När jag var barn hade min mormor en granne som varit hennes bästa vän i årtionden. De bodde i samma trappuppgång, hade tvättstugan samtidigt (där fika alltid ingick!) och stöttade varandra i vått och torrt. Mormor och tant Judit var oskiljbara. När mormor gick bort var Judit så ledsen att hon inte ens orkade lämna sin lägenhet. För mig var de båda, och är fortfarande, själva sinnebilden för tanter och kraften hos dessa. Man fick inte låta de blommiga klänningarna och papiljotterna lura en, de var urstarka själar som varit med om precis allt och ändå levt vidare. Förlorat barn, varit med om kriget, arbetat hårt hela livet. På bilden här nedan är min mormor närmare min nuvarande ålder men på något sätt så är hon i mitt minne utan ålder, tidlös. Jag bor nu på samma gård som min mormor och Judit gjorde, använder samma tvättstuga. Fortfarande tror jag att mormor ska stå i vardagsrumsfönstret och vinka till mig när jag går förbi. Det är femton år sedan hon gick bort.
Så vill jag ta upp en fiktiv, litterär tant också! Muminmamman är en stor favorit. Hon är både nervös och överbeskyddande och på samma gång lättsam och tillåtande. Hon tillåts ha djup. Och så bär hon runt på en enorm svart handväska som hon inte släpper taget om för något i världen.
