Smygläsning

Som barn spenderade jag många timmar med att smygläsa när mina föräldrar trodde att jag somnat. Det krävdes ingen ficklampa under täcket utan det gällde bara att vara riktigt, riktigt tyst och inte bläddra för våldsamt. Många gånger hittade de mig på morgonen med lampan tänd och en mer eller mindre tillknycklad bok någonstans i sängen. Helst skulle man då också läsa Vi Fem-böcker när de var ute på hemliga uppdrag. Den kick jag fick då är svår att få till idag som vuxen. Det enda som tar mig i närheten är när jag har två, tre böcker på gång (och gärna uppsatta här på bloggen under ”Just nu läser jag”) och tar upp ännu en, bara för att. Som nu. Jag borde ha läst ut The Dead av Charlie Higson för länge sedan, zombieutbrottet i London har lämnat en grupp barn ensamma och jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att även jag, om än tillfälligt, har övergivit dem mitt i fasorna. Julklappsboken Mörk jord av Belinda Bauer har jag läst hälften av och är min pendelbok. Men ändå väljer jag att ta upp Harry Potter och fången från Azkaban när jag ska gå och lägga mig. För det känns lite busigt, nästan som när jag var liten och egentligen skulle ha sovit. När sedan Harry själv läser sina Hogwartsläxor i smyg på natten hos familjen Dursley så känns det som att jag har en allierad och myser lite extra bland täcke och katter. För det är det närmaste jag idag kommer smygläsning. Och så för att HP är ett sådant oerhört fint äventyr givetvis.

The scared kid

The freakiest bit, the bit that sticks in people's minds, that he calls them mothers and fathers.

De levande döda: fienden, av Charlie Higson

En virusepidemi har antingen dödat alla vuxna eller förvandlat dem till köttätande zombier, kvar finns de under fjorton år. Barnen. I grupper kämpar de för sin överlevnad, för att hitta mat och trygghet. Vi får följa ett gäng som barrikaderat sig i en matvarubutik och vad som händer när en främmande pojke kommer dit och berättar att han bor i Buckingham Palace där allt är frid och fröjd. Ska de våga tro på det han säger? Vågar de lämna allt det de byggt upp för en osäker framtid? Alldeles i början av boken kidnappas en pojke vid namn Sam av zombier och tvingas därmed ut på egna äventyr i ett väldigt främmande och farligt London, ska han klara sig därifrån och hitta tillbaka till gruppen?

En av de saker som gör den här boken extra obehaglig är att zombierna alla är vuxna och att deras offer är små barn. Att de ofta benämns som just mammor och pappor gör det ännu mer skrämmande och påtagligt.

När en mamma med flaxande hår kastade sig över Arran, satte han händerna om hennes hals och klämde till. Hon slängde med huvudet och slog honom med sina såriga händer. Håret fladdrade undan från ansiktet och under ett kort ögonblick kunde Arran se henne tydligt.

Att detta är en ungdomsbok hindrar inte att det händer väldigt skrämmande och otäcka saker med barnen. Men det är skönt att läsarna inte blir dumförklarade av så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut i tid och otid, många läsande ungdomar vet mycket väl att livet sällan slutar som i sagorna. Barnen i den här berättelsen råkar illa ut och de har ont, är vettskrämda och berövas sitt hopp, om och om igen. Det finns dock tack och lov ingen hjälte som gör allt rätt, alla är väldigt mänskliga i sina beslut och handlingar. Och nu måste jag givetvis ge mig på de ytterligare två böcker som finns i serien.