älskat att få veta mer om inspelningen av Gilmore Girls än att alla skådespelarna var fantastiska och varma och att allt gick som på räls. Plattityder. Självklart är jag inte ute efter historier om tjuvnyp eller gräl, för det är lika ointressant, men något mer måste det väl ändå finnas att säga? Som detaljen att de inför de fyra nya avsnitten fick bygga upp alla miljöer på nytt men att de då inte hade kvar de exakta måtten så hallen hos Lorelais föräldrar blev större än tidigare. Otroligt roligt och nördigt fakta för oss som sett och älskat den serien, om och om igen. Mer sådant hade varit guld! Som avslutning så måste jag ändå erkänna att jag tycker väldigt mycket om henne, jag är dock otroligt kluven till hennes bok! Så jag både älskar och tycker lite illa om, men berörde mig måste jag ändå erkänna att den gjorde.

Stort tack till Lind & Co-förlag för recensionsexemplaret!

Gilmore Girls: A Year in the Life of

Utfärdar en spoilervarning till det här inlägget! Läs inte om du vill se de nya avsnitten av Gilmore Girls utan att veta något i förväg. Tillåter även spoilers i kommentarerna.

Åh vad jag gillade Gilmore Girls när det gick på tv förr om åren. Nu minns jag inte var jag läste det men någon skrev i samband med att de här nya avsnitten skulle släppas att serien förr i tiden var som att bli insvept i en trygg och varm filt och det är precis så jag minns det. Mina förväntningar på de fyra avsnitten var långt ifrån högt ställda, så jag hade inte orimliga förhoppningar, men ändå så måste jag säga att jag inte tyckte särskilt mycket om det. Visst är det underbart att åter befinna sig i Stars Hollow! Jag älskar att få kliva in i karaktärernas liv och se hur de har det. Jag älskar dem så mycket. Men vi pratar totalt sex timmars speltid och nästan ingenting händer! Och när det väl händer något så är det ofta obegripligt, det är konflikter som inte är riktiga konflikter och känns konstruerade enbart för att man ska gråta en skvätt när allt ordnar sig igen. Somliga sidokaraktärer får en trettio sekunders comback och sedan ägnas hela kvartar åt vansinniga musiknummer. Och så det här rosiga filtret som allt är filmat i, det som fick mig att tro att det faktiskt var så Amerika såg ut när jag var barn, varför detta behov av att försköna den här pittoreska staden som redan är åt det överdrivna hållet? I den gamla serien såg ändå årstiderna realistiska ut, även om mycket annat var väldigt gulligt. Mest besviken är jag nog ändå över att jag inte känner igen mina två Lorelais. Den äldre har fastnat i något slags glättigt humör där hon antingen flamsar runt eller låter tårarna välla upp ur ögonen. Den yngre häller i sig litervis med whisky och verkar ha förlorat all den riktning och målkänsla hon hade som ung. Sedan att de båda under en lång scen vid en allmän pool sitter och hånar människor som inte är pinnsmala känns bara osmakligt. Vilka är de här två otrevliga kvinnorna? Det enda riktigt bra var den allra sista meningen Rory uttalade i det sista avsnittet. Äntligen hände det något! Sedan blev rutan svart men jag kan inte påstå att jag blev så ledsen över det, kanske är det bäst om hennes graviditet avhandlas i alla tittares egna fantasier. Så fort höst-avsnittet var över slog jag på piloten till säsong ett och suckade lättat och djupt när allt såg ut, och kändes, som det skulle igen. De fyra årstidsavsnitten kommer jag nog aldrig att återvända till igen.