Kampen om Järntronen - separationsångest och ett glatt återseende

Det är både med glädje och en hel del sorg som jag ser den sista tv-säsongen av Game of Thrones. För jag är glad att det tar slut, oändliga serier brukar inte vara bra i slutändan. Men givetvis är det samtidigt tårframkallande att komma till det oundvikliga slutet, att få veta exakt hur det går för alla och när man kan sin George R.R. Martin så vet man att det kommer bli blodigt. Så min vana trogen har jag samtidigt börjat om från början. Det är precis så här jag alltid gjort när jag kommit till slutet av en serie, om det så varit Kulla Gulla eller Harry Potter, och allt har känts tomt och ödsligt: slagit upp första boken för att återigen bli innesluten i den trygga början. Så nu har jag med hjälp av Storytel börjat lyssna på Kampen om Järntronen, som den första boken heter på svenska. För något måste jag göra för att dämpa separationsångesten. Alla karaktärerna känns så unga och naiva och många gånger vill jag skrika åt dem att akta rygg, att inte vara så förbannat oskyldiga. Men mest njuter jag av att insupa miljöerna, att få gå i korridorerna, sitta framför eldstäderna och klappa skräckvargarna.

Jenny of Oldstones

Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long

She couldn't remember their names

They spun her around on the damp old stones

Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day

And into the night through the snow that swept through the hall

From winter to summer then winter again

Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones

Who had loved her the most

Game of Thrones på Livrustkammaren

Om du liksom jag har en svaghet för Game of Thrones och bor i närheten av Stockholm så tycker jag att du ska ta dig till Livrustkammaren där en utställning som heter Maktspel pågår just nu. De visar kläder från inspelningarna och du kan sitta i en replika av Järntronen. Fast se till att först ha läst/sett bok eller säsong 3, för de har varit dumma nog att inkludera spoilers i utställningen!

Efter tjejmiddag en regnig tisdagskväll behöver man...

...komma hem till en massa nya böcker givetvis. Lade in en beställning för att... ja, behöver man verkligen en anledning? För att det är sommar kan vi säga. Det bidde:

Svärdets Makt av George R.R. Martin eftersom säsongsavslutet på teveseriens andra säsong fick mig att längta efter mer.

Fever Pitch av Nick Hornby då fotbollssäsongen äntligen är igång igen och jag insåg att trots att jag älskar filmen (den från 1997 med Colin Firth, INTE den amerikanska remaken från 2005) så har jag aldrig läst boken. Och då älskar jag ändå Hornbys andra böcker.

Sargassohavet av Jean Rhys efter att Bokstävlarna hyllat den.
Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi har jag velat ha sedan första gången jag såg den, men efter att Schitzo-Cookie's Bokblogg skrivit en positiv recension så hamnade den ännu snabbare på inköpslistan.

(Notera tassen högst upp i bild. Det är helt omöjligt att lägga upp böcker på bordet för fotografering utan att få med en bit av en katt.)

Zombiehäst

Spoilervarning för teveserien Game of Thrones, säsong 2.

Jisses amalia, såg ni närbilden av zombiehästen i sista avsnittet av Game of Thrones!? Snyggt, läskigt och helt, helt.. underbart. Hela armén av White Walkers var fantastisk och där beställde jag den tredje boken i serien från Adlibris. Detta trots mina tidigare velanden angående om jag skulle läsa vidare eller inte.

Fuskläsning: Kungarnas Krig, av George RR Martin

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt fuskläsning, vilket betyder att jag har läst Kungarnas Krig av George RR Martin men enbart de delar som intresserat mig. Så fort de snurrat in sig i (för mig) trist politik och ”Ser hit” och ”Ser dit” så har jag glatt bläddrat förbi de sidorna. Detta har jag gjort samtidigt som jag sett seriens säsong 2 på Canal+ så somligt av det jag missat i boken har jag fått ändå från teve. Ibland har jag även helt fräckt hoppat över hela kapitel med trista personer, eller personer som varit trista för tillfället, och gått på nästa bara för att jag vetat om att exempelvis Tyrion eller Arya har väntat några sidor bort.

Är fullt medveten om att denna sortens läsning kan reta många som anser att man måste läsa varje bokstav på varje sida, men ibland fungerar det bara inte för mig. Tycker ändå att det är bättre att jag läser stora delar av en bok istället för att sluta helt efter fem kapitel. Att tvinga mig igenom alla trista delar bara för sakens skull finns inte för mig, det är bara att glömma. Men det blir ingen regelrätt recension av Kungarnas Krig, för jag kan inte skriva detaljerat och passionerat om en bok som jag delvis skummat igenom. Fast vad tyckte jag då? Får man säga ”transportsträcka” utan att alla fans går bananas? Eller är det någon som håller med mig? Visst har det stundtals varit extremt spännande och jag älskar att Sansa äntligen fått vara mer än en ömtålig push over, men de flesta karaktärerna har ändå inte genomgått så stora personliga förändringar, många står kvar och stampar på samma (själsliga) plats som i slutet av bok ett. En fråga till er Game of Thrones-fantaster som jag vet finns där ute (och om ni orkat ta er igenom den här svamliga texten): är trean bättre? Eller kommer den medeltida politiken ta kål på mig där också?

...meanwhile, in The Seven Kingdoms

Spoilervarning för Game of Thrones säsong 2!


Onsdagskvällarna är vigda åt Game of Thrones på Canal+ där vi nu hamnat på avsnitt fem av tio. Jag är ärligt talat lite förbluffad över att det fortfarande är så... magiskt. Men kom igen, vad var det för Star trek-avsnitt vi hamnade i igår när Daenerys med följe gick på samkväm i ökenstaden Qarth? Det var som när Spock & co hittade en planet som n ä s t a n var exakt som vår egen jord förutom att dess invånare levde i en något moderniserad medeltid/rommarriket/1700-tal i Versailles plus minus några ojämna pannor och roliga näsor.

När jag ändå är i gång, kolla in Anna Lucylles Game of Thrones drinking game. Hysteriskt roligt. Skulle jag följa detta under ett avsnitt så skulle jag bli full som en kastrull på nolltid.

Åh, Tyrion

Jag har saknat dig så. Jag har saknat er alla!

A Game of Thrones, av George R.R. Martin

En liten varning i all välmening: det här är långt och svamligt.

Jag tyckte förut att de som grät när de sett Avatar och blev deprimerade när de insåg att de aldrig skulle kunna leva i den världen var ganska patetiska. Kom. Igen. Det var en film! Fast just nu tampas jag själv med något liknande. Inte så att jag kommer behöva psykologhjälp för att ta mig ur sängen på morgonen men den stora känslan efter att ha avslutat lite mer än åttahundra sidor Game of Thrones är… tomhet. Visserligen vore det lätt att bara fortsätta med tvåan, låta mig sjunka ner i den fantastiska värld som George R.R. Martin har skapat, men förmodligen behöver jag en paus för att inte helt gå ner mig i fantasyträsket.

(Bara så ni vet: det är för mig i stort sett omöjligt att recensera enbart boken så det här blir både om den och om serien som går på Canal+.)

Ja, var börjar man? Att förklara alla människor och händelser i A Game of Thrones är som att reda ut detsamma i Sagan om ringen, invecklat är enbart förnamnet. George R.R. Martin har skapat en hel värld med allt vad det innebär. I fokus står familjen Stark som bor på godset Winterfell i den norra delen av landet, deras band med kungafamiljen i söder stärks när Eddard Stark blir kungens Hand, närmaste man. Sommaren har varat i nio år när vintern obarmhärtigt närmar sig samtidigt som det kommer rapporter om mystiska varelser från norr och relationerna vid Hovet krånglar till sig. Har Eddard försatt sin familj i fara? Och mycket mer än så vågar jag inte skriva av rädsla för att avslöja för mycket.

     Martin kan skriva om människor utan att de blir schabloner. Speciellt i fantasy så är det så lätt att de goda blir så snälla att man nästan avskyr dem till slut medan de onda blir skrattretande. Här får de flesta nyanser, en ond handling garanterar inte en ond människa och tvärtom. De vackra är inte alltid de goda. Språket är till och från riktigt vackert, kommer på mig själv med att läsa om vissa stycken och le fånigt för mig själv och jag älskar att han blandar in gammaldags engelska. Jag tror på den här världen. Jag tror så mycket att det faktiskt gör lite ont att lämna den för insikten att man sitter i en skakande tunnelbanevagn och det är en grå tisdagsmorgon. Som jag tidigare har berättat så har jag följt serien på teve samtidigt som jag läst och länge var läsandet att återuppleva historien en andra gång, det var först på slutet som boken kom ikapp och gick om. Trots detta, att jag för det mesta vetat om vad som skulle komma, så har jag ibland suttit och bitit på naglarna av spänning. Vilken prestation av författaren! Att få mig nervös och uppspelt över en historia där jag vet hur det går. Jag har läst gåendes mellan tunnelbanan och jobbet och nästan åkt för långt med tåget, något som inte har hänt sedan jag första gången läste Harry Potter.
     Det mesta i serien följer boken nästan exakt, vissa småsaker får man räkna med att de inte kan föra över till teveseriespråket och anse förlorade i ”översättningen”, men en sak har retat mig enormt och det är relationen mellan Daenarys och Khal Drogo. Hur kunde de ändra hela känslan och utgången av deras bröllopsnatt? Hela den delen av historien är lite styvmoderligt behandlad i serien, karaktärerna är plattare och man har inte respekterat grundberättelsen. Trist.  Att alla barnen är äldre i serien än i boken får man nog bara acceptera för att filma med så pass unga människor kan vara svårt, så det valet respekterar jag fullständigt. Men lite hajar jag ändå till när jag i boken läser att Jon är fjorton år när han i serien ser ut att vara minst tjugo med helskägg och allt. Detaljer, detaljer. Kanske missar jag något när jag tänker mig alla personerna som de ser ut i serien, hade det trots allt varit bättre om jag fått kämpa med den delen själv? Drottning Cersei till exempel, henne hade jag nog tänkt mig annorlunda. Bilden av henne i serien ”förstör” lite bilden av henne i boken.

Och hur förälskad kan man egentligen bli i en person som endast existerar i en roman? Allvarligt, Tyrion Lannister alltså. Visst är jag sedan tidigare van att identifiera mig med de som är allt annat än docksöta, antihjältarna, men det var länge sedan det hände på det här sättet. Han är utan tvekan den mest komplexa personligheten i boken (eller är jag bara stjärnögd nu..?) och den jag otvivelaktigt hejar på trots att han tillhör ”fel” familj.

Go away, I'm reading

Nu så, äntligen, rinner sidorna iväg. Jag borde förmodligen läsa lite annat emellan för att kunna upprätthålla en åtminstone halvintressant bokblogg men tydligen så går inte det. Nu är det Game of Thrones för hela slanten. Fick hem några nya böcker igår men det obligatoriska bläddrandet och för-läsandet uteblev. Jag har inte tid med sådant helt enkelt. I morgon eller på torsdag kommer en recension av min första tur till George R.R. Martin-land.

A Game of Thrones – en delrapport

Halva månaden, halva boken.

Det går inte så fort som jag skulle vilja att det gjorde men nu är det hur som helst riktigt roligt att läsa A Game of Thrones. Ibland blir det för många riddare och detta speciellt i början när namnen staplades på varandra och jag bara inte kunde hålla isär dem och dessa långtråkiga torneringar samt rådsmöten ska vi inte tala om… Men precis när jag började ledsna lite så tog allt ny fart. Givetvis måste personer, platser och tidigare händelser ankras fast innan man kan börja berätta på ”riktigt” men mitt tålamod är kort. Helgen fick bli den Game of Thrones-paus som jag behövde innan jag kunde läsa vidare. Men nu så har alla personligheterna börjat komma till liv i mitt huvud. Eddard förvandlades från något stel till varm, Tyrion gick från klarhet till klarhet och till och med flimsiga Sansa fick ett djup (vilket jag inte riktigt tycker att hon har i serien). Det tog ett par hundra sidor innan jag fick den där ”bara ett kapitel till”-känslan, innan jag började ligga vaken om nätterna och nyfiket bläddrade framåt för att se vem som var huvudperson i nästa kapitel. Och nu efter fyrahundra sidor läser jag utan att snegla mot siffran högst upp i hörnet på varje sida och utan att räkna ut hur mycket som är kvar. Nu bara läser jag.

So it begins

Jaha, då kör vi. :-) Det är den första juni och dags att läsa på engelska. Har tjuvstartat lite med Game of Thrones men inte kommit längre än till sidan trettioåtta så det räknas knappt alls. Tänker på det som någon skrev om fördelar/nackdelar (har nu letat som en tok men hittar inte det inlägget och kan därmed inte länka) med att ha sett serien innan man läser böckerna och därmed redan har ansikten på karaktärerna, om det är bra eller dåligt. Har egentligen läst för lite för att ha en åsikt ännu men då jag är erkänt usel på att skapa egna utseenden i huvudet så tycker jag nog att det är en hjälp att ha persongalleriet liksom klappat och klart. Blir lite mindre förvirring för min del.

Passar även på att visa upp den urfina present jag fick av en kollega i morse: en Star Wars-nyckelring! Med motiveringen ”För att du är en lika stor nörd som jag är”. En molnig onsdag kunde inte ha börjat bättre.