Det finns ingen kvar

När ungdomsklassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett blev film 1993 så ändrades: "sa alla att man inte kunde föreställa sig en fulare flicka" till: "... inte mycket att se på" och koleran i Indien blev en jordbävning. Såg filmen nyligen på Netflix och tycker den väl har fångat bokens känsla såsom jag minns den från barndomens alla omläsningar. Första kapitlets titel ger mig fortfarande rysningar. Det finns ingen kvar. Det är svårt att inte tycka om Mary, Mary Tvärtemot och jag gillar henne speciellt mycket när hon är bortglömd, trilsk och hjärtskärande ensam.

Läsbingo med Boktokig

Tack vare I Elinas Hylla som jag följer både som blogg och på Instagram så kom jag i kontakt med den Läsbingo som Boktokig tagit initiativet till. Hur roligt som helst! Egentligen ska man enbart kryssa för en ruta per bok men jag tänker ta minst två för mastodontprojektet Det av Stephen King som landar på 1333 sidor. Halvvägsrapport på den boken kommer för övrigt snart då jag precis passerade lite över sexhundra sidor.

Om livet är dig kärt

Jag var sexton år när jag satte mig ner för att skriva ett brev till författaren Gunnel Linde för att berätta för henne just hur mycket hennes bok Om livet är dig kärt, betydde för mig. Jag vet att jag läste den om och om igen, nästan maniskt, och fortfarande är det den bok som för mig bäst har förmedlat känslan av att vara förälskad. Även om jag inte kände henne personligen så blev jag väldigt ledsen när nyheten om Gunnels död kom i helgen. Jag grävde fram de älskade böckerna, för det finns en hel del (Den vita stenen, Jag är en varulvsunge), men ändå fastnade jag återigen för Om livet är dig kärt. Och så mindes jag svarsbrevet som jag fick, det fina handskrivna brevet fullt av värme, pepp och glädje som Gunnel skrev tillbaka till mig för tjugotre år sedan. Efter att ha vänt upp och ner på min lägenhet hittade jag det äntligen längst ner i en garderob men från och med nu kommer det få bo i boken det handlade om. Tack Gunnel.

 

"Varför finns det inte en handbok för tolvåringar: Konsten att älska, kap. 1: Hurusom man besvarar en trävärja. Om den är omålad. Om Han bor åt samma håll. Om man är barnsligast i klassen, har korta ögonfransar och inget hårspänne. Som jag till exempel."

Ur Om livet är dig kärt, av Gunnel Linde. 

Steglitsan, av Donna Tartt

Theo är tretton år när hans mamma dör i ett terrorattentat mot ett konstmuseum i New York. De befinner sig där tillsammans men då mamman dör ganska omedelbart så kliver Theo ut på gatan utan större fysiska skador. Med sig har han en världskänd och ovärderlig tavla: Steglitsan av Carel Fabritius. Det är en tavla som inte går att sälja, som inte går att visa för någon, så under många år har han den gömd i ett örngott fasttejpad under sängen. Theo är besatt av tavlan, packar ständigt upp den för att titta på den men vet inte riktigt hur han ska lösa allt och så småningom leder allt till en konfrontation med en undre värld som inte drar sig för att använda drastiska metoder.

Detta är ett myller av detaljer. Nästan åttahundra sidor av det, men det är lustigt, för det som i vanliga fall gör mig knasig blir i det här fallet det som gör mig lycklig. Jag älskar att tryggt falla in i alla de pyttedetaljer om Theos liv på Manhattan som Steglitsan innebär. Glatt plöjer jag igenom beskrivningar av föremål som bebor lägenheter, de klädesplagg som människorna bär. Tartt gör det så snyggt, så omärkligt, det blir aldrig enbart en uppräkning utan sakerna kommer till liv på samma sätt som individerna gör. Och vilka individer sedan! Jag tycker inte om Theo under hela resans gång, han blir ju längre det lider allt svårare att ha någon sympati för, men jag tröttnar aldrig på att läsa om honom. Sedan är jag vansinnigt intresserad av överklassfamiljen Barbour där Theo hamnar precis efter bombdådet, samt älskar Hobie och kan inte låta bli att gilla Boris. Det är episkt, vackert och storslaget. Möjligtvis blir jag lite lätt illamående av de stora sjoken av boken som upptas av ett ständigt drickande och knarkande, jag blev nästan bakis bara av att läsa om det. Och bokens sista hundrafemtio sidor var den del som tilltalade mig minst med sin springa-jaga-gömma-gangster-grej. Fast det var två små negativa saker, i övrigt älskade jag den här boken.

Lämplig midsommarlektyr

Farlig midsommar av Tove Jansson. Glad midsommar på er!

Är det här sommaren när jag läser om Det?

Det var i tonåren jag läste Det av Stephen King men de senaste åren har jag haft en känsla av att det kanske skulle kunna vara dags snart igen. Jag vet att kvinnosynen är långt ifrån acceptabel under stor del av boken och att det förekommer vissa andra underligheter men jag minns den ändå som något magiskt, något man inte kan ta på utan bara känner i magen och hjärtat. Den står där i hyllan och kallar på mig.

Fantastiska, underbara Donna Tartt

Jag har kommit till den sista av de fyra böcker jag och mamma köpte till i påskas och vilken bok det var att spara till sist! Donna Tartts Steglitsan har verkligen tagit mig med storm. Har kommit ca tvåhundra sidor in och om det fortsätter så här ända till sista sidan (har drygt femhundra kvar) så kommer det bli en fantastisk nöjesläsning. När jag inte läser så tänker jag på boken, på Theo och hans liv för alla karaktärerna känns verkliga, som om jag känner dem på riktigt. Läsa boken är exakt vad jag ska göra varje ledig sekund den här helgen.

Vägen mot Bålberget, av Therése Söderlind

Jag har väntat länge på att läsa den här boken, faktiskt sparat den, för ämnet är något som engagerat mig sedan tonåren. Detta oerhörda i att (mestadels) kvinnor brändes på bål för att de sades ha haft umgänge med djävulen. För jag har alltid undrat hur det kunde ske, hur människor för lite mer än trehundra år sedan lät sig luras till den grad att lögner och påhitt blev till blodigaste allvar. Vägen mot Bålberget handlar om Malin och hennes familj, om hennes grönögda dotter som inte är som människorna på byn tycker att hon borde vara. Det handlar om grannpojken Olof och hans mamma Annika. Samtidigt så får vi följa Jacke och hans tonårsdotter Veronica som på nittonhundrasjuttiotalet börjar nysta i sin släkthistoria, både den som precis passerat och den som ligger mycket längre tillbaka i tiden. 

Historierna om häxprocesserna är fruktansvärda men nästan lika outhärdliga är berättelserna om hur det kunde vara att bara leva i slutet av sextonhundratalet. Hur utsatt man var som kvinna, vilka krav som ställdes på människorna. Man skulle gifta sig, annars var man ingenting värd. Att bli gravid var bland det farligaste man kunde ta sig till men utan barn var man ingenting värd. Man fick inte bära sig åt, inte missa att gå i kyrkan, inte ränna i skogen. Alla människorna i den här boken har jag burit med mig i över en vecka nu, jag har drömt om dem. Jag har varit så oerhört förbannad på dem, för att de varit bångstyriga, för att de gjort fel. Det har varit en underbar läsning och efter att till och med sovit med boken så är mitt pocketexemplar minst sagt tillknycklat och slitet.

Under en stor del av boken blev jag riktigt irriterad på de anklagelser om häxerier som läggs fram, för KOM IGEN, inte kunde väl folk vara så dumma att de på riktigt trodde på det här? Sedan resonerade jag mig fram till att de flesta människors värld på den tiden i Sverige var väldigt liten och att det måste bero på det. I måndags kväll såg jag sedan återigen en repris av dokumentären Paradise Lost som handlar om den moderna häxjakt som 1993 drabbade tre ungdomar i West Memphis, USA, och plötsligt såg jag att allt det här faktiskt hade hänt även nyligen. Drabbade av sorg, av fattigdom, så kunde folk skrika om djävulsdyrkan och att folk borde brännas på bål även under sent nittonhundratal och genast kom människorna från trehundra år tidigare väldigt mycket närmare.

- Jag kommer nu sen när det passar mig

 

"Kometen kommer, sa Sniff. Du ska följa med oss till grottan annars blir du mos. Äsch, svarade kattungen och gäspade. Lovar du att komma? frågade Sniff strängt. Du måste lova mig! Före åtta! Jojo, sa kattungen, jag kommer nu sen när det passar mig. Och så fortsatte hon med att tvätta sig."

Ur Kometen kommer av Tove Jansson.

Outtalat - Unspoken

På tal om Modernistas höstkatalog, Outtalat av Sarah Rees Brennan låter riktigt intressant. Förlaget beskriver den så här:

"Kami Glass är förälskad i någon hon aldrig har träffat – en kille som resten av världen tror är påhittad. Det har gjort henne till en outsider i den sömniga engelska småstaden Sorry-in-the-vale. Men Kami beklagar sig inte. Hon driver skolans tidning och håller sig mest för sig själv – tills obehagliga saker börjar hända. Skrik har hörts i skogen och i mörkret. Den övergivna herrgården på kullen som tornar upp sig utanför staden har tänts upp för första gången på tio år. Familjen Lynbyrn, som styrde Sorry-in-the-vale en generation tidigare, har plötsligt återvänt. När Kami börjar gräva i historien för tidningens räkning, upptäcker hon att staden hon älskat i hela sitt liv har dolt en rad hemligheter – inklusive ett mord – och att killen i hennes huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop. Killen som alla trodde var en fantasi kan visa sig finnas på riktigt. Han kan också vara farlig..."

Leksakskatalog för vuxna

När Modernistas höstkatalog trillade in för någon dag sedan så insåg jag återigen hur mycket jag blir som ett barn inför leksakskatalogen när julafton närmar sig. "Jag vill ha den, och den, och den. Ja, och så självklart den också." Det blir inte sämre av att det presenteras så fantastiskt snyggt heller, hela katalogen är en fröjd för ögat.

Oceanen vid vägens slut, av Neil Gaiman

Det var länge sedan jag blev så totalt trollbunden av en bok såsom jag blev av Oceanen vid vägens slut. Den utspelar sig som i en dröm, som något från min barndoms bokvärld med engelska landsbygden som bakgrund, med magi och barnflickor. En sjuårig pojke inser att hans familj tagits som gisslan av en makt från en främmande värld i form av en nanny som kommit för att ta hand om honom och hans syster. En nanny som initialt bara pojken förstår att det är något fel på. Tillsammans med grannflickan Lettie, hennes mamma och mormor, så försöker de bekämpa monstret som trängt sig in i sextiotalets England. 

Neil Gaiman lyckas här med vad som få författare behärskar, nämligen att sammanföra den vanliga världen med total magi. Viktigast av allt: han gör det utan att man någon gång tvekar på att det skulle kunna vara sant. Jag tror benhårt på magin, på det osannolika som händer. Gaiman gör det på ett sätt som Stephen King stundtals är fenomenal på, det övernaturliga flätas in i verkligheten på ett sömlöst vis. Sedan har jag nog aldrig läst en sådan bra beskrivning av barndomens känsla att vara utelämnad till de vuxnas nycker. Hur ensam man kunde vara. Vi har kommit halvvägs igenom 2014 men jag tror att jag funnit en av det här årets absolut bästa läsupplevelser redan nu.

Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson

Den obesvarade kärleken. Hur hanterar man den med hedern i behåll? När man agerar såsom känslorna dikterar, det som hela kroppen skriker är det rätta, så gräver man sig enbart djupare ner i elände. Och att göra ingenting är att göra våld mot jaget. Poeten Ester kan inte förstå hur Hugo låg med henne några gånger för att sedan vända sig bort. Under ett år försöker hon växelvis komma Hugo närmare, få förklaringar genom telefonsamtal, mail och sms samt dra sig undan för att slicka såren och få distans. Varje gång hon tar ett steg framåt så vacklar hon två eller tre bakåt. Det är en väldigt jobbig roman, jag var tvungen att ta en paus någonstans i mitten när allt blev övermäktigt. Men jag är samtidigt övertygad om att det är en väldigt viktig roman. Ester tillåts vara pinsam, för på och stundtals totalt omdömeslös, traditionellt sett "okvinnliga" attribut. Men visst blir vi likadana som män när vi är olyckligt kära och jag gillar intensivt att hon balanserar på gränsen till att bli en stalker, men ändå faller tillbaka på rätt sida. De flesta människor inser ändå när de är på väg att gå för långt och det innan de tar till våld. Jag ser fram emot att få läsa en fortsättning på den här historien som ska komma ut hösten 2014.

Harry Potter i Norrköping!

Min pojkvän ringde just och berättade om det här: Harry Potter: The Exhibition som öppnar i Norrköping i morgon och som kommer att finnas på Nya Parken till och med början av september. Utställningen har scendekorer från filmerna, hundratals autentiska föremål, kostymer och varelser. Dessutom finns interaktiva element där man kan prova att kasta en Quaffle-boll, dra upp sin egen Mandrake i klassrummet för örtlära och sitta i Hagrids fåtölj. Jag överdriver inte när jag säger att jag började hoppa upp och ner och ville att vi skulle ta oss dit redan i morgon. OJ vad jag ser fram emot det här. 

Alla bilder är lånade från http://www.harrypottertheexhibition.se/index.html

En bok mindre som blänger på mig från nattduksbordet

Tog mig i kragen och läste ut Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, recension kommer i morgon. Kan inte riktigt förklara varför den var så svår att avsluta då jag gillade den väldigt mycket. Det var kanske bara fel tidpunkt när jag påbörjade den, eller behövde jag en annan omgivning, något mer som hände i livet i allmänt. Så, tog jag sedan upp ännu en av "surdegarna"? Nejnej. Jag påbörjade givetvis ännu en helt ny bok. Vägen mot bålberget handlar om en av mina tonårs besattheter: de människor som anklagades och avrättades för trolldom för lite mer än trehundra år sedan. 

Fantastisk bok av Neil Gaiman!

Har spenderat de två senaste dagarna på balkongen i Neil Gaimans sällskap. Och vilket sällskap sedan! Köpte den här boken på en känsla och är så glad för det. Sällan har jag läst en sådan oerhörd beskrivning av hur det kunde kännas att vara barn, hur utelämnad man stundtals var. En riktig recension av Oceanen vid vägens slut kommer nästa vecka.

Boktjuven, av Markus Zusak

Nioåriga Lisel hamnar hos en fosterfamilj efter att hennes lillebror gått bort och mamman blivit skickad till ett koncentrationsläger för sina politiska åsikter. Året är 1939, kriget har precis börjat och fosterföräldrarna gömmer en judisk man i sin källare. Lisel lär sig att läsa ganska sent men när hon väl har börjat så kan hon inte sluta. Då böcker är en bristvara stjäl hon böcker, en gång från ett av nazisternas bokbål och andra från borgmästarens frus bibliotek.

Det är inte ofta man får höra en historia med Döden som berättare men det får man här. Han (?) berättar om allt det jobb han fick lägga ner under andra världskriget, hur många själar han fick hämta. Och han berättar om flickan Lisel, hennes kärlek till den nya familjen och vännerna på Himmel Straβe, bästa kompisen Rudy. Bitvis är Boktjuven en riktigt fin berättelse. Jag gillar verkligen historierna om motstånd, om mod och om läsandets betydelse. Lisel och Rudy är fina karaktärer. Jag gillar inte att Döden är bra på att spoila vad som kommer att hända. Man får exempelvis veta, ofta flera kapitel i förväg, vilka som kommer att dö. Och så är det ibland lite väl sentimentalt. Fast som helhet så får den här boken ett bra betyg.

En hög med halvläst

Nu har jag ett gäng böcker som jag nästan undviker att ens titta på, de ligger som dåliga samveten på mitt nattduksbord. Jag har verkligen varit mycket bättre på att läsa igenom dessa slattar, borttappade och omkörda historier, men jag har ett gäng kvar. Sandra Beijers Det handlar om dig kom jag aldrig riktigt in i, läste bara ett sextiotal sidor innan något annat kom i vägen. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande har ett otroligt språk (jag är väldigt svag för författaren) men det blev halvvägs igenom så jobbigt att jag lade ner ett tag. Så har vi då Insurgent av Veronica Roth där jag också är halvvägs och älskar miljöerna och tiden men har så svårt för huvudpersonen som hela tiden ändrar sig fram och tillbaka och inte vet om hon är kär. Men skit i honom och lev ditt liv ändå! Vill jag skrika men gör det inte. Istället ligger boken där och blänger på mig, liksom de andra.

Heavy Metal Murder, av Lemmy Loot

Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg. Som vanligt har hårdrocksfansen samlats för att avnjuta flera dagar av solande, ölande och spelningar. Journalisten Carl Barfoth har rest dit tillsammans med ett gäng vänner och förutom att göra det sedvanliga så har han även uppdraget att skriva ett reportage om hårdrockens själ. Med husvagnen som nav ser de band, jobbar sig igenom whiskyflaskor och äter langos. På området finns även Grethe som med enorma kameror dokumenterar festivallivet. Hon håller sig för sig själv och planerar sitt uppdrag. Under fredagskvällen sker det otänkbara; basisten i bandet Desanguinator, skjuts till döds på scenen och mördaren verkar vara borta som i ett trollslag. Vem sköt honom? Carl börjar vid sidan av polisen att försöka ta reda på sanningen. 

Pseudonymen Lemmy Loot har skrivit en hårdrocksthriller. Och oj, vilken hårdrocksthriller! Till en början var jag lite orolig att jag gillade så mycket just för att igenkänningsfaktorn var så hög. Jag har spenderat tre festivaler på den dammiga (om man har tur) alternativt blöta och leriga plats som är Sweden Rock och att läsa om det i romanform var roligare än jag kan beskriva. Att återigen få möta alla dessa människor, stånden med tveksam mat och konserterna, var som att klä sig i en nött och älskad band-t-shirt. Men snart insåg jag att jag gillade även för att det är roligt och smart skrivet och för att jag verkligen ville få veta hur allt hängde ihop. Roligast av allt är styckena med Grethes berättelse. Författaren skulle ha kunnat brodera ut historien något mer, med sina knappa 170 sidor finns det verkligen utrymme för det och slutet kom för snabbt. Men annars så var det enbart mysläsning för mig, till och med till den grad att en resa dit i sommar inte skulle kännas helt osannolik.

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

"Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där!"

Stod bredvid ett par äldre damer som på Akademibokhandeln ondgjorde sig över ett omslag. Fy så hemskt! Vilken äcklig bild. När det ser ut så där så vill jag absolut INTE läsa boken. Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där! Och så vidare, och så vidare. Vilken bok de talade om? Glaskroppar av Erik Axl Sund. Efter att ha läst på baksidan så kände jag att det här absolut kunde vara något för mig. Ville nästan gå efter kvinnorna och förklara vad de kan missa om de enbart väljer böcker på fina framsidor men orkade inte just då.