I morse började mannen bredvid mig på pendeltåget ställa en massa frågor om min (lånade) eReader ("Vad är det du... det är ingen mobil... Vad ÄR det för något?") när jag var djupt försjunken i en zombieroman. Eftersom jag inte är speciellt social så blir jag alltid misstänksam när någon pratar med mig i rusningstrafiken, om inte tåget i fråga har rivit ner en kontaktledning och vi är på väg att bli evakuerade, så jag svarade nog ganska enstavigt. Fast jag har upptäckt att många blir ganska överraskade när de inser att eReadern enbart är något man använder för att läsa böcker och inte är en iPad eller liknande ("Men, men, vill du inte kunna göra MER med den?"). Trots min motvillighet till nymodigheter så kan jag slutligen inte låta bli att älska den lilla plastmanicken. Det har till och med gått så långt i vaneprocessen att jag kom på mig själv i helgen med att med fingret nästan försöka markera ett ord för att slå upp det i en vanlig pappersbok (!) på det sätt man kan göra i eReadern... Nej, just det. Det går inte.
