Torka aldrig tårar utan handskar - Döden, av Jonas Gardell

Så har vi till slut kommit till Döden, sista delen i Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Som vanligt så har jag svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en regelrätt recension, istället blir det mer ett svammel av känslor och intryck. Då jag är sen med att publicera detta så känns det som att de flesta andra recensenter redan har nämnt både de bra och mindre bra sakerna med den här boken. Som att somliga av upprepningarna kanske har rullat ett varv för mycket, att viss symbolik är något övertydlig men att de flesta av oss ändå älskar böckerna väldigt mycket. Exakt hur mycket Gardell har gjort för historieskrivningen vad gäller de tidiga åren med HIV och Aids i Sverige kan vi bara vänta och se, men jag skulle inte bli förvånad om det här blir ett standardverk vad gäller undervisning i framtiden. De unga männen i Torka aldrig tårar utan handskar är nästan alla döende men jag har sällan läst om så levande karaktärer, de kunde lika gärna ha suttit bredvid mig i soffan eller på pendeltågssätet. Förmodligen har böckernas många upprepningar delvis som syfte att nöta in en promille av just hur hemsk och samtidigt vardaglig döden blev. Att man vid varje dödsscen, varje begravning, får känna på hur det är att tänka: jaha, igen. Och sedan skämmas över det.

Jag ser fram emot att få läsa om alla tre böckerna på rad, utan avbrott. Att se dem som en enhet istället för separata delar tror jag enbart kommer göra dem gott.