Den bästa läsningen 2017

Jag brukar inte skriva Bästa-listor men eftersom jag legat nedbäddad i feber och förkylning de här mellandagarna har jag haft mycket tid när jag inte orkat läsa nytt utan mest läst andras bästa-listor och därmed blivit inspirerad. Så: Beroende av Böckers tio bästa böcker under 2017. Utan inbördes ordning. 

• The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

• Vargarnas historia av Emily Fridlund   

• De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru   

• Sommaren, syster av Jerker Virdborg   

• X - den sista platsen av John Ajvide Lindqvist 

• Stanna hos mig av Ayòbámi Adébày   

• Två systrar av Åsne Seierstad   

• Tiden är inte än av Elin Boardy   

• Min europeiska familj de senaste 54 000 åren av Karin Bojs   

• Feberdröm av George RR Martin

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.

Stanna hos mig - Ayòbámi Adébàyò

 Paret Yejide och Akin möts på universitetet och blir omedelbart förälskade. De gifter sig, köper ett hus och Yejide öppnar upp en frisörsalong i väntan på att barnen ska börja anlända. Barn som inte kommer. Fyra år senare bryter Akins familj in och ser till att han enligt nigeriansk tradition skaffar sig en andra fru, för den äldste sonen måste föra namnet och generna vidare. Långsamt lirkar sig andrefrun Funmi in i Yejides liv, kräver sovrumstid med den gemensamma maken och sår svartsjuka. Yejide gör sitt allra yttersta för att bli med barn, hon besöker kyrkor och undergörare, klättrar upp för Mirakelsegerns berg, och ett tag tror hon att det har lyckats. Magen sväller, brösten ömmar och hon mår illa. Men läkarna säger att hon inbillar sig och hon blir utslängd från de gravid-kurser hon anmält sig till. Helt övertygad om att allt kommer bli bra bara det där barnet kommer fortsätter Yejide sina ansträngningar, vägrar ge efter en enda tum. 

Jag hade läst mycket om Stanna hos mig innan jag själv köpte den och var i ärlighetens namn lite orolig att alla de översvallade goda recensionerna skulle få upp mina förväntningar till en orimlig nivå. Men icke. Den höll faktiskt hela vägen trots att den beskriver en verklighet som jag har svårt att förstå. Alla de där reglerna och förhållningssätten är för mig helt obegripliga. När svärmor Moomi helt sonika bestämmer att hennes son ska ta en andra hustru så vill jag skrika i en kudde av frustration. Samma sak när Yejides alla styvmödrar väller in i hennes hus och dikterar hur saker "borde" vara. Som ensambarn och introvert kryper det i mig av obehag vad gäller beskrivningarna av de här storfamiljerna. Men det är skrivet på ett obeskrivligt vackert sätt, jag slukade varje ord och låg vaken sent om nätterna för att få veta hur det skulle gå. Sorgen och svärtan höll på att äta upp mig inifrån men det var det värt. 

Jävla jul

Så var det den där tiden på året igen. Ni vet när man ska tindra med ögonen, planera varma familjeträffar, äta gott och bara vara. Riktigt ångestframkallande. I början av varje december så tänker jag att det här klarar jag av! Nu är jag förberedd och kommer inte alls må dåligt när julafton står runt hörnet. Eller hur. 2017 tog jag mig ända till 17 december innan jag kröp ihop i min pojkväns famn och viskade att jag inte vill göra det här med jul i år, kan vi snälla hoppa över det? Jag kan inte ens förklara exakt varför julen får mig att bli så oerhört ledsen! Men jag misstänker att det hänger på alla förväntningarna som sällan eller aldrig infrias, för vi väntar på den här helgen i över en månad och ingen tillställning håller för den peppen. Samt det faktum att mormor inte längre finns med oss. Det har hon visserligen inte gjort på mer än femton år, men hon var julen för mig på ett sätt som ingen annan person kommer komma i närheten av. Att mina bonusbarn dessutom nyligen förlorat sin mamma gör att jag fasar för högtiden mer än någonsin. All julbelysning sticker i ögonen, jag kommer kräkas om jag får höra Carola sjunga en enda jullåt till och varför skickar alla samarbetspartners godiskorgar till min arbetsplats?

Ja, ni hör. Jag är långt ifrån rationell här. "Rationell" hoppade ut genom fönstret någonstans runt första advent. Just nu är jag bara riktigt glad när jag kan fly verkligheten, om så bara för korta stunder. Min favorittillflykt just nu är den tyska Netflix-serien Dark som handlar om barn som försvinner (jag vet, otäckt, men inte på riktigt), tidsresor och ett mystiskt kärnkraftverk. Rekommenderas å det varmaste.

Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash

Företaget Botnik Studios har låtit programmet Predictive Keyboard läsa alla sju böckerna om Harry Potter för att sedan få denna robot att skriva ett eget kapitel om vår favorit-trollkarlsvärld. Resultatet är högst förvirrande men ändå det fantastiskt underhållande Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash. J.K. Rowling har länge sagt att hon aldrig mer tänker skriva en bok om Harry och det verkar tyvärr som att det dröjer innan en robot kan göra jobbet åt henne. Men tills den dagen kommer kan vi åtminstone fnissa åt detta. Som The Guardian skrev: "Bot tries to write Harry Potter book and fails in magic ways." För det här är hysteriskt roligt på sätt som inte går att förklara för icke invigda. Jag skrattade tills jag grät när jag läste det här på jobbet medan min kollega som inte ger ett vitten för vare sig fantasy eller Harry Potter misslyckades med att se det lustiga. Några av mina favoritmeningar är:

“They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was ‘BEEF WOMEN,’ Hermione cried.”

"Voldemort, you're a very bad and mean wizard, Harry savagely said. Hermoine nodded encouragingly. The tall Death Eater was wearing a shirt that said 'Hermoine Has Forgotten How To Dance', so Hermoine dipped his face in mud."

Gå in här och läs själva!

Kulturkollos veckoutmaning: Är katten det ultimata bokdjuret?

Det enkla svaret: ja!

Så det lite längre svaret: På grund av tidsbrist, julstress och en barnslig önskan att vara lite motvalls så går jag helt emot uppgiften att komma på annat djur, alternativt hitta på ett nytt, och publicerar en bild på mitt ständiga läs-sällskap: Cattis och Sussie. För det är inte många saker som är bättre än att krypa ner i sängen, soffan, fåtöljen med mina tjejer, en bok och en muminmugg kaffe. Bilden nedan är från i helgen när vi spenderade söndagen tillsammans med den illustrerade versionen av Harry Potter och fången från Azkaban. 

Att ta ett liv Fallet Kaj Linna Kalamarksmordet - Stefan Lisinski

I april 2004 blev två bröder, Sune och Roger Lindmark, anfallna på sin gård i Kalamark, Piteå. Roger blev så svårt misshandlad att han dog, Sune låg ensam och slagen i köket under två dagar innan hemtjänsten anade oråd och hittade honom. Gärningsmannen, eller männen, fick med sig en obetydlig summa kontanter när de flydde. Polisen fick tips om att försäljaren Kaj Linna, tidigare dömd för småstölder men inga våldsbrott, kunde vara rätt man och snart greps han i Wales. I december samma år dömdes han mot sitt nekande för mord och misshandel till livstids fängelse. Case closed? Om det inte varit för Dagens Nyheter-journalisten Stefan Lisinski så hade det kanske varit fallet. Noggrant nystade han upp domen bit för bit, lät experter titta på materialet och kunde därmed hitta svagheter och slutligen rena felaktigheter. Efter flera resningsansökningar blev Kaj Linna slutligen frikänd 2017. I Sverige ska man inte kunna dömas för mord om det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att man har utfört brottet. Även om Kaj Linna är skyldig så borde han inte ha dömts på de befintliga bevisen. Utredningen av Kalamarks-mordet har kantats av bristfällig undersökning vad gäller det mesta och de rena felaktigheter som Stefan Lisinski gräver fram i den här boken är både chockerande och obehagliga. Är vårt rättssamhälle inte starkare än så här? Att polisen och rätten dessutom verkar ha hållit Kaj Linnas personlighet emot honom gör mig kall av rädsla. Är man obekväm och inte reagerar som "alla andra" är man tydligen lättare att sätta dit. Att ta ett liv är en oerhört skrämmande men också viktig bok om ett brutalt brott där man använt övervåld, där fel person fick livstids fängelse och där den riktiga mördaren med stor sannolikhet fortfarande går fri. 

Bild lånad från Mondial Förlags hemsida.

Feberdröm - George R.R. Martin

George R.R. Martin skrev den här boken redan 1982 men det är först nu som den översatts till svenska, något man får tacka Game of Thrones för. Vilken bok sedan! Vi får följa rederiägare och kapten Abner Marsh genom svårigheter och triumfer men om vi ska vara ärliga så är det mestadels det förstnämnda. Efter att han förlorat i stort sett hela sin flotta och är beredd att lägga ner verksamheten dyker den mystiske Joshua York upp och vill bidra med pengar för att bygga den snabbaste och finaste hjulångaren som Mississippifloden någonsin sett. Båten får namnet Feberdröm. Men det är något underligt med Joshua York, han vistas i sin hytt under dagtid och har onaturligt bra syn om nätterna när han står tillsammans med Kapten Marsh i styrhytten. När saker väl börjar gå snett så gör de det med besked, hjulångaren Feberdröm lämnar ett blodigt spår efter sig allteftersom hon glider längs med floden.

Feberdröm är inget annat än en modern vampyrroman, faktiskt en av de bästa jag läst. Miljöerna är ofta så hemska och mörka att det gör ont i hjärtat att läsa men det är väldigt vackert beskrivet. Vi befinner oss i de amerikanska sydstaterna strax före inbördeskriget, slaveriets kvarn maler sakta men säkert och många människor är oerhört fattiga. Sjukdomar sprider sig som löpeld och mitt i allt det här kaoset rör sig ljusskygga individer som inte har gott i sinnet. Jag lyssnade på boken genom Storytel och det var som att få en saga berättad för sig. En mörk saga där man har svårt att se hur det ska sluta väl men trots det var det sexton timmar av ren njutning.

Kulturkollos veckoutmaning: något att längta till!

Vi pratar om längtan efter sådant som ska komma och åh vad jag längtar efter så många saker. Jag längtar efter att jag och min familj ska må bättre efter förlusten av bonusbarnens mamma för en månad sedan, jag längtar efter att få sova en hel natt och inte behöva oroa mig för katten som visar tecken på att hon inte mår helt bra. Jag längtar efter att december ska komma och gå, för då kommer min sambo arbeta tolv timmar om dagen, inklusive helger, och jag kommer stå upp till axlarna i matlagning, tvätt och städning. Jag är inte alls förtjust i julen så den kan i ärlighetens namn fara och flyga. Jag längtar mig galen efter obruten lästid, att få krypa ner i sängen och plöja en serie (vilken som helst!) på Netflix och bara flytta på mig när mer kaffe måste hämtas. Men december är inte helt värdelöst, för då kommer ju nya Star Wars The Last Jedi! Vi är så till oss över detta att vi har filmaffischen upptejpad på insidan av toalettdörren. Det är mycket nu, det ska jag inte sticka under stol med, och då har jag inte ens orkat ta upp mitt jobb som sakta men säkert suger musten ur mig. Men december måste ta slut något gång, det med. 

TV-serielördag: Stranger Things 2

Den kom tillbaka. Nej, vänta: DEN KOM TILLBAKA! Stranger Things återvände för en säsong 2 och mitt hjärta fullkomligt svämmar över av känslor. Jag är så oerhört förälskad i sheriff Jim Hopper, vrålar tillsammans med Joyce Byers (Winona Ryder är kick ass!) allteftersom hon försöker förstå sig på sonen Will och jag älskar alla de otaliga barn- och ungdomsrollerna som om de vore riktiga människor i min närhet. Som jag skrev om säsong 1 så är det så 80-taligt som det kan bli, det är lite som att ha tagit en tur med en tidsmaskin. Men detta är inte en upprepning av det vi såg förra sommaren, både karaktärerna och berättelsen har vuxit även om det är samma monster vi bekämpar. Jag skriver "vi" för det känns verkligen som att man är där, tillsammans med Eleven, Mike, Lucas, Dustin, Max och Steve. Om du inte sett säsong 1: gör det omedelbums. Fortsätt sedan med säsong 2. Upprepa vid behov. Jag vill inte skriva för mycket om själva berättelsen då jag är rädd för att spoila men ja, det är mycket science fiction fast handlar i slutändan ändå mest om vänskap och kärlek men utan att bli pinsamt eller sliskigt, bara hjärteknipande och stundtals gastkramande.

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Melanie är en väldigt speciell flicka. Dr Caldwell kallar henne för »vårt lilla geni«.

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Texten ovan är direkt hämtad från Ordfront Förlags hemsida och är en kortfattad men underbar teaser för Flickan med gåvorna. Zombieutbrottet är tjugo år gammalt när vi kommer in i historien, mänskligheten finns kvar men i förskansade städer tungt bevakade av militär. All tillgänglig teknologi är dock lika gammal som utbrottet. Kvar utanför murarna finns även vildarna, ej smittade som varken kan eller vill leva med resten av människorna. Melanies värld på militärförläggningen är väldigt liten men den är på god väg att bli mycket större och hennes älskade lärare, miss Justineau, kommer vara en stor del av det. För somliga människor rustar för strid. Den här boken är oerhört hyllad, den är översållad med entusiastiska blurbs, och den är verkligen både nyskapande och spännande. Ibland faktiskt så pass spännande att man bara måste ligga kvar med lampan tänd och plöja vidare trots att klockan passerat midnatt. För hur ska det gå för människorna som ganska snabbt befinner sig på flykt genom ett "folktomt" men ändå livsfarligt England? Det är en zombieroman med ett nytt perspektiv, ett annorlunda sätt att gestalta undergången och att blanda in barn är både hisnande och briljant. Ibland vet man inte riktigt vem eller vilka man ska heja på och sedan byter man plötsligt sida. Nu ska jag genast ge mig på den prequel som nyligen har kommit ut: Pojken på bron.

Kulturkollos veckoutmaning: bästa och sämsta filmatiseringarna

Kulturkollo ber om böcker som gjorts till film och tv vilket är en fullkomlig guldgruva av material! Vi börjar med två bra och avslutar med en usel.

TV-serien som gjordes med Margaret Atwoods bok The Handmaid's Tale som förlaga måste absolut tas upp här. Läs gärna min recension av både bok och serie här. Det är det absolut läskigaste jag har sett och läst på mycket länge, mer obehagligt än alla spöken, zombier och monster, för det handlar om indragna rättigheter för kvinnor. Det som händer huvudpersonen gör mig iskall av skräck. När boken kom för trettio år sedan var det nog inte många som trodde att världen skulle kunna svänga tillbaka till ett sådant totalitärt synsätt så snabbt, men nu känns det tyvärr inte så långt borta längre. Så: vansinnigt bra och samtidigt djupt obehagligt. 

Vi fortsätter med bra filmatiseringar och mer Margaret Atwood. För man har även gjort TV-serie av boken Alias Grace. Det bygger på en verklig historia om pigan Grace Marks som dömdes för dubbelmord i mitten av artonhundratalet. Men hur skyldig var hon? En psykolog börjar besöka Grace i fängelset för att se om han kan göra något åt hennes förmodade minnesförlust. Det är givetvis en gastkramande historia om två människor som blev dödade men mer än något annat så är det ett feministiskt manifest. Som det mesta som kommer från Atwoods penna. Oerhört detaljerat får man fruktansvärda beskrivningar av hur verkligheten för unga fattiga kvinnor kunde te sig, hur oskyddade de var. En oönskad graviditet var ofta en dödsdom. Återigen: otroligt läskigt och fantastiskt bra.

Sedan något dåligt då. Jag gillade boken men filmatiseringen av Christopher Paolinis Eragon är fruktansvärt dålig. En väldigt omfattande berättelse har klämts in på två futtiga timmar och det som gick förlorat i bakgrundshistoria löste man genom att i början av filmen låta en allvetande röst snabbt berätta "ikapp". Många av scenerna känns sedan som raka plagiat av sådant man sett förut och de fantastiska skådespelarna Jeremy Irons och John Malkovich är inte i närheten av vad de kan vara. Det enda som är riktigt bra är den animerade draken Saphira, vilket inte räcker för en hel filmupplevelse. Tummen ner.

Mitt i alla böcker

Mitt gamla problem med att jag har svårt att avsluta böcker har återkommit. Jag köper och beställer nytt precis hela tiden, påbörjar och gillar! Men sedan faller både lusten och orken bort när jag kommit till ungefär hälften av texten. Just nu är jag mitt i följande böcker:

Men så är det begravningsvecka också, så jag tillåter oförmågan att avsluta böcker. Det får bli nya tag någon annan gång, just nu är det för mycket med allt som inte har med läsning att göra. 

Jag surfar in på SF-bokhandelns hemsida...

...och hittar alldeles för många saker jag vill ha.

• Otroliga illustrerade Fantastic Beasts and Where to Find Them!

• Tahereh Mafi, som skrev Rör mig inte! har kommit ut med en ny bok, Whichwood, och framsidan är så fantastisk att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna vara utan den!

• En extra skrivbok kan väl inte skada? Härligt Slytherinsk och giftgrön.

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Sjuttonåriga Noria Kaitio lever tillsammans med sina föräldrar i Skandinaviska Unionen på en plats som heter Nya Quian. Hela Europa är ockuperat av Kina.  Hon går som lärling hos sin far för att bli temästare, en titel som har ärvts ner genom otaliga generationer. Hon bor i en fjällvärld men inte såsom vi idag känner till den; den globala uppvärmningen har smält polarisarna och totalt gjort om världskartan. Dessutom är det en skriande brist på färskvatten. Alla lever under hårda ransoneringar och människor blir sjuka och dör för att de inte får tillräckligt. Noria har dock turen att ha fötts in i en familj med en egen hemlig vattenkälla, något som till varje pris måste döljas från militären som ständigt är på jakt efter vattenförbrytare. De som döms för brott mot vattenlagarna avrättas. Både Noria och hennes bästa vän Sanja brottas med att hålla vänskapen vid liv samtidigt som båda deras verkligheter växer sig väldigt mer komplicerade då de blir äldre och förväntas ta mer ansvar för sina familjer, dessutom sniffar militären runt i byn i jakt på brottsliga aktiviteter. 

Det är en otäck värld som målas upp i Minnet av vatten. Författaren Emmi Itäranta är fantastiskt skicklig på att beskriva drömska miljöer, solsvedda fjällsidor och underjordiska vattenkällor. Men även vad gäller att gestaltningen av människorna som bor i den här totalitära miljön med ett ständigt hot om törst och våld över sina huvuden. Språket är poetiskt och vackert. Boken får mig verkligen att tänka på vatten, vad som skulle ske om det vi i väst nu tar för givet bara skulle ta slut, vilka ritualer som skulle försvinna och tillkomma. Där vi lever nu i början på tvåtusentalet kallas i boken för Skymningens århundrade, tiden när allt på riktigt gick åt skogen, och det är spännande men ändå mest skrämmande att läsa om vad våra handlingar idag kan skapa för elände för kommande generationer. Minnet av vatten är helt klart en av de bästa dystopierna jag har läst på länge. 

PS: Läs helst inte baksidetexten som spoilar en händelse som jag trodde skulle komma i början av boken men som faktiskt kom först i mitten. Det är inget som förstör historien som helhet men de borde ha låtit det vara osagt.

Kulturkollos veckoutmaning: Fixa höstmyset!

Höstmyset under filten, det underbara och fantastiska. Sedan jag flyttade in hos min kille och hans barn så har braskaminen blivit en otroligt viktig del i vad jag anser viktigt med en mysstund. När man eldat något timme så behöver man inte ens filten utan kan sitta i vad som i vår familj är känt som "kaminkläder" och består av så lite som bara möjligt. Sedan måste det finnas minst en katt med, gärna två men då den ena är mycket mer värmedyrkande än den andra, så kan man inte räkna med bägge hela tiden. Sedan den viktigaste ingrediensen av alla: böcker. Alla former, genrer och storlekar. Min kille löser gärna korsord och barnen springer fram och tillbaka mellan brasan och tv-spelet. Finns det sedan en kopp te, en snutt rödvin, lite choklad eller vindruvor så kan det bli perfektion. 

 

Doctor Who-strumpor ökar bara mysfaktorn ännu mer!

TV-serielördag: Star Trek Discovery

Jag säger bara: wow! Det här är en serie som verkligen är i framkant vad gäller feminism och allmän jämställdhet. Kvinnorna får göra mer och vara mer än bara företräda könet kvinna. De får vara modiga, dumdristiga, smarta, försiktiga och elaka samt alla andra saker som manliga rollinnehavare fått vara sedan tv.s begynnelse och där man förr gärna petade in en kjol för sakens skull. Då ofta en person vars roll var att förkroppsliga "den sexiga" eller "modersfiguren" (för något annat gick inte att tänka sig av en kvinna) men hon var aldrig menad att vara en fullvärdig del av gruppen. Star Trek Discovery bevisar att vi inte längre enbart är bärare av bröst. Vi är komplexa, vi är människor. Vi är precis som alla andra killar. 

Det är ledsamt hur få trovärdiga kvinnliga roller det i allmänhet fortfarande finns även om det på senare år har blivit mycket bättre. Därför blir bristen extra tydlig är när man äntligen får det serverat så fint som man gjort det i Star Trek Discovery, när man får leva i den här jämställda världen för en stund. När man sedan dessutom förstår att de här kvinnorna inte nödvändigtvis måste vara vita så blir det ännu bättre. Revolutionen är här, systrar! Star Trek har en svart kvinnlig huvudrollsinnehavare, i verkligheten heter hon Sonequa Martin-Green och hon är fantastisk. Smaka på den meningen, för det är så frihet smakar. Men att inkludera komplexa kvinnliga karaktärer utesluter inte manliga dito för vi kan få alltihopa! Jag fullkomligt älskar Jason Isaacs (mest känd som Lucius Malfoy i Harry Potter) som kapten Gabriel Lorca. Ännu en positiv sak med serien är att vi inte blir överösta med en massa romantik, åtminstone inte initialt. Inget ständigt flirtande som ofta pågår i serier just för att bekräfta och befästa könsroller. Vi har kommit ända till avsnitt fem innan kärleken visar sig för första gången och det är långt ifrån en flirt utan en trygg relation mellan två män. Jag tycker så mycket om vad skaparna av den här serien gör för jämställdheten i världen, med till synes små medel skapar de något rasande vackert och stort. För det kan vara så här "enkelt" att skapa en tv-serie där alla får plats: män och kvinnor, av alla hudfärger och sexuella preferenser. Jisses, det finns till och med plats för klingons. 

I övrigt så är det exakt såsom Star Trek ska vara: rymd, tighta kläder och en ständig strid mellan känslor och vad som är logiskt.

Kulturkollos veckoutmaning: Vilket fiktivt verk flyttar du in i?

Om jag hade fått den frågan som barn så hade jag med stor sannolikhet svarat Mattisborgen eller Kulla-torpet. Ingen av platserna är särskilt bekymmersfria eller trygga, men det var de världarna jag helst flydde till när jag behövde och jag kan inte påstå att jag ändrat mig så värst mycket under åren. För som vuxen så skulle jag svara Harry Potter, Midgård i Sagan om Ringen eller kanske författaren Lev Grossmans magiska värld som korsar dagens USA med en vuxenvariant av Narnia: Fillory. För realism får jag mer än nog av i det verkliga livet, även om vardagen ibland kan vara en gnutta magisk den med. Men nästan alla stora läsupplevelser har jag fått tillsammans med just litterär magi och övernaturlighet.

Det allra svåraste svåra

Det jag enbart nämnt här tidigare i vaga ordalag har nu kommit väldigt nära. Vi har vetat i över ett år men det gör det inte mindre svårt; mina bonusbarns mamma är döende i cancer. Hon är lika gammal som jag och med tanke på hennes två elvaåriga killar som jag bor med, och som snart kommer förlora den viktigaste personen i sitt liv, så känns allt fruktansvärt orättvist. Deras pappa och jag försöker vilt att reparera det vi kan men det är sannerligen en kamp mot väderkvarnar. Varannan vecka har blivit varje vecka och plötsligt äter vi chokladtårta och hyr Fantastic Beasts and Where to Find Them en måndagskväll, bara för att alternativet, att inte göra det, kändes outhärdligt. All bets are off, liksom. Vi har bokat av allt som var inplanerat och har gått i ide, väntar på det vi inte vill ska hända. Men än så länge läser jag, för jag vet inte hur jag ska överleva utan böckerna. Fast om jag försvinner härifrån en period så vet ni varför.

Ett foto från förra sommaren, när vi var på London Zoo och tittade på platsen där en av de berömda scenerna i första Harry Potter-filmen spelades in.

Kulturkollos veckoutmaning: En hårresande utmaning

På grund av alldeles för mycket av precis allt blir det ett kort inlägg till veckoutmaningen den här veckan. Det är även en repris för jag har lagt ut bilden tidigare men den är lite för rolig för att låta bli eftersom ämnet är just: hår.